När The Darkness släpptes 2007 lyckades Starbreeze än en gång med att utveckla bra licensspel. De hade tidigare satt sitt namn på kartan med deras otroligt välgjorda The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay. I The Darkness introducerade de en ny typ av spelmekanik som de stolt kallade quad wielding. Med ett vapen i varje hand och två speciella Darkness-förmågor utgör man alltså ett kvadrupelt hot i den undre världen.

Uppföljaren The Darkness II släpptes sent i 360- och PS3-generationens livscykel och för mig försvann det i mängden av andra spel. Jag plockade upp det på en rea nått år efter release men det var inte förrän nu när det blev bakåtkompatibelt till Xbox One som det plastades upp.

Starbreeze hade lämnat över utvecklingen av tvåan till Digital Extremes som i sin tur gick över till cell shadad grafik. Bytet av stil gör att det fortfarande ser ganska ok ut även om jag är rejält 4k-skadad sen en tid tillbaka. Det märks att spelet har några år på nacken, speciellt eftersom allt bortom en 5-meters radie är sådär lagom oskarpt. En vänjer sig.

Nyckeln till underhållningsvärdet i denna mafiahistoria är att Darkness II rivstartar och att Quad wielding fortfarande är en ball grej. Det är oerhört tillfredsställande att fullkomligt röja fram med dubbla Uzis samtidigt som man sliter någon i stycken med The Darkness.

Och spelet är rått. Överraskande rått måste jag säga. Här sparas inte på detaljerna när någon delas på mitten, ett hjärta slits ut eller för all del när din käre brittiska Darkling-kompanjon bestämmer sig för att pissa på fienderna när de dött.

Det som sticker ut är hur toklinjärt The Darkness II är. Det är så linjärt det kan bli och jag hade glömt av hur många semigamla spel var designade. Dels hade inte open world-trenden tagit över helt men även tekniken i konsolerna satte också käppar i hjulen.

På ett sätt är det bekvämt att inte översköljas med tusentals val på en jättekarta och aldrig behöva fundera på vart jag ska härnäst. På ett annat sätt kan det också bli lite väl mycket rälsskjutare av hela upplevelsen. Du pangar dig igenom hela spelet hyggligt snabbt, eftertexterna rullar förbi efter 6-8 timmar.

Behållningen i The Darkness II är att spelmekaniken håller så pass bra som den gör. Saknar däremot vapenuppgraderingar. Gillar man genren och temat kan det väl värt en genomspelning. Se till att du finjusterar dina förväntningar något innan du börjar spela bara. Var är The Darkness III?

Betyg: 3/5

Spelat på: Xbox One