Min Mega Drive (eller snarare Genesis) har stått oanvänd alldeles för länge nu. Men med tanke på kommande miniversionen av konsolen blev jag sugen att utforska listan av spel som ska vara inkluderad på den. Alla.

42 spel är utannonserade och jag tänker följa den europeiska lista av titlar. Den exklusiva portningen av Darius går såklart bort. Jag betygsätter spelen på en skala 1-5, men ha då i åtanke att jag inte spelar igenom varje spel till fullo, så ta betyget med en nypa salt. Betygen sätts utifrån ett internt Mega Drive-perspektiv och jag gör inga jämförelser med andra konsoler, men jag tar hänsyn till hur väl spelet står sig idag. Här är de första 10 spelen.

Sonic the Hedgehog


Listan inleds med Sonic the Hedgehog, Mega Drives utan tvekan mest ikoniska spel och spelet som på allvar gjorde Sega till ett hot mot Nintendo på konsolmarknaden. Självklart finns det med på Minin. Första Sonic står sig förvånansvärt bra, även om det dippar lite under de delar där plattformandet är mer delikat. Men det råder inga tvivel om kvalitén på det här spelet, både när det kommer till yta och innehåll. Det är svårt att inte bli glad av att spela första Sonic. (Betyg 4/5)

Ecco the Dolphin


Sommaren 1992 släpptes ett väldigt speciellt spel till Mega Drive i Europa. Ecco var onekligen annorlunda. På ytan såg det ut att vara ett gulligt, barnvänligt spel men den höga svårighetsgraden satte stopp för den saken. Det känns snarare som en slags blandning mellan spel och drogliberal upplevelse, något som kändes modigt då och lite vanligare idag. Men Ecco är inte ett speciellt bra spel och om du inte har väldigt starka nostalgiska kopplingar till det så kanske det mest får ses som kuriosa på din nya minikonsol. (Betyg 2/5)

Castlevania: The New Generation


Jag spelade aldrig Castlevania till Mega Drive när det begav sig och har i modern tid bara spelat den amerikanska versionen – Castlevania: Bloodlines. När jag nu satt mig ner med New Generation hade jag ingen koll på eventuella skillnader mellan utgåvorna, förutom att den vi fick här var censurerad. Vad jag kan se är det en utgåva utan splatter, vilket såklart är trist, men annars märker i varje fall jag ingen direkt skillnad. I övrigt är det här ett riktigt bra spel och en av många fantastiska Castlevania-spel från den eran. Ett givet spel att återvända till flera gånger. (Betyg 4/5)

Space Harrier 2


Första Space Harrier till Arkad är fortfarande ganska kul, liksom versionen till Segas 32X. Space Harrier II till Mega Drive är däremot väldigt, väldigt mediokert. Det märks att det var en av lanseringstitlarna och det har inte åldrats med någon värdighet alls. Jag förstår att Space Harrier är något av en Sega-klassiker men tvåan är en oförlåtlig sörja som både låter illa och ser illa ut. Visst, det är spelbart men efter några minutrar kommer du vilja göra annat. (Betyg 2/5)

Shining Force


Nu till första spelet jag faktist aldrig testat förut. Visst, Shining Force är ett namn som passerat på radarn en antal gånger men av någon anledning har jag aldrig spelat det. Jag visste att det var ett rollspel, men jag hade faktiskt ingen aning om att det var ett strategiskt sådan. Till en början tyckte jag allt var ganska segdraget, men några timmar senare var jag fast. Så fort jag började få koll på striderna växte spelet ordentligt och nu tänker jag spela igenom det helt, antagligen tvåan också. (Betyg 4/5)

Dr. Robotnik’s Mean Bean Machine


Dr. Robotnik’s Mean Bean Machine är Puyo Puyo i en annan kostym. Gillar man Puyo (och det gör man väl) så gillar man det här. Det finns ett ganska underhållande enspelarläge och med det ett lösenordssystem som gör att det är lätt att plocka upp senare. Men annars gäller det i vanlig ordning att kombinera färger för att få till så bra kombos som möjligt för att skicka över krafs till motståndaren. Ett enkelt Tetris-liknande koncept som fortfarande håller. Men det finns mer moderna varianter att lägga vantarna på, så det är ingen system seller direkt. (Betyg 3/5)

ToeJam & Earl


ToeJam & Earl har jag spelat många gånger, men utan att direkt göra en djupdykning. Jag känner nu att det har varit lite av ett misstag. För när jag tog tag i det på allvar visade det sig vara betydligt mer än sin charmig attityd. Det tog inte lång tid innan sökandet efter paket och delar till utomjordingarnas skepp blev riktigt beroendeframkallande. Jag förstå varför så många gillar det här spelet. (Betyg 3/5)

Comix Zone


Jag gillar Comix Zone, i varje fall på pappret. För allt med Comix Zone är så jäkla häftigt. Serietidningsupplägget, musiken och den charmigt fåniga 90-tals-attityden. Den stora bristen i spelet kommer när man väl börjar spel. Efter ett tag bli Comix Zone spelmekaniskt enformigt och det tar luften ur en. Det är inte någon katastrof men vore det inte för paketeringen hade jag nog inte orkat spela lika länge. (Betyg 3/5)

Altered Beast


Ok, här kommer säkert en vattendelare. Jag tycker om arkadversionen av Altered Beast. Men utgåvan till Mega Drive är inte något mästerverk direkt. Kontrollen är stel och klumpig, hit-box-programmeringen lämnar en hel del att önska och musiken/ljudeffekterna visar upp den sämsta sidan hos konsolen. Jag förstår att många känner stark nostalgi kopplat till Altered Beast på just Mega Drive, men dessa uppmuntrar jag verkligen att spela en bättre version av spelet. (Betyg 2/5)

Gunstar Heroes


Från en dåligt arkadkonvertering till något helt annat. Treasures fantastiska Gunstar Heroes. Det var med ett leende på läpparna jag såg att spelet skulle vara inkluderat på Sega Mega Drive Mini, för jag tror det är många som missat det och det är synd och skam. Gunstar Heroes är en action-rökare på högsta nivå. Det är utmanande, men känns inte orättvist. Det går undan, utan att kontrollen går förlorad. Banorna är väldesignade, bossfighterna underhållande och tillsammans med en annan spelare är det få spel som håller lika hög nivå till konsolen. (Betyg 5/5)

Det var allt för den första delen. I nästa del kommer 10 nya titlar och förhoppningsvis fler riktigt roliga upplevelser.