Rare har haft en väldigt intressant resa från ZX Spectrum som Ultimate Play the Game fram till deras senaste alster i form av Sea of Thieves. Vissa spel har varit fantastiska andra inte lika så. För den stora massan slog de igenom som en av de mest produktiva utvecklarna till NES med spel som Wizards & Warriors. Uppföljaren Iron Sword avhandlas här i det andra numret av EGM men utvecklingen av den landade på dotterbolaget Zippo Games. Välkommen till den senaste delen av Då & Nu – artikelserien där jag läser gamla nummer av EGM och spelar mig igenom deras recensioner.

Iron Sword – Wizards & Warriors II (NES|Zippo Games|Acclaim)

EGM:s Åsikt
Steve och gänget är tillbaka i högform och sätter direkt igång hyllningen av Iron Sword som de allra flest verkar tycka är bättre än det första Wizards & Warriors. Steve påstår sig ha avskytt precisionshoppandet som präglade den första delen men har överseende med det här eftersom spelet är så stort och innehållsrikt. Samtliga hyllar även grafiken som de tycker håller en hög nivå.

Ed stämmer in och betonar djupet Iron Sword. Det är långt, engagerande och väldigt utmanande. Det finns fler vapen och olika sorters magi. Musiken är precis som grafiken på topp. De två andra recensenterna Donn & Jim är dock inte lika lyriska. De klagar på spelets oprecisa hoppmekanik som de tycker påverkar den totala spelupplevelsen negativt. Men Iron Sword är trots det en bra mix mellan äventyr och action och om du gillade ettan kommer du även gilla uppföljaren. Deras snittbetyg blir 7,5.

Mina tankar
Rent objektiv kan jag tycka att Wizards & Warriors är ett intressant spel för sin tid. Men även när det begav sig minns jag att det aldrig stod högt upp på min lista av spel jag var intresserad av. Kontrollen kändes onödigt klumpig i jämförelse med andra mer polerade spel. Jag hade därför ganska låga tankar om tvåan (vilket jag faktiskt aldrig spelat) och tyvärr får jag dessa bekräftade direkt.

Iron Sword (eller konceptet Wizards & Warriors) har på inga sätt åldrats med värdighet. Vad som kan ha känts som en stor dramatisk upplevelse 1992 känns idag som ett, om inte trasigt, så väldigt halvfärdigt äventyr. Kontrollen är en katastrof och istället för att få njuta av äventyret svär jag bara över att bli dödad av fåglar när jag försöker nå den där lilla plattformen jag behöver nå för att komma fram till den där lilla dörren jag tror kommer ta mig till en lyckligare plats. Visst, variationen av vapen och besvärjelser är intressant och det finns en hel del hemligheter att upptäcka, men Iron Sword gör mig bara trött och arg så jag lägger ifrån mig kontrollen och går vidare. Mitt betyg landar på 4.