Jag försöker behärska mig och inte skriva om allt jag upplever i spelet. Men Heavy Rain gör det inte lätt för mig. Ingenting upprepas, allt är hela tiden nytt. Nu har jag i varje fall spelat en del utan att skriva ner saker, så jag ber om ursäkt på förhand om det blir lite av ett logiskt hopp. Låt mig försöka summera läget i en mening. Det regnar, Origamimördaren är på fri fot med vad vi antar Shaun i fångenskap och läget är milt sagt förvirrande.
Jasons och Shauns pappa får en skokartong av mördaren. I den, ledtrådar. Nu ska han utmanas i hopp om att få tillbaka Shaun. Känns spontant som spelet kan börja på riktigt nu, eller i varje fall som att berättelsen tar lite fart. Men det har jag trott förut. Hursomhelst börjar det bli läge för lite Short Cuts, inte i bokstavlig mening då, utan som i filmens värld. Dags för de olika historierna att vävas samman. Hoppas.
Hos polisen är allt som sig bör. Den välutbildade agenten hamnar i trubbel med den otåliga polismannen. Underbara härliga stereotyper. Men jag håller mig lugn och blir inte upprörd. Vi ger oss ut på jakt efter mördaren och hamnar i en lägenhet av det mer religiösa slaget. Polismannen sparkar in dörren och när jag påpekar att detta kanske inte är lagligt slänger han ur sig ”call the cops”. Jorå så att. Ok, vänta nu lite, jag tror jag gjorde något jag inte borde ha gjort. Eh. Om man får en Trophy som heter Blunder, är det bra? Jaja, antar att jag får leva med det här nu.
Följande saker har jag aldrig gjort i ett spel. Räddat en person som försökt ta sitt liv i ett badkar. Bytt blöjor på ett gråtande barn och sedan vaggat det till sömns. Följande saker har jag gjort i ett spel. Skjutit någon som antagligen inte förtjänade det. Men jag tror inte jag mått lika dåligt över detta faktum som jag gör nu. Heavy Rain överraskar mig faktiskt på den här punkten. När de pratade om att man skulle få uppleva riktiga känslor lät det mest som PR-snack. Inte direkt. Måste ta en paus och smälta allt detta.
