Tvspelsdagboken.se

Retro & Nytt

Kategori: Valvet (sida 1 av 17)

Retrorundan: Retro Games 2015 och den magiska listan

Retro Games 2015 gick av stapeln i Vasastan i helgen och som väntat var det en riktigt trevlig tillställning. Mässan var fylld av arkadspel, flipper, trevligt folk och trevliga säljare. Jag började med att leta efter några spel jag varit på jakt efter och lyckades faktiskt hitta ett par nya spel till min samling. Efter shoppingen var avklarad fokuserade jag istället på det massiva utbudet av flipperspel, jag hade gärna lagt lite tid vi de olika arkadmaskinerna också men de titlar jag ville spela var ständigt upptagna. Vilket är positivt.

Det är fantastiskt att se spelentusiaster samlas i en lokal där alla har sin kärlek till spel gemensamt. Volymen är hög, det är trångt på golvet men alla tar det med ett leende på läpparna. Jag hoppas att det var ett framgångsrikt år för anordnarna av Retro Games, för den här mässan vill jag inte gå miste om i framtiden.

Spelen jag köpte då? Det ena var Shadowrun till Super Famicom som jag hittade komplett och i fantastiskt fint skick. Även om jag hellre hade hittat utgåvan till Mega Drive så var det ett trevligt tillskott till min samling och ett tillskott som faktiskt följde min nya hårdare linje för inköp. Under den senaste tiden har det blivit allt för många spontanköp av spel som kanske är roliga och som jag kanske kommer att spela. Detta brände ut mig lite vilket fick mig att skapa en lista och den listan tänker jag nu hålla mig till framöver.

Jag tror det är viktigt med ett fokuserat samlande. När man köper allt man springer på tappar man fokus, vilket helt enkelt gör samlandet tråkigt. Istället för att jaga efter de där spelen man verkligen vill ha, köper man en massa skräp i brist på annat. Det blir dessutom mindre stress, allt är verkligen inte värt att köpa även om det kanske är ett ”fynd”. Fokusera istället på att spela spelen och att njuta av det du har. Det finns så mycket skräpspel där ute och dessa fortsätter att vara skräpspel även om prislappen är låg.

Jag har nu börjat sälja av dubbletter, spel jag aldrig rör och spel jag trodde man bara måste äga. Jag har skaffat mig ett par Everdrives (kassetter som kan spela roms via minneskort på riktig hårdvara) för att testa spel jag är osäker på. Allt för att verkligen vara säker på att spelen jag letar efter är något att ha. Listan jag har skapat försöker jag följa stenhårt. Än så länge har det gått bra, även om ett par spel magiskt hamnade på listan i sista sekund innan ett köp. Men jag försöker och samlandet känns roligt igen. Nu tänker jag sätta mig med en kopp kaffe och spela King Colossus till Mega Drive, ett spel som har översatts av fans eftersom det bara släpptes i Japan. Snarare än att lägga en timme av slösurfande på Ebay och Tradera. Det andra spelet då? Jo, även det fanns på min lista. Den alltid lika trevliga Lelle på Mediapalatset hade den japanska utgåvan av Wave Race till Gamecube som jag fick till ett riktigt generöst pris. Gratis. Retrospelskultur när den är som bäst.

The Game Awards 2014

Det har kallats VGAs (Spike Video Game Awards), förra året hette det VGX (Spike Video Game… Xperience?) men nu är det bara The Game Awards. Geoff Keighley är det som kör detta på eget initiativ, finansierat av byxfickorna, och jag måste säga att efter denna första upplaga har han verkligen lyckats höja standarden för de årliga utmärkelserna, som sedan några år tillbaka inte handlar lika mycket om statyetterna som delas ut som det handlar om annonseringar av nya spel. Vad som framför allt präglade The Game Awards 2014 var en allmän hyllning till industrin och mediet, vilket Keighley lyfte fram genom att locka dit några av de största personligheterna från hela industrin samt arrangera musikframträdanden som bjöd på fan service av allra högsta klass.

Innan jag börja regna videos över er vill jag be er som inte sett hela föreställningen att sätta er ned och göra det, förslagsvis på denna officiella youtube-video. All kommersialism till trots, det var något speciellt med The Game Awards 2014. Det var inte bara tomt prat om hur mycket vi älskar TV-spel, det realiserades också när profiler som Hideo Kojima, Koji Kondo, Neil Druckmannm, Tim Schafer och Ken och Roberta Williams alla verkade ha trevligt på scenen. Goeff Keighley ska ha en stor eloge för att locka Nintendo till Las Vegas som vi inte ens sett på E3 senaste åren. Under den avslutande ceremonin måste jag till och med erkänna att ögonen vattnades en aning.

Priserna

Först och främst kan vi konstatera att Dragon Age: Inquisition fick utmärkelsen som årets spel. På grund av en handskada har jag inte kunnat lira BioWares senaste, men det får jag ta tag i framåt jul. Spelet verkar onekligen vara alldeles särskilt, ändå kan jag inte släppa känslan av att 2014 var lite av ett mellanår – efter det bästa för sjunde generationen släppts, innan den åttonde generationen fått sträcka på benen. I övrigt fanns inga stora överaskningar. Nedan är en komplett lista.

Game of the Year – Dragon Age: Inquisition

Best Performance – Trey Parker (South Park: The Stick of Truth)

Best Score/Soundtrack – Destiny

Best Online Experience – Destiny

Best Mobile/Handheld Game – Hearthstone: Heroes of Warcraft

Best Fighting Game – Super Smash Bros. for Wii U

Developer of the Year – Nintendo

Best Sports/Racing Game – Mario Kart 8

Best Shooter – Far Cry 4

Games for Change – Valiant Hearts: The Great War

Best Narrative – Valiant Hearts: The Great War

Industry Icon – Roberta and Ken Williams

Best Independent Game – Shovel Knight

Best Remaster – Grand Theft Auto V

Best Action/Adventure Game – Middle-earth: Shadow of Mordor

Best Role-Playing Game – Dragon Age: Inquisition

Best Family Game – Mario Kart 8

Most Anticipated Game – The Witcher 3: Wild Hunt

eSports Player of the Year – Matt ”NaDeSHoT” Haag (Call of Duty)

eSports Team of the Year – Ninjas in Pyjamas (Counter-Strike: Global Offensive)

Trending Gamer – TotalBiscuit

Best Fan Creation – Twitch Plays Pokemon by Anonymous

Väldigt nya spel

En handfull tidigare (nästan) helt okända spel visades upp för första gången. Jag hade hoppats att få se vad Bethesda har hållt på med senaste åren, och jag måste nog erkänna en liten besvikelse på den här fronten. Allt nedan är intressant, särskilt nya King’s Quest och Josef Fares nya Stockholm-studio Hazelight i mina ögon, men det var inget som fick att flyga av stolen. I helgen hålls även PlayStation Experience, varifrån jag hoppas få se The Last G… äh det var inget. Klippen ligger i den ordning de visades under föreställningen.

Ganska nya spel

2015 ser helt klart ut att bli ett riktigt kalasår för oss som gillar spel, och The Game Awards fastställde det ännu starkare. En rad titlar som jag redan innan var exalterad över har nu gjort mig spelsugen på ett sätt jag inte känt på länge. Jag kan dock inte kommentera The Witcher 3, för det vill jag inte se förrän jag spelar det. Men Zelda kunde jag inte låta bli att titta på. Se och njut.

Och så även

Comic-Con Gamex, fast utan köer

Ni som följer oss på Facebook såg kanske att jag vandrade runt på Comic Con Gamex innan dörrarna öppnat för allmänheten. Jag hade cirka 90 minuter på mig innan energidryckerna och cosplaysminket skulle dränka Kistamässan, och då utställarna var i fullt sjå med att rådda färdigt sina montrar och kalibrera sina manicker fanns varken tid eller möjlighet till skitsnack  ”spela det som spelas kan” fick bli morgonens motto.

Jag värmde upp lite smått med att kika på höstens två Assassin’s Creed-spel, mest för att sätta en låg underhållningsribba. Taktiken fungerade utmärkt  av den totala kvarten att döma fanns ingenting som pekar mot att varken Unity eller
Rogue ändrar på hur Assassin’s Creed spelar. Det är inte utan att jag blir ledsen när jag för första gången kan smyga på Notre Dames takbalkar, och den enda känslan jag får är att jag gjort det förut. Det är ett hån mot Ubisoft Montreal att den tekniska och visuella kvaliteten på sitt främsta franchise inte är högre på den nya hårdvaran.

Nästa i Ubisoft-båset var Far Cry 4, som jag ända sedan det annonserades varit skeptisk till. Jag menar, läs bara rubriken på denna release som Ubisoft kom med för ett par veckor sedan. Det faktum att den ens publicerades tyder på att det finns anledning att se ”Far Cry 4” som ”Far Cry 3.5”, för vad skulle den annars adressera? Efter att ha spenderat tio minuter med FC4 har inte min åsikt ändrats märkvärt. Nepal är en häftig och i spelsammanhang näst intill outforskad plats på världskartan, men elefanter i all ära, det är inte tillräckligt för att sudda bort det faktum att Far Cry 4 spelar precis som Far Cry 3. Jag ska vara ärlig  jag är orolig för Far Cry. Jag är orolig för att en tidigare så intressant serie ska följa Assassin’s Creed ned i Ubisofts mjölkmaskin. Mina minuter med Far Cry 4 tyder på ett steg i den riktningen.

Massive var inte färdiga med riggandet av The Division-demot när jag lämnade Ubi-båset, och det kändes inte som någon jätteförlust när jag istället vandrade mot Sonys golv. Sony PlayStation har tre av nästa års stora exklusiva titlar spelbara på Gamex  The Order: 1886, Bloodborne och Until Dawn. De har bara varsin maskin, så LÅNGA köer gäller. Ja, inte för mig då, som i lugn och ro kunde spela alla tre. Precis som jag kunnat läsa på stora sidor efter E3 och Gamescom är The Order vansinnigt (och jag menar verkligen vansinnigt) snyggt, men inte särskilt roligt. Ready at Dawn måste få till actionsektionerna på ett bättre sätt, förslagsvis genom att göra de färre och göra fiender mer signifikanta. Det fanns även problem som uppstod mellan träffboxar i miljön och vapen med mycket spridning. Mycket i The Order: 1886 är häftigt (jag menar, steampunk med varulvar), men i nuläget presterar inte The Order i klass med dess estetiska design.

När jag klev ut från The Order-båset blev installationen av FromSoftwares demo precis klar bredvid, och jag kunde nöjt fatta kontrollen som den allra första att spela Bloodborne på Gamex 2014. Bloodborne är på många sätt väldigt likt Demon Souls och Dark Souls, men undviker ändå gropen för onödiga uppföljare. På många sätt gör Bloodborne vad AC:Unity inte gör. Bloodborne höjer den grafiska kvaliteten till en nivå värdig PS4. Bloodborne introducerar betydande spelmekaniker i krutvapen och alternativa melee-varianter. Bloodborne inte bara byter miljö gentemot sina (spirituella) föregångare, utan gör det på ett sätt där världen känns smidigt synkroniserad med spelets ton. Bloodborne är och spelar ännu mörkare, smutsigare och ondare än Souls-spelen, och känns därmed som att det har en roll att fylla.

Until Dawn blev märkligt nog det spelet jag tillbringade mest tid med under torsdagsmorgonen. Det är inte snyggt som The Order och har inte kliniskt gameplay som Bloodborne, men det känns unikt och faktiskt väldigt intressant. Det är lite av en B-skräckis med ungdomar ensamma i ett ödehus, men på ett medvetet sätt. Tempot är lågt och interaktionen ligger någonstans mellan Heavy Rain och L.A. Noire. Dialogerna kanske inte är The Last of Us varken i skrift eller skådespel, men i sin kontext fungerar det väl. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men efter att frivilligt ha lämnat de tidigare båsen ville jag stanna med Until Dawn tills jag blev ivägkörd. Klockan hade då slagit tio och den där kön ringlade snabbt iväg.

Det finns förstås mycket mer att se och höra på Comic Con Gamex 2014, och imorgon bitti står jag och Frexxi redo vid öppning igen. Håll utkik under helgen för mer från oss på Tvspelsdagboken om årets spelmässa. Mors!

Retrorundan: Retro Games Stockholm 2014

I lördags var det premiär för Retro Games Stockholm, en mässa med fokus på arkad, flipper och försäljning av spel. Mässan huserade i bryggarsalen i Vasastan och lokalen fylldes ganska snabbt med entusiaster, konsumenter och annat löst folk.

Mina förhoppningar på tillställningen kretsade främst kring shopping och på den punkten var det hela lite av en axelryckning. Absolut inte dåligt men kanske inte något för den mest spelnördige. Väldigt mycket Nintendo, väldigt mycket letandes efter de där perfekta kartongerna. Men det fanns några undantag. Jag lyckades komma därifrån med en handfull spel. Inga fynd direkt, men heller inga överpriser. Jag sprang på en av killarna i Gaminggrannar som sålde lite ur sin samling och av honom slog jag till på en halvsliten Castlevania-kassett till Mega Drive, till ett halvbra pris. Med tanke på vad spelet kostar komplett så var jag nöjd över att bara få tag på ett spelexemplar.

Några säljare hade även ett hyffsat utbud av japanska spel (vilket just nu ligger i toppen av mitt samlande) och för överkomliga summor köpte jag Hellfire till Sega Mega Drive, Rockman Soccer och Yoshi’s Island till Super Nintendo. Hade nog högre förväntningar kring utbudet men kanske hade förträngt hur stor hetsen är kring skandinaviska utgåvor av Nintendo-spel är i retrovärlden. Absolut inget fel på det, bara inte det jag letar efter.

Efter en stunds konsumtion blev det en sväng runt bland diverse arkadmaskiner och flipper. Jag fick äntligen testa det första Tempest vilket var lite smått högtidligt. Trycket på de mest populära spelen och flippren var ganska stort men det var helt okej att kasta sig efter resterna också.

I stort ger jag Retro Games Stockholm klart godkänt. Lyckas man till nästa år få till en lite större bredd av säljare och kanske lite fler evenemang (någon slags Pac-Man-tävling skulle äga rum senare under helgen) kommer det bli en riktigt bra mässa. Stockholm behöver en riktigt bra retromässa.

Retrorundan: Retromässa och tvspelsmusik

I helgen är det dags för den första upplagan av Retro Games, en retromässa som äger rum mitt i Stockholm. Med en blandning av flipper, arkad, och försäljning av retrospel blir det förhoppningsvis en lyckad tillställning. Stockholm behöver verkligen evenemang av det här slaget. Jag kommer att vara på plats så räkna med lite synpunkter om mässan senare i helgen.

Nu över till något annat. Om du som jag gillar både musik och tvspel så är självklart kombinationen av dessa något att gräva djupare i. Nyligen upptäckte jag Diggin’ in the Carts som är en serie om just tvspelsmusik, mer exakt japansk sådan. Serien är välproducerad och värd en titt. Tänk på att aktivera undertexter om du inte hanterar japanska. Första avsnittet ser ut såhär.

En bättre backlog – Ratchet & Clank: Nexus avklarat

Efter kraftiga åskoväder och vad som känns som mindre kraftiga ansträngningar från Telias sida har internetuppkopplingen i hemmet pendlat från bedrövlig till obefintlig den senaste månaden. Det har knappast skadat mina möjligheter att beta av kampanjer, men det har försvårat uppdaterandet av backloggen.

Hur som helst har jag nu sett eftertexterna till Ratchet & Clank: Nexus (Into the Nexus i Nordamerika. Nexus maknadsfördes som ett nygammalt Ratchet & Clank, där Insomniac gick tillbaka till rötterna efter två misslyckade spin-offs i form av All 4 One och QForce (mina tankar om detta och annat Insomniac kan du läsa här). Känslan över Nexus är att Sony ville snygga till sitt skadade varumärke och Insomniac ville hitta sig själva igen. Och jag måste säga att de har lyckats rätt bra.

Nexus släpptes för hälften av prislappen på ett fullt konsolspel, och spelets skala reflekterar priset – Nexus är ungefär hälften så stort och långt som Tools of Destruction och A Crack In Time. Berättelsen utspelar sig sist i Future-serien, men kan definitivt spelas av en nykomling. Det är en småtrevlig saga om hämnd, kärlek och två hjältar som räddar världen i vanlig ordning. Det värmer att höra seriens patenterade humor i dialogen och cut-scenes lever grafiskt upp till A crack In Time, vilket betyder väldigt hög klass.

Ett kortare äventyr betyder också färre vapen, och även om nykomlingarna bland annat kan förvandla fienden till snögubbar ligger de i lä i Insomniacs vapengalleri. Lyckligtvis är Mr. Zurkon tillbaka och har nu hela familjen med sig. I övrigt spelar Nexus väldigt likt A Crack in Time. Det skiner inte riktigt lika mycket som sin föregångare gjorde 2009, men det ser inte alls dåligt ut. Kort sagt är Nexus ett halvfjädrat Ratchet värdigt namnet.

Näst i tur blir Assassin’s Creed IV: Black Flag, men innan dess tar jag en liten paus i backloggandet för lite Diablo III till PS4. Mors!

Gamescom 2014: Fredriks topp 5

Årets Gamescom är snart över och även om mässan inte är känd för de största nyheterna dök det upp en del intressanta saker värda att kommentera. Hoppas att Tokyo Game Show kommer med något som får mig att ramla av stolen men vi fick dock se massvis av nya trailers och ett par riktigt intressanta presskonferenser och nedan följer mina 5 favoriter från årets Gamescom.

1. Xbox One får stöd för en jävla massa olika filformat. Jag vet inte om Microsoft bara är desperata eller om detta beslutades på något anarkistiskt källarmöte i Seattle men Xbox One kommer att få stöd för de flesta tänkbara mediafilformaten där ute. Bland annat MKV… och animerade gifs. Bör gå hem hos samma målgrupp.

2. Sony meddelar att de nu sålt mer än 10 miljoner enheter världen över, så jag antar att de inte är speciellt oroade över att nästa Tomb Raider släpps exklusivt till Xbox One… fram tills att det släpps till allt annat.

3. Mortal Kombat X fortsätter att se fantastiskt ut.

4. Pro Evolution Soccer 2015 vann pris för mässans bästa sportspel före FIFA 15. Är torkan för PES över nu? Inte mig emot.

5. Microsoft släpper en vit Xbox One tillsammans med Sunset Overdrive. Kanske, men bara kanske är det dags att börja fundera på ett köp. Kanske.

Här kommer ett par videoklipp från Gamespot för att fira av ett inte helt ointressant Gamescom.

En bättre backlog – The Unfinished Swan avklarat

Efter ca tre timmars spelande kunde jag för andra gången stryka en titel på listan. The Unfinished Swan består av fyra kapitel, som i sin tur är indelade i ett antal sektioner (utan att egentligen behöva vara det). Det hela presenteras som en sagobok, typ, men mot slutet börjar man undra om det är en saga eller en dröm eller en dröm i en saga eller. Denna osäkerhet är spännande en stund, men leder snart till att man slutar bry sig om varför man gör vad man gör och istället bara… gör. Och vad är det då man gör? Allt game play kretsar kring att skvätta med en pensel. Till en början skvätter man svart färg, senare vatten. Båda bjuder på småintressant utforskande en liten stund, men blir snabbt uttjatade.

När det kommer till denna typ av mindre spel väntar man sig inte ett fullt paket av fullfjädrad ljud-, bild- och speldesign, utan snarare en eller två idéer som utforskas medan övriga aspekter tar en simplare form. Problemet med The Unfinished Swan är att jag efter att ha klarat ut det inte känner jag gjort något sådant djupare utforskande, utan undrar vad spelarens helhetsintrycket var tänkt att vara. Var det att spela en sagobok, som jag gjorde ett tag? Var det att måla min omgivning, fast bara svart, som jag fick göra i början? Eller var det kanske symbolvärdet med svanen, något som jag aldrig fick mitt huvud kring? En fängslande spelupplevelse väcker ofta frågor. Frågor om vår omvärld, frågor om våra medmänniskor, om naturen, om historien eller om framtiden. De enda frågorna The Unfinished Swan väcker hos mig kretsar just kring dess egen design. Vad var idén? Vad borde jag känna nu? Vem var svanen, vem var kungen, vem var grodan, vem var flodhästen (ja, det finns en flodhäst)? Och varför fanns de där? I slutändan är The Unfinished Swan lite av ett oavslutat konstverk i sig  ett som inte svarar på tillräckligt med frågor, som är svårt att tyda och, trots dess charm, inte är tillräckligt intressant.

The Unfinished Swan är inte något jag kommer spela igen. Där finns några intressanta idéer, men de som de presenteras är de både oslipade och osammanhängande. Jag uppskattar när en spelidé är noggrant polerad och fullt ut genomarbetad, och i den bemärkelsen håller The Unfinished swan helt enkelt inte mina stora mått. Det är inte i samma klass som de thatgamecompanys moderna PSN-klassiker Flow, Flower och Journey.

En bättre backlog – The Unfinished Swan

Med Halo: Reach bakom mig tar backloggandet en lite mer stillsam vändning. The Unfinished Swan har snart två år på nacken, och var tillsammans med Journey och ett till exklusivt spel (som jag för mitt liv inte kan minnas namnet på eller hitta vad det var) en PSN-trio från 2012 som jag gärna ville ha… som jag minns det i alla fall. Då det tredje helt fallit i glömska fick det nog ingen superkritik vid release, till skillnad från Journey som blev omåttligt hyllat. Hur som helst  jag har fortfarande inte spelat The Unfinished Swan, och som en huvudsaklig PlayStation-spelare är det på tiden att jag gör det.

The Unfinished Swan ska vara ett kort äventyr  eller kanske en kort saga för vansinnigt äventyrligt verkar det inte vara  som handlar om att utforska sin omgivning genom att måla den. Som jag förstått det är man en pojke, men i första person så jag är inte säker, och var den här svanen kommer in vet jag inte riktigt heller men jag tror att man jagar den på något vänster. Grodan är ännu mer mystisk, men grodor tilltalar mig så det är något positivt. The Unfinished Swan ser ut att vara väldigt artsy och jag kanske finner det lite väl pretentiöst, men det ska spelas oavsett och det ser väldigt trevligt ut. Frexxi spenderar sommaren med att måla sitt hus, men nu jädrar är det inte bara han som ska skvätta färg!

En bättre backlog – Amnesia avbrutet, Halo påbörjat

När PSU:n till min stationära dator dog blev hårddisken med sparfilen till Amnesia: The Dark Descent strömlös, och det ser ut att kunna ta ett tag innan jag kan liva upp den och återuppta Amnesia. Synd, då mina första två timmar med spelet var väldigt trevliga. Spelet var mer strukturerat än jag hade föreställt mig, vilket i sig betyder varken bra eller dåligt men som för backloggandets skull var en bonus då man fick en känsla av progression. Jag siktar absolut på att ta upp Amnesia när jag får möjlighet, men för nu har jag inget annat val än att gå vidare.

Nästa på listan, Halo: Reach. Redan när jag gjorde backloggen hade jag klarat drygt hälften av spelet, och i nuläget har jag bara två-tre uppdrag kvar. Halo: Reach… har inte en intressant kampanj. Visst, man har försökt göra den betydligt mer cinematisk än originaltrilogin, men det finns för mycket aspekter som helt enkelt inte håller måttet. Det är tekniska detaljer såsom ljud- och färg-balans, där det ibland är svårt att höra vad som sägs i cutscenes pga musik och andra ljud, och för det mesta är det svårt att se vad man skjuter på då många miljöer är på tok för mörka och fiender alltför otydliga, i synnerhet i split-screen co-op. Oftast går man på färgen på hårkorset, som blir rött när man har en fiende i sikte. Det är röstskådespelet, som känns varken inlevelserikt eller genomarbetat. Men framförallt är det manuset de ska leverera. Varenda dialog i alla Halo-spel är gjord för att vara trailer-material fåordigt och fullspäckat med one-liners.

Jag har alltid gillat Halo-universumet och den huvudsakliga designen. Man är en supersoldat i rymdrustning som sprayar från höften på aliens som säger BLAARGH! och använder vapen som låter pyu-pyu, allt på en smal cylinderformad rymdstation/planet/whatever. Men så coolt som Halo är i grund och botten, lika osmaklig är mycket av presentationen av det. Reach spelar som ett Halo ska vilket ger en hjärndöd tillfredställelse för en timme åt gången, men vad gäller berättelsen längtar jag till Halo 4 som ska ha förbättrat den biten avsevärt.

Äldre inlägg