Vid den här tiden på året brukar min stressnivå gå upp rejält, liksom mitt dåliga samvete. Det släpps en massa nya spel och bara den här veckan har det kommit ut ett flertal titlar jag skulle vilja ta tag i. NHL är i normala fall ett obligatoriskt köp för min del, men istället för att rationalisera ett inköp (men målvakten ska tydligen röra sig asmycket mer verkligt i år) har jag letat ursäkter att inte köpa det. Dead Island ser även det lovande ut och är säkert riktigt underhållande i det kooperativa läget, men gud vad jag är less på zombie-spel. Jag är, i normala fall, personen som köper allt jag har minsta lilla intresse för, även om spelen sedan kan stå orörda i min bokhylla en lång tid framöver. Just nu är dock mitt intresse för nya inköp svalt och anledningen till det är Deus Ex – Human Revolution.
Först ut, jag gillar inte stealth-spel. Jag har kastat mig på Splinter Cell-spelen med öppen famn, men ledsnat efter ett par timmar. Jag har spelat en hel del Metal Gear Solid men mest uppskattat serien för dess tokighet, inte för själva smygandet och skjutandet. Det finns självklart delar av Deus Ex jag grymtar över i parti och minut. Men någonting är annorlunda. Berättelsen har lyckats snärja mig och jag tänker Deus Ex hela dagarna, vilket kanske inte är det bästa ur jobbsynpunkt. Jag uppskattar att spelet tillåter att jag skjuter mig ur svåra situationer vid behov eller välja en lite mer kreativ, sneaky, metod när jag känner för det. Där många spel skryter om hur fritt allting är men aldrig lever upp till det, levererar verkligen Deus Ex. Bossfighterna känns tyvärr påklistrade och AI:n uppför sig ibland katastrofalt korkat, men det spelar ingen roll. För i fallet Deus Ex är summan verkligen större än de enskilda delarna.
Den som ignorerar Deus Ex för att genren inte lockar begår ett grovt misstag. Mina helgplaner är låsta. Allt jag funderar över nu är vilken kroppsdel jag ska uppgradera näst. Ahhhh, framtiden.
Jaså du e trött på zombie-spel!? Så lät det inte i våras minsann… 😉