Det är dags att återigen dyka ner i arkadträsket och leta fram spel jag aldrig testat förut men också återvända till klassiker som jag säkerligen slösat bort en hel del veckopengar på. I vanlig ordning är det på min Retropie jag emulerar dessa spel både med hjälpa av MAME och Fire Burn Alpha. Den här gången gör jag det dock tillsammans med en ny, uppgraderad vän.
För att hitta den där äkta arkadkänslan krävs en ordentlig arkadsticka och jag har en del att välja mellan när jag spelar på mina olika konsoler. Men den enda jag hade med USB-koppling var en Hori V3 som är helt ok, men inte mer än så. Länge gick jag och funderade på om jag kunde modifiera den men efter att ha läst på lite verkade den ganska bökig att göra ingrepp i så jag la ner den idéen. Istället gick jag och köpte en N30 Arcade Stick från 8bitdo. I sitt grundutförande är den en mindre katastrof men å andra sidan kostar den bara runt 600 kronor, dessutom skulle den enligt säkra källor vara betydligt enklare att uppgradera. Jag vände mig sedan till Mediapalatset för hjälp och tillsammans (nåja, jag var mest moraliskt stöd) började vi uppgradera stickan.
Bort med lågbudgetknapparna som satt i och i med lyxiga knappar från Sanwa, skillnaden är enorm och de är en stuns i Sanwa-knapparna som bara mina mer exklusiva arkadstickor kan mäta sig med (de har säkert redan sådana i sig). Värst i N30-stickan var nog ändå själva stickan som i menyerna på min Retropie betedde sig lite hur den ville. Så den knipsades och skruvades bort och i åkte istället en perfekt passande Seimitsu-sticka och precis som med knapparna var skillnaden som natt och dag. Så med stor hjälp från Lelle på Mediapatset har jag nu en för mig nästintill perfekt sticka att spela mina arkadspel med och för att fira detta kände jag att det var dags för en ny kväll med Mame.
Captain America and the Avengers
Först ut med den nya arkadstickan i knäet blev Captain America and the Avengers från Data East. Till en början kändes det som en brawler i mängden men sen tog jag en paus för att läsa på lite om kontrollen och efter det vaknade spelet till liv. Det visade sig finnas en rad olika attacker vilket ökade variationen rejält. Att Data East dessutom valt att mixa upp det hela lite med godkända Shoot ’em Up-banor, bidrog även det till att jag inte ville ge upp på Captain America i första taget. Spontant önskade jag att jag spelade tillsammans med någon annan (som i alla spel av det här slaget) men även utan vänner kan jag varmt rekommendera spelet. Det ska även ha portats till ett gäng olika hemmakonsoler men med den här versionen tillgänglig är det inget jag suktar efter. Just ja, arkadstickan fungerar som en dröm.
Street Fighter 2 The World Warrior
Sen var jag tvungen att testa ett fightingspel. Eftersom det här verkligen inte är min genre valde jag ett säkert kort i form av Street Fighter 2. För jag vet hur jag gör en Hadouken och jag vet hur gör en Shoryken. Så jag och Ryu förberedde oss på storstryk och Blanka ställde gärna upp på den saken. Som plåster på såren fick jag återigen en bekräftelse på hur bra arkadstickan fungerar och så passade jag även på att njuta av musiken på Blankas bana. Kan vara en av spelvärldens skönaste låtar. 2019 kanske ska bli året då jag faktiskt börjar träna på fightingspel – eller börja träna på riktigt.
Fantastic Night Dreams: Cotton
För att fortsätta trenden – bra spel att testa arkadsticka med – valde jag en shooter. Valet föll på Fantastic Night Dreams: Cotton som jag faktiskt inte hade spelat innan. Jag har spelat andra Cotton-spel till lite olika konsoler. Men inte den här versionen. Som väntat möttes jag av charmigt tokig japansk design, underbar musik och döden. Framförallt det sistnämnda. Efter ett tag började jag avancera lite men det kändes hela tiden som jag dog av oklar anledning men det är bara att erkänna att jag var för långsam för att upptäcka en del av fienderna. Cotton är helt klart ett underhållande spel och jag kommer definitivt återvända till den här versionen.
Donkey Kong
Kvällen, eller snarare natten, fick avslutas med lite gammal hederlig Donkey Kong vilket jag inte har spelat på evigheter. Det kändes direkt att jag var ringrostig men skam den som ger sig. Även om jag aldrig får några rekordpoäng (som sedan skulle tas ifrån mig eftersom jag spelar på Mame) så tröttnar jag aldrig på Donkey Kong. Enkelheten i upplägg och design gör att spelet håller fruktansvärt bra. Arkadversionen är dessutom den överlägset bästa. Efter att ha spelat i någon timme började ögonen vilja sova och det var med ett leende på läpparna jag stängde av min Retropie med min nya arkadsticka som jag övervägde att bädda ner bredvid mig i sängen.
