En uppenbar sak med att bli äldre, att ha skaffat familj och justerat sina prioriteringar är att även spelandet förändras. Jag tror det är en av anledningarna till att mitt intresse för spel numer är riktat till äldre spel eller spel som inte kräver 80 timmar och mitt fulla fokus för att avnjutas korrekt. Visst, det finns undantag, men överlag lägger jag den speltid jag har på kortare, tydligare upplevelser. Arkadspel är precis den typen av upplevelse.

Det enda sättet för mig att uppleva arkadspel idag är genom emulatorer, en upplevelse som inte är perfekt men som tillsammans med en bra arkadsticka blir nära nog för min del. Jag är inte bara ute efter att spela mig tillbaka till barndomen utan snarare mer intresserad av att upptäcka, för mig, nya spel.

Proceduren för mig inför mina kvällar med arkadspel är enkelt. Jag tittar på en lång lista spel och väljer ut ett gäng som på något vis väcker nyfikenhet, sådana jag antingen hört talas om eller har spelat en konsolversion av. Spel jag minns från förr och vill uppleva igen eller titlar på spel som verkar intressanta. Sen spelar jag så länge jag orkar. Vissa fastnar jag för i några minuter andra längre. Kvällen slutar dock alltid med att jag känner mig nöjd, jag har haft roligt med spel och det är viktigast för mig i mitt spelande. Här kommer ett gäng arkadspel som på något sätt stack ut den här gången.

Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time

Har spelat massvis av Turtles in Time till SNES men insåg att jag aldrig faktiskt klarat hela arkadversionen. Nu har jag åtgärdat det. Turtles in Time är en av många fantastiska brawlers som trots dess enformiga natur är värda att återvända till. Turtlarna ska återigen ut på äventyr och den här gången är det frihetsgudinnan som ska räddas, och implicit världen antar jag. För att stoppa de gröna slänger Shredder dem tillbaka, och sen fram, i tiden. Av någon anledning nöjer han sig inte med att Leo & co. får vandra runt bland dinosaurer utan skickar för säkerhets skull tusentals av sina underhuggare för att stoppa dem ännu mer. Det är inte lätt att jobba för den där Shredder alla gånger. Musiken är fantastiskt, grafiken likaså och förutom ett par extremt frustrerande banor är det här en riktig pärla.

Area 88

Area 88 eller UN Squadron som det kallades här i väst är ett annat spel jag lagt några timmar på till SNES men inte i arkad-utgåvan. Spelet är en ganska traditionell sidoscrollande shooter baserad på en japansk manga. Det skiljer sig dock på några punkter. Istället för att ett skott innebär döden har man en livmätare som när den står på noll innebär… döden. Å andra sidan har man bara ett liv, så det går väl lite på ett ut. Under banorna går det att samla på sig pengar som sedan går att lägga på specialvapen och annat inför nästa nivå. Area 88 är helt kart underhållande, men för min del också frustrerande och svårt. Som tur är går det ju att mata in fler credits men frustrationen tar efter ett tag ut sin rätt och jag har svårt att motivera mig till att fortsätta. Men skam den som ger sig.

Neo Turf Masters

Sista spelet för den här kvällen fick bli något mindre intensivt. Nämligen Neo Geo-klassikern Neo Turf Masters från Nazca Corporation. För mig är Turf Masters ren och skär avkoppling. Det är arkadgolf i dess renaste form. Ju bättre du spelar, desto fler hål får du uppleva. En birdie ger ett extra hål och så vidare. Annars är det simpelt i sin struktur. Du kontrollerar styrka, riktning och till viss del spin. Hålen blir snabbt väldigt utmanande och det gäller att läsa av situationen rätt och inte bara smacka på. Ibland är det dessutom väldigt svårt att läsa av greenen. Utmaningen är att klara en hel 18-hålsbana på en credit, vilket ibland är lättare sagt än gjort. I brist på bra moderna golfspel är Neo Turf Masters en fröjd att återvända till.