Det är något visst med att stå framför ett flipperspel i en mörk, högljudd lokal. En fysisk upplevelse som triggar alla mina spelsinnen i jakten på ett frispel. Tyvärr är dessa lokaler inte lika tillgängliga idag även om det faktiskt finns en hel del entusiaster där ute som håller kulturen vid liv. I brist på den riktiga varan har jag alltid attraherats av de virtuella alternativen, oavsett hur orealistiska de ibland kan vara.

Det här kommer utan tvekan bli den första av ett gäng texter om flipper i data- och tvspelsform. För det råder ingen brist på dem och de har varit en given del av det mitt spelandet under många år. Vissa titlar försöker efterlikna verkligheten och andra tar ut svängarna lite – eller väldigt mycket. Här kommer fyra inledande spel som jag tillbringat tid med på sistone.

Pinball FX

Det är nog enklast att börja med spelet som idag dominerar marknaden för digital flipper. Pinball FX tog för några år sedan över Williams-licensen och är det spelet jag vänder mig till för att få gamla minnen replikerade. Spelet har dock ett ganska stort utbud av egna bord, men dessa attraherar mig inte speciellt mycket. Senaste utgåvan fick en del kritik för sin prenumerationsmodell som kostar alldeles för mycket, men som tur är går det att köpa paket eller enskilda bord som tidigare. Har du äldre utgåvor förs licenserna inte över, dock fås rabatt på de bord som köpts tidigare. Jag känner mig något ambivalent affärsupplägget, det suger att köpa om samma bord, samtidigt som jag förstår att studion behöver fortsätta tjäna pengar om de ska bära plattformen vidare.

Pinball FX är turligt nog riktigt bra och för mig var det värt uppgraderingen. Både den nya fysiken och den nya ljussättningen skapar en skön inramning och det är lätt att fastna i många timmars flipperspelande. Med Williams-bord som Whirlwind, Adams Family och Indiana Jones är det lätt att återvända till Pinball FX, gång på gång på gång. Stäng dock av spelets egna effekter på borden omgående.

Pinball Fantasies

Inom ramen av tre år släppte svenska Digital Illusions tre flipperspel av högsta kvalitet. Nummer två i den serien var Pinball Fantasies som jag nog får säga är min favorit. Jag antar att det var lite av ett prestigenummer för utvecklarna att visa hur mjukt Amigan kunde scrolla och hur väl de, för den tiden, kunde fånga fysiken av ett flipperspel. Vad gäller äldre titlar av det här slaget så sticker Fantasies ut som en av de bättre, speciellt om vi pratar mer regelrätt flipper och inga direkta avvikelser från originalformatet.

Med bord som Party Land och Billion Dollar Game Show visade Digital Illusions att de hade lärt sig att designa flipperbord. För även om allt idag känns ganska simpelt och fysiken ibland beter sig lite konstigt så håller spelet förvånansvärt bra och jag spelar fortfarande det regelbundet. Det skulle dyka upp fler och fler konkurrenter i genren, både på PC och Amiga men det är spelen från DICE som på allvar visade att flipper digitalt kunde vara så mycket mer än vad tidigare generationer hade uppvisat.

Demon’s Tilt

Nu till första spelet som börjar mixa upp flipperformatet en hel del. Demon’s Tilt från WIZNWAR är mer ett kärleksbrev till klassiker som Devil’s Crush (PC Engine) än regelrätt flipper. Spelet leker med konceptet och blandar in element från shmup-genren och actionspel. Din flipperkula blir lika mycket ett vapen som en projektil för precisionsskjutande för poäng.

Spel som dessa visar att det går att tänka väldigt kreativt och fortfarande behålla känslan av just flipper. Men det är viktigt att gå in i spelet med den inställningen. Inte jämföra det med ett bord från Williams, Bally eller Stern. Det här är en annan typ av spel men ett spel som fortfarande bör uppskattas av flipperentusiaster. Bordet i Demon’s Tilt är extremt välgjort med sina tre nivåer och det är precis lagom kaotiskt för att hålla action-nivån hög men inte tappa fokus helt. För om det bara handlar om att hålla kulan vid liv och faktiskt inte behöva sikta in sig på specifika objekt blir den här typen av flipper lika tråkigt att spela som ett fightingspel som går att ta sig igenom med bara button-mashing.

Yoku’s Island Express

Nu till sista spelet för den här gången. Anledningen till att jag valde Yoku’s Island Express är för att visa hur spel i helt andra genres, framgångsrikt kan använda sig av flipper-mekanik som en integrerad del av upplevelsen. För på inga vis är jag bredd att se Yoku som ett flipperspel. Det är ett plattformsspel med vissa pusselinslag. Men du flipprar dig fram genom segment av banorna och utan den delen skulle nog inte spelat sticka ut som det gör.

Yoku’s Island Express är enormt charmigt med sin varma sköna grafik, roliga karaktärer och smarta bandesign. Till en början trodde jag att flipprandet på banan bara var en gimmick men det visade sig ganska snart att utvecklarna uppenbarligen älskar flipper. De använder sig ut av spelets olika power-ups och system för att variera flipprandet och de använder sig av flipprandet för att skapa identitet till plattformandet. Briljant.