Följande har hänt i Eternal Sonata. Mina minnesanteckningar jag för medan jag spelar har försvunnit. Som inlämningsuppgifter för elever på gymnasiet. Magiskt borta. Detta leder dock till ett roligt experiment, för mig att återge vad som har hänt, ur mitt minne, utan att läsa saker på nätet. Att kolla fakta är mesigt. Låt oss se nu.
Jag satt i fängelset och fick aldrig något möte med den ondsinta greven. Varför är greven så ondsint frågar ni? Jo så här ligger det till. Han säljer mineralpulver till folket, utan att ta ut skatt på det. Men det låter ju ganska trevligt? Jo, men mineralpulvret gör folk till lydande zombies vilket greven vill för att de inte ska ifrågasätta hans auktoritet. Att de sen dör på kuppen spel ingen roll. Mineralpulver är alltså kod för droger. Dessutom är det svårt för vår hjältinna xx att sälja sitt blomsterpulver (vilket mer kan ses som ett nyttigt naturmedel) då hon inte kan konkurrera med drogerna.
I fängelset träffar jag Salsa, en skogsväktare som gillar hattar. Hon är liten och hattarna får henne att se större ut. Tillsammans flyr vi från vår bur och väl ute i världen träffar vi Falsetto, Claves och deras ledare Jazz från Andantino. Dessa tre är rebeller och smider planer för att sätta dit den ondsinte greven. Vårt äventyr fortsätter nu tillsammans med rebellerna. Efter en kort promenad stöter vi på trubbel. Snubben som slängde oss i finkan tidigare har kommit i kapp och är nu arg som ett bi. Vi slåss igen, och vinner igen. Men vinsten blir kortvarig eftersom han i sitt fall sliter sönder bron vi har stridit på och hela sällskapet faller mot sin död, eller?
Såklart inte. Men vi splittras upp och jag får följa med ena halvan av gänget plus rebellerna på egna äventyr. Vi är alla oroliga vad som har hänt våra vänner. Speciellt Andretto som saknar Beat. Vi tar oss till rebellernas underjordiska stad där vi genast slängs ut på nya viktiga uppdrag. Nu ska vi leta efter ett speciellt vatten till en speciell blomma för att göra en speciell liten tjej glad. Jag börjar vid det här laget störa mig på att det blir mycket stridande (nu mot spöken, eftersom vattnet såklart finns på en kyrkogård) och dessa strider är väldigt repetitiva. Till slut möter jag en stor drake som vaktar vattnet och efter han har fått däng har gänget dåligt samvete över det hela. Han kanske bara gjorde sitt jobb och vaktade vattnet, snyft, snyft. Naiva ungar.
Efter att vattnet har hämtats upp utspelar sig intriger som saknar motstycke i både längd och dramatik. Allt står nämligen inte rätt till bland rebellerna, en av de tre är en spion. Häng med nu. Claves är egentligen kär i Jazz och är svartsjuk på Falsetto som verkar känna honom sen barnsben. Därför bestämmer sig Claves för att bli spion men hon drabbas av extrem ångest och håller en tio minuters monolog om skiten. Sen tror jag hon dör, jag gör i varje fall det lite grann. Direkt efter det klipper man över till en ny historielektion om nått musikstycke som tydligen passar bra in under temat kärlek och ångest. Jag frestas för första gången i spelet och skippa den, men står emot. Är lite frustrerad på storyn just nu och vill snarare leta efter Beat och de andra, istället för att lyssna på snyfthistorier. Hoppas det tar fart snart för nu går det trögt. Vad som hände med det övriga gänget får ni läsa om i nästa avsnitt.
Men greven då? AAArrrghhhh, fan att bron skulle gå sönder.
Tyckte du den monologen var lång får du ladda upp med popcorn till slutfilmen… 🙂
Trög japansk story är något av det segare man kan uppleva.
På tal om cutscenes, håller på att spela MGS-spelen för första gången (hunnit igenom ettan och tvåan, sagolikt bra förövrigt). Jag tror att MGS 4 har de längsta cutscenes någonsin i spel med flera på ca 90 min. Där kan man snacka om att ladda upp med popcorn…
Metal Gear SOlid är en invecklad men härlig story. Jag har spelat alla spelen också. Det tråkiga och dåliga med dem är som du säger Pelle de otroligt långa filmsekvenserna. Man tappar ju lusten att spela varje gång de sätter igång.