Retrotestat: Gaiares (SMD)

En stor del av mitt retrosamlande har gått åt till att läsa på om (titta på youtube-klipp alltså) och försöka hitta lite mer udda shooters till mina plattformar. De mest uppenbara titlarna äger jag såklart, R-Type, Gradius, Ikaruga och Truxton men det finns så mycket mer där ute, speciellt till Sega Mega Drive. En titel som gång på gång hyllades var Gaiares och eftersom det är ganska ovanligt och aldrig släpptes i Europa fick jag snällt beställa den amerikanska Genesisutgåvan, för lite mer pengar än jag hade önskat. Frågan är då om det var värt det.

Gaiares är på många sätt en väldigt traditionell sidoscrollande shooter som påminner starkt om både R-Type och Gradius. Grafiken är inget speciellt, det ser okej ut. Ljudet är som ljudet är mest i den här typen av spel, intensiva musikloopar med lika intensiva ljudeffekter. På en bra dag är det den bästa ljudbilden som finns, men i andra stunder kan den kännas enformig och enerverande. Gaiares har dock vissa unika mekaniska element.

I vanliga fall uppgraderar man sitt rymdskepp i form av att plocka upp power-ups under banans gång. I Gaiares är det lite annorlunda. Vid sitt skepp har men en liten medhjälpare som svävar i närheten. Denna kan man skicka iväg mot fienden för att sno deras vapentyp. Varje vapen har tre nivåer, så ju fler fiende av samma typ man stjäl vapen ifrån, desto starkare blir den vapentypen i sitt eget skepp. Detta kanske inte låter revolutionerande men det gör att man både måste ha koll på sina fiender och deras ammunition och även ha koll på att pricka dem med sin medhjälpare. Multitasking i en shooter är riktigt frustrerande och i början dog jag gång på gång eftersom jag var för fokuserad på vad min medhjälpare gjorde istället för att undvika ett fiendeskott. Som tur är har utvecklaren varit generös med continues vilket gör att man får tid att öva, innan de snällt ber dig börja om.

I teorin vet jag att spelet består av åtta nivåer och att det går att få tretton olika typer av vapen, men eftersom svårighetsgraden i Gaiares är så hög (subjektivt talat) har jag inte varit i närheten att ta mig så långt. Det är dock inte tillräckligt svårt för att jag ska ge upp och jag tar mig längre nästan varje gång jag spelar det.

Gaiares ligger och balanserar hela tiden på gränsen. Det är inte unikt nog för att vara banbrytande, men tillräckligt för att sticka ut. Det är svårt, men inte hopplöst och det är riktigt bra, men inte felfritt. För den som vill ha en utmanande mer udda titel är det ett bra köp men var redo att ge dig ut på den internationella marknaden om du inte vill hosta upp en för stor summa pengar.