Metal Gear Solid: Peace Walker släpptes till PSP år 2010 och fick ett särdeles gott mottagande. Trots att jag förvisso nyligen skaffat mig ett PSPgo (som väl idag borde vara värd miljoner) var jag inte superintresserad. Jag ville tycka om Metal Gear Solid och spelade därför demot, men fastnade knappast. När MGS HD Collection annonserades året därpå bestämde jag mig för att ge serien en ärlig chans och börja från början (i ordningen de gavs ut). Efter att ha plöjt igenom originalet två gånger, ett spel som jag ofta återkommer till och gärna uttrycker mina känslor över, gav jag mig senare på MGS 2. Planen var att spela de i ordningen Metal Gear Solid, Sons of Liberty, Snake Eater, Peace Walker, Guns of the Patriots (1, 2, 3, PW, 4). Men efter att ha blivit frustrerad över nummer 2 och 3 började jag längta till det utvecklade combat-systemet i del 4, ett spel jag halvdant och utan bakgrundsinfo givit mig på två gånger tidigare. Efter bara någon halvtimme i Peace Walker gav jag vika för frestelsen, och vad vissa anser vär det bästa MGS-spelet av de alla blev förbisett i mitt långdragna maraton.
Delvis på grund av The Phantom Pain, som är en direkt uppföljare till Peace Walker, och delvis på grund av mitt dåliga samvete tog jag så småningom tag i det upphottade PSP-spelet. Efter en på många plan smygande start fick The Boss ett nytt item. Ett helt orealistiskt, fullkomligt orättvist och på alla möjliga sätt underbart verktyg – Fulton Recovery System. Genom att gå fram till en medvetslös fiendesoldat med Fulton aktiverad kan Snake skicka hem denne till sin bas genom en blixtsnabb ballongflygtur. Självklart fungerar den inomhus också. På liknande sätt, exempelvis genom strukturen med korta, återspelbara uppdrag som närsomhelst kan avbrytas, är Peace Walker snällt mot mig på ett sätt jag inte är van vid från tidigare Metal Gear-spel. Dessa lustiga spelmekaniker rimmar dessutom väl med alla de tokigheter serien är känd för. Peace Walker undviker även de onödigt komplexa berättelse-element som är vanliga i Kojimas skapelser. Metal Gear Solid: Peace Walker HD har gjort backlogg-plöjandet till något roligt snarare än ångestfyllt.
Över till en tanke jag slogs av igårkväll. Jag bor i ett svart hål i familjen Duveblads WiFi-rymd. Det är inte förrän den senaste tiden, efter att jag ställt min halvt bärbara dator i mitt rum, som jag faktiskt lidit av nätverksproblemen. Tanken som slog mig var att byta rum till nedervåningens nuvarande gästrum. Det skulle drastiskt minska min personliga boyta och mångdubbelt förlänga vägen till köket och det ofta lockande kylskåpet. Men allt det är sekundärt. Gästrummet ligger vägg-i-vägg med TV-rummet, och därmed bara några meter från alla spelkonsoler i min ägo med en utmärkt WiFi-signal. Dessutom, och det är här prioriteringarna blir riktigt skruvade, skulle det möjliggöra spelande med Wii U gamepaden i sängen. Men det tar inte slut där. Den 29 november anländer en ny familjemedlem: PlayStation 4. Den ska kunna strömma sina spel direkt till min hittills klent använda PS Vita. Det innebär två next-gen-konsoler tillgängliga inom armlängds avstånd från sängen, utan att flytta dem från den stora TV:n (och jo, Wii U är visst next-gen). Problemet är bara mina gedigna samlarhyllor – Alduin, Rytlock, Songbird, Ganondorf, Adam Jenssen, Sarah ”Queen of Blades” Kerrigan, Marcus Fenix… hur ska alla få plats? Fortsättning följer.
