Författare: Pelle (Sida 1 av 9)

Fotbollsspelare med rötterna i PlayStation-familjen blandat med Pokémon. Kan inte motstå samlarutgåvor och har platinum-troféer på fem God of War-spel. Sedan hösten 2013 skriver han om nyheter, heta släpp, floppar och personliga tankar på Tvspelsdagboken.

Dag 1749: Mässor i massor – Paris och Gamex

29 oktober, 2015 / Pelle

Något som heter Paris Games Week har just gått av stapeln i… någon europeisk huvudstad, och Sony som uteblivit från Gamescom tog med sitt krut dit istället. Hela konferensen kan ses här. Alla stora spelmedier har förstås sin version av ”allting från Playstations Paris Games Week-konferens”, så till er som vill ha en helhetssummering ger jag följande länkar:

Engadget: ”Enjoy all the trailers form Playstation’s Paris Games Week Event”

Polygon: ”Everything from Playstation Paris Games Week Conference”

Gamesradar: ”5 things you need to know from Playstation’s Paris conference”

Personligen har jag tre favoriter. WiLD visades för första gången under Gamescom 2014 och gav ett smaskigt första intryck. Nu vet vi lite mer ingående hur spelet fungerar, och det bär några av de där genialiska spelidéerna som har kläckts över en öl, men inte förverkligats. Att tämja djur och använda dess unika förmågor är ett kalaskoncept. Bädda in det i nordisk mystik och jag är såld. Även Media Molecules Dreams kom till liv på scenen, och ett intressant spel börjar skymta bakom väggen av ”allt är möjligt”. Sist men inte minst presenterade David Cage och Quantic Dream Detroit: Become Human, som blir en fortsättning på konceptet KARA. Dreams och Detroit är exempel på nytänkande spel av erkända designers och team, och det ska bli intressant att följa dess fortsatta utveckling.

Imorgon börjar Comic Con Gamex, detta år på Friends Arena. 2013 var det kul att testa nya konsoler på Gamex, 2014 var första året som det slagits ihop med Comic Con vilket var lyckat. Det mest intressanta år 2015 ska bli att se hur man utnyttjar Friends area. Varken Playstation eller Nintendo är på plats vilket är ett avbräck, men förhoppningsvis finns där mycket att se och göra ändå. Jag ska testa Battlefront, Tomb Raider och Dark Souls III, i övrigt får jag se lite vad jag hittar. Jag är försiktigt optimistisk.

Dag 1717: Höstfunderingar

27 september, 2015 / Pelle

Spelhösten är nu här, och releasesäsongen har börjat på riktigt. I väntan på att jag har möjlighet att skaffa Metal Gear Solid V: The Phantom Pain – det skär i hjärtat på mig för att jag inte kunnat göra det än – kikar jag lite framåt på vad som kommer, vad jag har råd att skaffa och vad jag faktiskt kommer att spela.

The Witcher 3 får en expansion i form av Hearts of Stone. Det är ett spel jag knappt skrapat av ytan på och jag är knappast i behov av mer spelinnehåll, men mer intressant är den fysiska utgåvan. För 189 kronor får man, förutom nedladdningskod till expansionen, två Gwent-lekar med fodral och regelbok. Givet köp. Släpps 13 oktober.

Av en slump – som strängt taget inte var en slump – lyckades jag tjinga en samlarutgåva av Call of Duty: Black Ops III vid namn Juggernog Edition innan den blev fullbokad. Huvudattraktionen i denna bjässe till samlarutgåva är ett kylskåp. Ja just det, kylskåp, se denna bild. Jag ska försöka budgetera för denna, men det blir inte lätt.1899:-, frågor på det? Släpps 6 november.

Fallout 4 kommer bli helt j*vla asfett, det betvivlar jag inte en sekund. Jag var inte snabb nog att boka Pip-boy-utgåvan, men då Fallout 4 är ett spel jag verkligen känner att jag vill lägga pengar på har jag letat upp en konstbok samt en snygg guide för att ackompanjera spelet. Men mer än pengar längtar jag efter att lägga tid i Fallout 4, och att vandra runt i en öppen Bethesda-värld igen. The Elder Scrolls V: Skyrim fångade mig verkligen, flera gånger om dessutom, och det är ett spel så välgjort och levande att jag spenderat timme efter timme däri med gott samvete. Jag hoppas att Fallout 4 kan göra detsamma. Släpps 10 november.

StarCraft II: Legacy of the Void hör även det till de garanterade köpen om plånboken tillåter, givetvis i form av en samlarutgåva. Huruvida jag äntligen vågar mig på den kompetitiva scenen återstår att se, men det är enspelarkampanjen jag verkligen ser fram emot. Legacy of the Void utgör avslutningen på StarCraft II-trilogin, och kanske på hela StarCraft-serien. Allt tyder på en episk uppgörelse där galaxens framtid avgörs, allt inbäddat i Blizzards signifikativa speltekniska excellens och paketerat i en snuskigt polerad slutprodukt. Jag är riktigt, riktigt sugen. Släpps 10 november.

Höstens två stora frågetecken för min del ligger i Star Wars: Battlefront och Xenoblade Chronicles X. Den ekonomiska aspekten åsido är jag långt ifrån säker på huruvida jag kommer att spendera tid med dessa, skulle jag införskaffa dem. Jag vill inbilla mig att jag skulle spela Battlefront tills tummarna blöder, men mitt rationella jag är inte övertygad. Det var länge sedan jag ville spendera timme ut och timme in i en kompetitiv online-miljö. Jag har förvisso lagt strötimmar i Call of Duty: Advanced Warfare, men jag känner att ska jag spela Battlefront ska jag göra ordentligt, och jag har svårt att se mig själv i online-matcher om jag har möjlighet att vandra runt i vildmarken eller tackla enspelarnivåer. Xenoblade Chronicles X ser coolt ut, men japanska rollspel kräver tid, och jag vet inte om jag verkligen vill ta 50+ timmar från Fallout 4 och lägga på ett annat RPG den närmaste tiden. Släpps 19 november respektive 4 december.

Dag 1643: Iwata död. Konami går utför.

15 juli, 2015 / Pelle

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag hade ingen som helst aning om att Saturo Iwata, VD för Nintendo, lidit av gallgångscancer under en längre tid. När jag natten mellan söndag och måndag såg nyheten att Saturo Iwata gått bort var jag för en sekund smått överrumplad innan jag förstod hur det legat till. Överrumplad, men knappast förkrossad. Jag har inga emotionella band till Iwatas titlar som utvecklare, och min syn på Saturo Iwata som VD har väl gått upp och ned under de åren jag haft ett hum branschen. Jag är förälskad i många av de titlar Nintendo givit ut under Iwatas tid, men jag med många andra har stundtals skakat på huvudet med en suck över Nintendos tillbakasträvande attityd och osmidiga tillvägagångssätt.

Vi på Tvspelsdagboken har nog alla haft flera känslomässiga turer med Nintendo, deras maskiner och deras spel. Med Nintendos stängda profil är det svårt att säga när Iwata har haft hur mycket inflytande. Men är det något jag får känslan av är det att han velat ha tydlig kultur inom Nintendos olika studior, en kultur där spel ska vara roliga att spela. Det kan tyckas väl simpelt, men i en tid där tävling, grafik och ekonomisk vinst står högt på agendan sticker Nintendos spel ut med sin charm och snuskigt polerade design. Det bäddar för fantastiska spelupplevelser, inte minst med flera kontroller kring samma skärm. Med det får jag tacka Iwata-san, ledaren för ett företag jag inte kan låta bli att emellanåt hata, emellanåt älska.

En annan nyhet som dykt upp är att Konami tagit bort alla referenser till Hideo Kojima och Kojima Productions från omslaget till Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. I vanlig ordning går internet hårt åt utgivaren, snarare än utvecklaren. När det i fallet Konami vs. Kojima handlar om å ena sidan ett företag på rejäl nedgång och å andra sidan en närmast helgonförklarad designer blir det självklart än mer extremt. Konflikten har uppenbarligen tagits till sandlådans nivå, där Konami tycks gräva sin egen grop allt djupare. Jag har funderat på om jag borde göra någon form av rebellisk bojkott och inte köpa spelet på grund av sin utgivare, men är det då inte jag som sätter mig med hink och spade? Jag är aningen kluven i frågan.

E3 2015: Pelles fem favoriter

23 juni, 2015 / Pelle

Ingen logik, ingen objektivitet. Det här är personligen mina fem främsta saker från E3 2015.

5. Todd Howard

En efter en har industrins stora, erkända designers hamnat i skymundan, ibland av egna val, ibland av de stora företagens vilja och ibland av både och. Under den gångna generationen har vi sett Cliff Bleszinski, Peter Molyneux (skämt åsido), Markus ”Notch” Persson och Ken Levine alla lämna sina poster i rampljuset för att arbeta med mindre projekt i mindre team. Fumito Ueda är inte längre kvar hos Sony. John Carmack och Gabe Newell har till synes frångått den rena spelutvecklingen helt och hållet. Med Insomniacs formsvacka som utvecklare ser vi mer och mer sällan Ted Price framträda, och Warren Spector har efter det första Epic Mickey inte gjort någon glad. Sedan har vi förstås Tim Schafer och Brian Fargo som vänt sig till Kickstarter, nu tillsammans med Yu Suzuki och Koji Igarashi. Största avhoppet var förstås Hideo Kojima, som är den sista att låta utvecklingsteamet bära hans eget namn.

Todd Howard är den starkast lysande stjärnan på de stora utgivarnas stjärnhimmel. Det är inget snack vilka av titlarna i Bethesda Softworks line-up som är mest populära, och det är inget snack om vem som ligger bakom dem. Med tre supertitlar i rad, alla högaktuella för respektive ”Game of the Year” har Howards team på Bethesda Game Studios gått från klarhet till klarhet. Dessutom gjorde han sig bättre på scén än någon annan som visade sig under E3. Todd Howard är spelindustrins sista rockstjärna.

4. Mass Effect: Andromeda

Jag älskar Mass Effect mer än det mesta, och jag kunde inte vara mer nöjd med hur man väljer att fortsätta serien. En ny galax ger mycket kreativ frihet, samtidigt som det finns alla möjligheter att referera till tidigare titlar. Jag gillar också hur konkret titeln är. Vi vet ännu näst intill ingenting om hur spelat faktiskt kommer att spela eller vad storyn kommer vara, men jag är fantastiskt sugen på ett nytt Mass Effect i en ny galax.

3. Star Wars: Battlefront

Ljudfilerna. Modellerna. Texturerna. Star Wars: Battlefront tar inga genvägar, och ser kort sagt förjäkla ballt ut. Dessutom är det Star Wars. Jag älskar Star Wars.

2. Horizon: Zero Dawn

All heder åt Sony och Guerilla Games som lyckats hålla detta spel totalt hemligt under dessa år. Men när man sedan väljer att premiera det med en full demo, då åker hatten verkligen av. Såhär ska man visa upp sitt spel – genom att spela det.

Horizon: Zero Dawn målar upp mässans mest spännande koncept. Ett naturfolk som jagar enorma mechs och undersöker kvarlevorna av vår värld. Jag är ytterst nyfiken på berättelsen bakom denna nya värld, samt hur den ter sig med kontrollen i handen. Dinosauriemechs och hyperavancerade pilbågar, vad kan gå fel?

1. The Last Guardian

Det lustiga är att jag efter E3 inte är mer sugen på The Last Guardian än jag var innan. Av demon att döma är spelet idag förvånansvärt likt den version vi såg glimtar av 2009, och jag såg ingenting som fick mig att trilla av stolen. Men inget av detta spelar roll. Det enda som spelar roll är The Last Guardian finns, det är påväg och vi har fått se det igen. Framtiden är med ens lite ljusare och morgondagens åtaganden känns lite lättare.

E3 2015: Sony… bombarderade?

16 juni, 2015 / Pelle

BOOM! Det hade tisslats och tasslats att det nu äntligen var dags att se Team Ico’s spel igen. Med ord och inga visor inledde Sony med The Last Guardian, och världen kändes med ens som en bättre plats att leva på. Släpps 2016 till PS4, vilket känns som en alldeles för lång tid, med uppenbar risk för att bli ännu längre. Sedan fick vi se vad Guerilla Games pysslat med senaste åren – Horizon: Zero Dawn. Horizon har ett onekligen intressant koncept, där framtida människostammar söker svar om sina föregångare, oss, och deras stora städer. Samtidigt lever de sida vid sida vid enorma maskiner. Ett stort plus är att vi såg gameplay. Detta följdes av Street Fighter V och ett nytt Hitman, det senare utan varken undertitel eller gameplay. Sedan…

BOOM! Många är vi som har skrattat, eller gråtit, åt Square Enix försök att skapa intresse för Final Fantasy VII till PlayStation 4. Men så, helt plötsligt, kom vad så många väntat på så länge – Final Fantasy VII Remake. Själv längtar jag bara till att faktiskt köra igenom spelet. Sedan bjöds det på lite indie-spel, innan…

BOOM! Christian och Frexxi har haft otaliga diskussioner om huruvida Shenmue är fantastiskt eller mediokert, om Shenmue III bara är vad fansen tror att de vill ha eller om det är vad de faktiskt behöver. Nu är Shenmue III på Kickstarter, och har bara på några timmar nått sitt mål på 2.000.000 dollar. Själv har jag ingen relation till Shenmue III och jag har aldrig sponsrat ett spel via Kickstarter, men jag älskar när gamla myter blir verklighet.

En annan highlight var Media Molecules Dreams. Kryptiska filmer lämnade mig förbryllad och intresserad, titta nedan så förstår ni. Självklart avslutades showen med Nathan Drake och Uncharted 4: A Thieves End. Vid det här laget har jag förstått att Uncharted 4 inte kommer vara något mer än bara ett nytt Uncharted som vi känner det, vilket är synd. Det får mig dock att bli exalterad över vad Naughty Dog mer håller på med, för något måtte det vara.

Man kan ifrågasätta hur mycket dessa bomber faktiskt kommer att prestera i slutändan. Det är vansinnigt efterlängtade projekt, men det finns gott om anledningar för skepsis hos alla tre. Men, i slutändan finns det bara en sak i hela världen som spelar roll, och det är att The Last Guardian finns. Härnäst kikar vi på Nintendo, kl. 18 ikväll svensk tid.

Dag 1605: Fallout 4 och XCOM 2

7 juni, 2015 / Pelle

Två stora spel har annonserats. Låt oss gå rakt på sak.

Fallout 4

Fallout 4 är en uppföljare till Fallout 3, och det är återigen Bethesda Game Studios som ligger bakom (ej att blanda ihop med Obsidian Entertainment som gjorde Fallout: New Vegas). Under den gångna veckan visade Bethesda upp den första trailern och konfirmerade därmed spekulationerna som figurerat under lång tid. Personligen hade jag hoppats att Bethesda gjorde något helt annat, något helt nytt, men det var för mycket att hoppas på inser jag nu. Efter att ha sett trailern börjar jag dock längta något kopiöst – få spel har fångat mig så som Todd Howards, verkställande producent hos Bethesta Game Studios, senaste mästerverk The Elder Scrolls V: Skyrim.

Varför hype? Bethesda Game Studios har ett fantastiskt track-record, och Fallout 3 var älskat av såväl kritiker som fans som nykomlingar.

Varningsflagg? Grafiskt sett är inte trailern så imponerande, särskilt inte hunden. För PC-spelare kommer en hund-mod garanterat komma under spelets första 24 timmar på marknaden.

XCOM 2

XCOM: Enemy Unknown är på alla sätt en väldigt stark titel, och jag har bara hört väl om expansionen XCOM: Enemy Within. XCOM 2 är Firaxis uppföljare, som denna gång lanseras endast på PC-plattformen. Amerikanska IGN har XCOM 2 som juni månads spel i sitt ”First”-program, och kommer således att släppa mer information framöver. I nuläget vet vi bland annat att istället för att försvara jorden från aliens jobbar XCOM denna gång för att frita Jorden från aliens, vilket ska förändra gameplay-scenariot.

Varför hype? En uppföljare till ett riktigt bra spel, gjord av samma utvecklare i en varken överbefolkad eller utdöd genre.

Varningsflagg? Efter det magiska Civ V och XCOM: Enemy Unknown har Firaxis hafsat iväg två mindre välpolerade titlar i form av Civilization: Beyond Earth och Sid Meier’s Starships. Det finns ett litet orosmoment att detta plötsliga kvalitetsfall från Firaxis smittar av sig på XCOM 2.

Dag 1598: Other M och Metroids framtid

31 maj, 2015 / Pelle

Det har blivit dags att återigen prata lite Metroid. Ett tag har jag varit sugen på att kicka igång Metroid: Other M. Det fick sisådär omdöme vid släpp, mycket på grund av ett mångordigt manus med monotont röstskådespel. Samus Aran, som tidigare hållts lika verbal som Link i Zelda-serien, får i och med Other M en röst och en dialog som gör henne allt annat än rättvisa. Detta tycks i alla fall både kritiker, fans och icke-fans vara överens om. Näe, mitt sug efter Other M kommer istället från att spela, och se, Samus Aran i snabba actionsekvenser.

I Prime-spelen skapade planeternas vackra grafik, utforskande layout, och stämningsfulla musik en fantastisk atmosfär, men jag fastnade aldrig riktigt för förstapersonsperspektivet. Samus Aran är, i sin fulla utrustning, spelvärldens kanske ståtligaste hjältinna, och att se henne utföra mina knapptryckningar och spaklutningar är för mig en viktig del i Metroid-känslan. Dessutom tillät aldrig kontrollerna i titlarna från Retro Studios, varken till Gamecube eller till Wii, någon vidare fartkänsla – en aning viktig aspekt i Metroid-upplevelsen sedan Super Metroid. De första två Metroid-spelen i all ära, men Samus Aran kom inte till sin rätt förrän 16-bitarseran, vilket också i mina ögon för Zero Mission till en klart mycket bättre version än originalet till NES. Super Metroid gjorde Samus snabba löpsteg lika ikoniskt som Sonics, något vi bara fått känna på i full 3D genom Super Smash Bros.-serien. Ja, tills Other M då.

Vad har jag då att säga om Other M? Mestadels kan jag konfirmera vad folk tidigare sagt. Valet, och utförandet, av en talande Samus Aran är helt bedrövligt men i övrigt är det inte alls ett dumt spel. Kontrollerna är simpla, nästan överdrivet så, men ändå riktigt tighta. I Prime kände jag mig begränsad i en omgivning som bad om mer, men I Other M är platserna betydligt simplare i sin speltekniska kontext – återigen, nästan överdrivet så. Effekten är att spelaren spenderar mycket mindre tid på att ställa och finna svar på frågor som ”kan jag göra det här?” och ”kan jag ta mig dit?”. Det begränsar helt klart den utforskande känslan, men bäddar för ett betydligt högre tempo. När jag i övrigt har varit omgiven av stora komplexa rollspel som Dragon Age och The Witcher välkomnar jag just nu Other M:s mer lättsamma gameplay.

Det innebär inte att jag sätter Other M som en förebild i Metroid-serien – långt ifrån. Other M gör några oförlåtliga misstag kring berättandet, vilket jag kommer prata mer om i en annan dagbok, och för att vara ett Metroid-spel är det alldeles för begränsat. Men, när protagonisten (och alla övriga) håller munnen stängd är det ändå skönt att se en tredimensionell Samus få sträcka på benen. Det är ett viktigt element jag vill se i nästa Metroid-titel, som väl kommer komma en vacker dag. Vissa menar dock att det inte finns någonting i Other M som är värt att spara för fem öre, som youtubaren nedan.

Dag 1590: I backspegeln

23 maj, 2015 / Pelle

Dagens titel är ett försök att inte skriva ut spelet som dagens dagbok, föga förvånande, egentligen handlar om – The Witcher 3: Wild Hunt. I nyhetslugnet innan E3-stormen och med ett av årets största spel äntligen i butikshyllorna, och spelmaskinerna, finns det inte mycket annat att prata om. Och det behövs inte.

Jag läser ett dagboksinlägg om just The Witcher 3 med nästan ett år på nacken, skrivet av undertecknad. Där raljerar jag om hur magiskt The Witcher 3 verkar, och hur det ser så annorlunda ut från sina konkurrenter. Ännu har jag inte spenderat tillräcklig tid med spelet för att utvärdera huruvida det är så annorlunda jag drömde om, men efter den inledande akten har det sakteligen börjat sjunka tänderna allt djupare i mig. Nedan en skärmdump från den första akten.

Då, på nationaldagen förra året, nämnde jag även samlarutgåvan som jag genast blev vansinnigt kär i. Trots en hårt stramande budget kunde jag inte motstå frestelsen att hämta ut mitt exemplar av Collector’s Edition, och det känns som ett riktigt val. Jag njuter väldigt mycket av mina samlarfigurer och lägger ett stort emotionellt värde i dem. Denna pjäs är överlägset den för tillverkarna mest påkostade och detaljerade i min samling. Priset på 1449:- är, sjukt som det låter, billigt för vad man får den stora utgåvan, särskilt för mig som tidigare yttrat att basspelet borde kosta mer än sina sedvanliga 599:-.

I övrigt har DLCs och inte minst det kostnadsfria 200cc revolutionerat Mario Kart 8 för mig. När jag nu tvingats lära mig att bromsa har även gamla banor tagit en helt ny vändning, och jag börjar bli otäckt bra på det. Målet just nu är att ta guldstjärna på samtliga cuper på den nya hastigheten, och i skrivande stund har jag bara en kvar. På 150cc hade jag tid att vrida på huvudet ibland, men i det intensiva 200cc är ögonen riktade framåt hela tiden vilket gör att motståndare och skal av olika färger kommer som otrevliga överraskningar. Jag kanske borde träna på att ibland byta perspektiv. Även Super Smash Bros. har fått nytt liv med turneringar, nya bekantskapskretsar och ett svagt intresse för att faktiskt spela spelet bra och inte bara förlita sig på att hamra knappar.

Kort sagt, min sommar är räddad, och ovanpå det ligger E3 runt hörnet. 2015 börjar forma sig till ett bra spelår.

Dag 1575: DLC, Warner Bros, MGS V och spelpriser

8 maj, 2015 / Pelle

Spretig rubrik? Låt oss snabbt beta av de första tre delarna.

DLC, förkortning för Downloadable Content, har blivit namnet för alla digitala speltillägg (vare sig de faktiskt laddas ned eller redan finns på skivan, så kallad on-disc DLC). Det gamla ordet ”expansion” är numera lite finare och tycks idag bara användas till MMO-spel samt till vissa strategi-spel. ”Expansion” tycks vara förbehållet PC-spelens tillägg, vilket är ett intressant faktum i sig. Hursomhelst, som Kyle Bosman på GT påpekar har DLC blivit ett negativt laddat ord. Det är för mycket skriverier som detta dagboksinlägg om just DLCs för att utgivare skall kunna använda ordet i sin marknadsföring. Det har dock inte stoppat fenomenet med nedladdningsbart material till överpris, tillägg som med tiden blivit allt mer centralt för dagens spel.

Det tydligaste exemplet just nu är förmodligen Warner Bros. Nu har de varit i medierna igen med nysläppta Mortal Kombat X och kommande Batman: Arkham Knight. Mortal Kombat X kräver bland annat extra betalning för att man ska kunna spela som den klassiska karaktären Goro, medan Arkham Knight har ett ”Season Pass” på 40 dollar. Just det, 40. Det är 67% av det fulla spelets kostnad. För närmare förklaring av vad ”Season Pass” innebär, kika på Giantbomb.

Hideo Kojima försökte lösa problemet på ett annat sätt. Metal Gear Solid V: Ground Zeroes är prologen till The Phantom Pain, och gjorde sig ökänd för att kunna klaras ut vansinnigt snabbt trots prislappen på 20-30 dollar beroende på plattform. Det fulla spelet, The Phantom Pain, är enligt Kojima själv ca 200 gånger större och har därutöver ett online-läge. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain kommer, som alla större spel, att kosta 60 dollar.

Och det är kanske just det som är problemet när vi nu äntligen når kärnan i detta inlägg. Standardversionen av ett AAA-spel kostar idag 60 dollar, lika mycket som det gjorde för 10 år sedan. Problemet som Kojima försökte lösa, vilket också är anledningen till Mortal Kombats DLC och Arkham Knights Season Pass är förstås av ekonomisk natur. Detta kan tolkas på två sätt. Det ena är att utgivarna är blodtörstiga och pengahungriga svin. Det andra är att det helt enkelt krävs mer pengar för att utveckla ett fullstort spel idag. Vi förväntar oss att spel ska bli större, bättre, vackrare och mer polerade. Det är inte mer än rimligt att vi då även får vara beredda att betala mer för det.

Jag vill välkomna mer flexibel prissättning på spel. Jag uppskattade exempelvis när Ratchet & Clank: Nexus fick den lite udda prislappen 30 dollar, ty det var ett rimligt pris för produkten. Jag väntar på att någon vågar ta steget till, säg, 75 dollar för ett spel av högsta klass. Ett spel som är komplett och färdigt, välpolerat och utan luriga små tillägg bakom betalspärrar. Jag vill att spel som Batman: Arkham Knight ska bli allt de kan bli, jag vill att utgivare av kvalitetsspel kan tjäna pengar på dem och jag vill att duktiga utvecklare får betalt för alla sina arbetstimmar. Men jag vill fan inte betala extra för sådant som skulle funnits med, eller till och med fanns med fast ej tillgängligt, från första början.

Det finns två huvudsakliga risker med en höjd prislapp. Den första risken är ett politiskt självmord – att den som vågar smyga sig över 60 dollarsgränsen blir bespottad och tvingas dra tillbaka initiativet, vilket kastar oss ännu djupare ned i DLC-träsket. Den andra risken är det motsatta – att prisstandarden höjs utan att kvalitetsstandarden gör det. Jag har ännu inte funderat ut hur man bäst undviker dessa risker. Men jag är helt på det klara med att när CD Project Red gör ett enormt spel som är oerhört detaljerat och när de vill fortsätta släppa material efter release utan extra kostnad, då vill jag betala för det.

Dag 1536: Tvspelsvardagen 2015, utan Zelda

30 mars, 2015 / Pelle

För första gången på länge har jag fått in spelandet i vardagen igen. Inte varje dag, men i alla fall varje vecka. Jag pratar då mindre om spelande i allmänhet, utan mer om spelande i ensamhet, spelandet där målet inte bara är att ha en kul stund med polarna – det progressiva och det långsiktiga spelandet, om det nu finns något sådant.

Mitt spelår 2014 var, utöver Nintendos briljanta partyspel, ganska ruttet. Jag skaffade aldrig GTA V till PS4, vilket jag borde göra men ännu inte gjort, och spel som Hearthstone uppskattar jag utan att egentligen spendera tid med dem. Diablo III har slukat desto mera tid, men är i slutändan en enda lång grind, utan just slut. Jag har haft svårt att återuppta min backlog, även om jag inte gett upp på den helt. Men så bestämde jag mig för att jag skulle ta sportlovet i akt (ni vet, den där veckan där barn inte går i skolan och där vi lärarvikarie inte jobbar) och spela Dragon Age: Inquisition. Sagt och gjort satte jag mig in i Inquisition och har tänkt att använda påsklovet (ja, ni fattar) till att klara ut det. Jag har inte så mycket att säga om Dragon Age: Inquisition utöver det som redan sagts – det är ett jäkla bra spel, kanske lite för stort och långt för sitt eget bästa, men förbaskat häftigt emellanåt.

Bloodborne har jag inte ens tänkt ge mig på, så nästa anhalt efter Dragon Age får bli The Witcher 3: Wild Hunt (som enligt Wikipedia har hur många utgivare?). Det känns skönt att det nästan är sju veckor dit, så att man hinner hämta andan. Det blir därefter desto stressigare när Batman: Arkham Knight släpps två veckor senare, men då börjar det röra sig mot sommar och då brukar man kunna hitta speltid. Kalenderns röda ring på årets senare halva är kring den 1:a september. Då släpps Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel jag får lite gåshud av att tänka på.

Jag trodde att det största utropstecknet 2015 skulle ha ett Z i titeln, men nu ser det inte ut så. Nintendo har meddelat att teamet som arbetar med ett nytt The Legend of Zelda till Wii U har hittat flera nya möjligheter som kommer ta tid att implementera. Egentligen är väl ingen förvånad, men lite tungt känns det allt. Den som behöver plåster på såret får istället lite salt då Nintendo senare sade att man inte tänker visa det på E3. Som alltid kommer Zelda vara värt väntan när vi väl får det, och som alltid är det en LÅNG j*vla väntan tills dess.