Tvspelsdagboken.se

Retro & Nytt

Etikett: Retro (sida 1 av 2)

Dag 2636: Nytt liv i halvgammal maskin

Under ganska lång tid nu har jag försökt få den bästa möjliga bilden ur gamla konsoler på min platt-tv. Jag har en liten CRT som back-up men har inte riktigt platsen att låta en större variant ta utrymme. Så den optimala lösningen vore att ha alla konsoler nya som gamla kopplade till samma television. Fortsätt läsa

Retrotestat: Capcom Generation 4: Blazing Guns (Sega Saturn)

Folk som har glada minnen från äldre spel, eller kanske mer inbitna retroentusiaster, brukar beklaga sig över att spel har blivit på tok för enkla. De håller en i handen för mycket, innehåller obligatoriska tutorials och om checkpoints inte infinner sig 2 sekunder efter varandra blir folk tokiga. Är du en av dessa personer eller bara vill få uppleva hur jävla svåra spel kan vara är Capcom Generatrion 4 något för dig. Fortsätt läsa

Samla på: Super Nintendo

Välkomna till den första delen av ”Samla på” som i premiären kommer att handla om Super Nintendo. Till skillnad från ”Då till nu”, som fokuserar på olika spelgenres, kommer denna artikelserie titta närmare på olika spelkonsoler och samlande till dessa. Vad finns det för olika utgåvor av konsolen och vilken bör man köpa? Vilka titlar är obligatoriska köp och vilka är de mer udda diamanterna? Retrospelsamlande är såklart en stor dos nostalgi, men om samlandet också ska resultera i spelande kan det vara läge att blicka mot titlar som inte var en del av ens barndom. Men även om du inte växte upp med konsolen i fråga kommer du snabbt hitta många bra skäl till att upptäcka den nu. Fortsätt läsa

Då till nu: Shoot ’em Ups

Under senare år har jag mer och mer dragits mot en viss genre, så kallade Shoot ’em Ups. Egentligen är benämningen ganska bred och innefattar en rad olika undergenres, men det jag främst syftar på är skrollande rymdskjutare – horisontella eller vertikala. Tja, egentligen behöver de inte utspela sig i rymden, så länge det är en flygande farkost vars mål är att skjuta ner föremål som rör sig på skärmen. Fast då menar jag inte… se, det är en svår genre att definiera. Låt mig istället göra en tillbakablick och komma med några exempel. Det här kommer bli den första delen i en artikelserie vars syfte är att lyfta fram historiken, ikonerna och lite mer udda guldkorn i en viss spelgenre, samt att se hur genren mår idag. Då till nu.

Shoot ém ups är ett fundament i spelbranschen. 1962 utvecklades Spacewar på MIT, ett spel som av många ses som den största inspirationskällan till genren och kanske även till spelmediet i sig. Men vi gör snabbt ett hopp fram till 1978 och släppet av den mest ikoniska shootern av dem alla – Space Invaders. Publicerat av Taito och utvecklat av Tomohiro Nishikado. Det som gjorde Space Invaders unikt var raderna av fiender som i allt snabbare takt rörde sig ner mot spelaren vars framgång vilade i dennes pricksäkerhet och förmåga att utnyttja de förstörbara skydd som fanns långt ner på skärmen. Spelet introducerade dessutom ”x antal liv” som ett nytt koncept. Space Invaders blev en massiv succé.

Efter Space Invaders började saker och ting röra på sig och shooter-genren fick en rad legendariska tillskott. Namco släppete Galaxian med dess självmordsattackerande utomjordingar, Midway gav oss evakueringsuppdraget Defender och Atari gav ut tubskjutaren Tempest. Men det är fortfarande inte skrollande shooters vi pratar om – den biten skulle Xevious ta hand om. Även om många anser att det inte var Xevious som startade undergenren i fråga tänker jag sticka ut hakan och påstå att det gjorde just det. Det var inte det första men det var det viktigaste. Xevious släpptes 1982 i arkadhallarna men för många av oss är det mer känt som den halvroliga shootern till Nintendo Entertainment System. Xevious har inte direkt åldrats med värdighet men om jag hade fått spela det som sexåring på en arkadmaskin hade min lilla hjärna imploderat av lycka.

Marknaden för sidoskrollande shooters skulle nu ta fart på allvar med titlar som Gradius från Konami, Fantasy Zone från Sega och senare Irems R-Type. Gradius svårighetsgrad driver mig fortfarande till vansinne, Fantasy Zones gulliga design gör mig varm inombords och R-Type är än idag ett av mina absoluta favoritspel. Tre lysande spel som alla satte sina spår i spelhistorien. Vi är nu inne på slutet av åttiotalet och här skulle genren ta något av en vändning. För med spel som Darius, Truxton, Gaiares och Raiden skulle rymdskjutandet nå nya nivåer, men framförallt bli en mer nischad historia.

Väldigt många har hört talas om Space Invaders, nämner man R-Type bland folk som är någorlunda spelintresserade nickar många igenkännande, men även bland spelentusiaster är det inte alla som känner igen titlar som Gaiares och Raiden. Mig själv inkluderad. Jag har alltid gillar rymdskjutare men nöjde mig med att spela titlar som jag sprang på, och ofta uppföljare i de serier jag redan kände till. Men till slut började jag leta upp spelen jag hade förbisett eller helt missat och då öppnade sig en helt galen värld av frustration, kuriosa och ren spelglädje.

I slutet av åttiotalet och i början på nittiotalet skulle marknaden bokstavligen översvämmas med rymdskjutare. På gott och ont. Kvalitén på spelen skiftade ordentligt med en stor hög väldigt mediokra titlar, en hel del bottennapp men också några av de bästa spelen genren har att erbjuda. Oavsett vilken hårdvara du föredrog mellan 1988-1995 finns möjligheten att du sprungit på en hel del av spelen jag nu kommer att nämna. För att reda lite i den här röran tänker jag lista några titlar som av olika anledningar bör uppmärksammas.

Truxton (1988) utvecklades av Toaplan som även låg bakom en rad andra intressanta titlar i genren. Truxton är kanske inte bäst i klassen men ett bra exempel på hur shooters under den här eran kunde se ut. Dessutom skulle folk från Toaplan senare forma Cave, en studio som utvecklade genren vidare under nittiotalet. Truxton finns både till Sega Mega Drive och till PC Engine.

Gunhed (1989) eller Blazing Lazers är kanske en av de bästa titlarna till PC Engine (TurboGrafx-16). PC Engine är en konsol som fick agera värd för massor av intressanta Shoot ’em Ups och en konsol som alla fans av genren behöver titta närmare på.

M.u.s.h.a. (1990) från Compile är ett av de mer dyrbara spelen i den här genren. Jag har fortfarande inte lyckats hitta ett exemplar som inte skulle gräva ett allt för djupt hål i min privatekonomi. För många är det även Mega Drivens absolut bästa shooters.

Thunder Force IV (1992) är en av mina favoriter till Sega Mega Drive och inte i närheten lika kostsamt som ovanstående. Det ser fantastiskt ut, låter enormt bra och spelar som en dröm. Thunder Force-serien utvecklades av TecnoSoft som väl egentligen är mest kända för just den här serien.

Macross Scrambled Valkyrie (1993) får bli mitt enda exempel på ett Shoot ’em Up till Super Nintendo, eller snarare till Super Famicom. För precis som med så många andra shooters släpptes spelet enbart i Japan där genren var mer levande än i väst. Valkyrie är en lysande shooter och ett lika lysande exempel på varför fans av genren bör se till att skaffa sig möjligheten att kunna spela japanska spel.

Under mitten av nittiotalet myntades ett nytt begrepp och med det blev genren om möjligt ännu svårare att närma sig. Med DonPachi (utvecklat av Cave) från 1995 som subgenrens affischnamn började man tala om ”bullet hell shooters” som tydligt beskriver vad det hela handlar om. Många fiender och många kulor. I denna våg skulle även det mytomspunna och japanexklusiva Radiant Silvergun göra entré men i min bok är det den indirekta uppföljaren Ikaruga som ligger mig varmast om hjärtat. Ikaruga såg fantastiskt ut, hade ett intressant spelupplägg och tog livet av dig vid minsta misstag. Jag har än idag aldrig klarat spelet, men det säger nog mer om mig än den faktiska svårighetsgraden.

Hur mår då Shoot ’em Up-genren idag? Från att ha varit en kommersiell framgångssaga vandrade genren mer och mer mot det obskyra. Man kan anta att den fick ta ett steg åt sidan och göra rum för alla First Person Shooters som klev in och tog över marknaden. Men frågan är om genren inte har börjat få ett nytt liv idag på grund av alla mindre oberoende utvecklare. Till Xbox 360 pratade väldigt många väldigt varmt om Geometry Wars (ja vet, inte skrollande) och Super Stardust HD lade vägen för Resogun som (i brist på annat) blev lite av ett fenomen i samband med släppet av Playstation 4. Jag lämnar er med den här trailern från Galak-Z som förhoppningsvis hittar en publik med sin kombination av rymdskjutande och utforskande. Det ska nog gå att skaka liv i rymdskjutarna igen.

Första 10 med: Shinobi (SMS/Video)

Shinobi från SEGA är en riktig klassiker och starten på en riktig långkörare. Det som spelas här är arkadportningen till Sega Master System. Uppföljarna till Mega Drive håller riktigt hög nivå men sedan skulle det bära utför. Senaste Shinobi finns att spela till Nintendo 3DS men det bör alla hålla sig borta ifrån. Ber om ursäkt för det störande bi-ljudet i bakgrunden, det gick inte att trolla bort.

Retrorundan: All hårdvara på plats

För ett tag sedan lyckades jag med konsstycket att få mitt Sega Master System att sluta fungera. Eller som kidsen skulle ha sagt – jag tog sönder den. Om det berodde på att konsolen i sig hade gjort sitt eller skit bakom spakarna låter jag vara osagt. Men det faktum att den gick sönder störde mig ordentligt. Det kändes klantigt och det skapade ett obehagligt hål i min konsolsamling. I helgen lyckades jag äntligen komma över ett fint exemplar av Segas åttabitarsmaskin och nu är den sista lilla luckan i min bokhylla ockuperad.

I och med detta skulle jag kunna konstatera att min hårdvarusamling nu är komplett. Det vore lite av en lögn, men med undantag från några udda fåglar och ett Wii U är den det. Just nu är det svårt att motivera ett köp av den sistnämnda maskinen och det är också svårt att börja leta efter konsoler jag inte har någon relation till. Maskinerna som nu står vid mina två televisioner är som följer.

– Sega Master System (version 1)
– Sega Mega Drive (version 2)
– Sega Dreamcast
– Nintendo Entertainment System
– Super Nintendo Entertainment System
– Nintendo 64
– Nintendo Gamecube
– Nintendo Wii
– Sony Playstation (version 1)
– Sony Playstation 2 (slim)
– Sony Playstation 3 (allt annat än slim)
– Microsoft Xbox
– Microsoft Xbox 360

Vet inte om jag ska bli rädd eller stolt när jag själv tittar på listan. Sen tillkommer en del bärbara enheter men dessa orkar jag inte fokusera på just nu. Den riktiga nörden noterar nu att det saknas en del hårdvara utöver Wii U. Visst, det skulle sitta bra med ett Sega Saturn också, men jag har igen som helst relation till den enheten. Jag vet inte mer om Saturn än att den skulle bli den perfekta 2D-maskinen. Men eftersom Sony utannonserade Playstation i samma veva (vilken fokuserade på 3D-grafik) klistrade Sega på 3D-möjligheter i sista sekund vilket gjorde det svårt att utveckla spel i 3D till maskinen. Sega fick med andra ord svårt att konkurrera med den nya giganten, en trend som skulle fortsätta fram till företaget lade ner sin hårdvaruutveckling och helt övergick till att bli en minst sagt förvirrad utgivare av mjukvara.

Det saknas även maskiner från andra tillverkare. Atari finns inte representerade alls, i varje fall inte i stationär form, en bärbar Lynx har jag. Jag är för ung för att bli nostalgisk över deras 2600 och den mer moderna Jaguaren har jag noll koll på. Inte i teorin kanske men i praktiken. Har aldrig sett eller rört en livs levande enhet. Håller just nu på att läsa en riktigt bra bok om tvspelens historia och när jag väl kommer till Ataris sista hårdvaruandetag kommer det säkert att klia i fingrarna. Sen har vi enheter som NeoGeo och 3DO, men ärligt talat, någon hejd får det allt vara. Kanske.

Retrotestat: Super Mario Bros. (NES)

Det är svårt att skriva något vettigt om ett av världens mest spelade tvspel. Super Mario Bros. släpptes 1985, designat av giganterna Miyamoto och Tezuka, enligt internet har det skeppats eller sålts i över 40 miljoner exemplar. Visst, det följde med enheten, men sak samma. Spelet satte en guldstandard för sidoskrollande plattformsspel som utvecklare även idag har svårt att leva upp till. Designen är genial, nyskapandet saknar motstycke och det levererar en ypperligt välbalanserad utmaning. Här om dagen klarade jag spelet ännu en gång och det var precis lika tillfredsställande den här gången Fortsätt läsa

Retrotestat: Gun.Smoke (NES)

I mitten av åttiotalet var det ingen direkt brist på skrollande shooters, en av dem var Gun.Smoke från Capcom. Som med så många andra titlar under den här eran släpptes Gun.Smoke ursprungligen som ett arkadspel. 1988 portades det till Nintendos 8-bitars-maskin med några skillnader från arkadhallsversionen. Jag får fortfarande ont i händerna när jag tänker tillbaka på alla de timmar jag la ner på Gun.Smoke och jag får precis lika ont i händerna när jag spelar det idag. Som tur är ligger smärtnivån i paritet med nivån av spelglädje. Fortsätt läsa

Dag 695: Veckans fynd och varför retro?

Nostalgitrippar i all ära, det är jag för lite då och då i alla olika sammanhang. Men jag kan inte förstå mina vänner och kollegors senaste hets i att lägga alla sina besparingar och sin fritid på att köpa hem spel som var fantastiska för tjugo år sedan. Jag minns min tid med Pong, när min styvpappa grävde fram det ur en garderob när jag var kanske åtta år eller så. Min bror och jag hade fantastiskt skoj då med varsin pinne och en fyrkant som skulle föreställa boll. Jag minns mitt kära NES och alla underbara spel som jag växte upp med. Men jag vill inte spela dem längre. Tennis var bra 1983 men när jag spelade ett set idag (från Thomas retrosamling) ville jag nästan kräkas på hur dåligt det var. Jag vill bevara mina underbara minnen från barndomens TV-spelande och därför vågar jag vägra retro. Jag är dock imponerad av att så pass gamla teknikgrejer fungerar fortfarande men där tar också min fascination slut. Men det är väl bra för er andra, en mindre att bjuda emot på Tradera.

Istället tycker jag att ni ska spana i mina fynd för denna vecka. Av ren slump är det återigen Webhallen som står för de bästa priserna på mina två favoriter. Bioshock kostar ynka 139 riksdaler och trots sina fem år på nacken är det fortfarande ett av de bästa spelen i sin genre. En annan av mina favoriter är Splinter Cell Conviction. Jag älskar hela denna spelserie och Conviction är ett av de bästa spelen i den enligt mig. 129 kronor för många timmar av spänning och spelglädje. Rena rama julafton för er som ligger efter i spelandet.

Dag 684: Klivet ner i retroträsket, GTA V & Wii U

Det började ganska försiktigt. Jag gav mig ut på Blocket och köpte en tjock-TV för 200 kronor. Mest för att jag vill ha något att koppla min gamla Xbox, min PS2, mitt Dreamcast och min Gamecube till. Att få packa upp min spelsamling och återigen sortera in alla äldre spel i hyllan var en fröjd. Detta gav mig dock lite blodad tand, jag har inte spårat ur än, men det känns inte långt borta.

Mitt första köp blev en PS1. Kanske den mest onödiga konsolen att köpa med tanke på att tvåan är bakåtkompatibel. Men när det dök upp en annons på blocket där man kunde fynda en PS1, alla sladdar, en handkontroll och cirka 10 spel för enbart 5 kronor, var det svårt att stå emot. Sagt och gjort åkte jag ut till Vällingby och gjorde mitt fynd. Personen som sålde vågade inte lova att den fungerade, men för 5 kronor vågar man ta risken. Den fungerade. Ser lite konstiga grafikbuggar i ”dashboarden” men annars är allt under kontroll.

Nu landade fokus på andra maskiner jag aldrig har ägt. Mitt tvspelande tog ett hopp från 8-bitarsgenerationen till Dreamcast. Däremellan hade jag fullt upp med min Commodore 128D, min Amiga och min PC. Det gick med andra ord ingen direkt nöd på mitt spelande överlag. Så vad ska skulle jag ta siktet mot först? Jag gav mig ut på blocket och började orientera mig i träsket. Hittade snabbt en Mega Drive till bra pris som jag hoppas få köpa snart. Säljaren mailade och sa att han var på semester. Oförskämt värre.

Efter att ha snurrat runt på blocket och kammat ganska mycket noll tog jag steget över till Tradera där jag sprang på en butik som sålde ett Super Nintendo till ett hyfsat pris, dessutom med lite garanti. Jag slog till och häromdagen dök det upp. Tyvärr har jag bara det medföljande Super Soccer att spela just nu, vilket utan att överdriva, är fruktansvärt dåligt. Men nu står det i hyllan alldeles underbart. Jag har även vunnit auktioner på ett stycke Super R-Type och stycke Super Mario World, inget har dykt upp. Hoppas på leverans imorgon men om det är något som jag har svårt att hantera är det väntandet på att privatpersoner ska skicka iväg spelen man köpt. Om de skickar spelen överhuvudtaget. Ta i trä och allt det där.

Nu är jag hur som helst nere i skiten. I retroträsket. Eller i osäkerhetens träsk som är begagnade köp av främlingar. Kan säga en sak, att surfa runt efter fynd på Blocket eller Tradera är något beroendeframkallande och inte helt otippat har jag lagt mer tid på det än att faktiskt spela mina spel. Det känns som jag har bränt flera tusen kronor de senaste dagarna innan jag inser att jag bara lagt ut runt 800 kronor. Glömmer bort att jag nästan aldrig vinner några av auktionerna jag budar på. Det gäller att bestämma sig direkt för vilken smärtgräns man har när det gäller priser, annars spårar det nog ut totalt och jag dyker upp i nästa avsnitt av lyxfällan. Specialavsnitt: Retrospelsfällan. Jag kommer onekligen att återkomma till det här ämnet i kommande dagböcker, var så säker. Under tiden kan vi alla luta oss tillbaka och titta på lite sköna klipp från saker som faktiskt inte finns på Tradera – än. Det där GTA V ser ju lovande ut.

Äldre inlägg