Finns det något att säga om Mario Kart 8 som inte har sagts men som ändå bör sägas? Några nya spellägen som inte lyfts fram? Gameplay-funktioner som hamnat i skymundan? Någon helt knasig twist med en spegelvänd version eller ett upp-och-ned-vänt slott? Kort sagt, nej. Den som hängt med någorlunda i kurvorna eller bara spelat tidigare spel i serien vet precis vad som väntar, och det är det snarare än det oväntade som lockar.
Föga förvånande har nya Mario Kart mötts av idel positiva reaktioner. Ett Mario Kart i full HD, online om du vill och med kart custmisation kan liksom inte gå fel. Dessutom ser det onekligen väldigt läckert ut. Bortslarvade battle-spellägen och matchmaking av den kvalitet som väntas av ett företag som just upptäckt internet håller Nintendos senaste från pole position, men Mario Kart 8 är icke desto mindre ett måste för världens alla femtiotvå Wii U-ägare.
I vanlig ordning har jag plockat upp (kan man säga så?) en överprisad samlarutgåva, där det enda tillägget är ett blått skal. Men jag fick i alla fall ett blått skal.
Jag ska inte låtsas som att jag faktiskt funderar medan jag skriver – jag har redan tagit mitt beslut om Watch_Dogs, och jag har under dagen spenderat de sedvanliga 599:-. Men det blev ett spelköp som fick tänkas igenom ordentligt och som tog många vändor, så låt oss börja från början.
Som alla andra var jag supertaggad när Watch Dogs premierade under E3 2012, det första verkliga tecknet på att en ny generation konsoler låg bakom knuten. I vanlig ordning tjingade jag alla utgåvor på Webhallen, och jag längtade rejält. Med väntan, grafiska försämringar, förseningar och mera väntan sänktes mina förväntningar, och Watch_Dogs kändes mer och mer som bara ännu ett Ubisoft Montreal-spel, den här gången med hacking i fokus. Samtidigt såg det fortfarande ganska häftigt ut, och jag ville verkligen att det skulle bli så inlevelserikt och vackert som det en gång såg ut. När jag vaknade på releasedagen hade jag ännu inte bestämt mig.
Först kunde jag konstatera att mottagandet varit varmt utan att vara hett – precis som väntat. Jag började fundera över möjliga anledningar att genomföra köpet. För lite spel att spela? Jag äger en backlogg på mellan 100 och 200 titlar. Behov av nytt PS4-spel? En snabb titt i skåpet påminnde mig om inFAMOUS: Second Son som jag knappt påbörjat och Assassin’s Creed IV som jag ännu inte klarat ut. Ren längtan till att spela Watch_Dogs, oavsett omständigheter? Vid närmare eftertanke, nej. Dragon Age: Origins, Skyrims expansioner och Neverwinter är vad som håller mitt fokus just nu, och att byta magi mot hacking och alver mot uteliggare var inte jättelockande. Samlarutgåvorna då, är de anledning nog? Det här var den svåraste att komma över, för att skippa en häftig samlarutgåva till ett stort spel är inget jag tar lätt på. Men så är det det där med ekonomin också, och sommarens tänkta aktiviteter kräver viss återhållsamhet med spenderandet.
Jag analyserade svaren jag fått. Jag behövde inte nytt spel till PS4, jag längtade egentligen inte efter att spela Watch_Dogs, jag vill just nu försjunka i stora fantasy-världa och jag vill gärna ha samlarutgåvor utan att spendera tusentals kronor. Efter en tripp förbi Webhallen fick jag därmed anledning att avnjuta öppnandet av min nya Imperial Edition av Elder Scrolls Online, som sedan släppet har mer än halverats i pris hos sagda återförsäljare. Watch_Dogs får vänta till i höst, typ.
Efter sitt glödheta 2013 har det efter nyår varit svalare kring Nintendo 3DS. Yoshis nya äventyr levererade inte, och med Super Smash brothers fortfarande en bra bit bort ser det tort ut för 3DS. Professor Layton vs. Ace Attorney gör ett försök att fylla det tomrumet, och är precis vad det låter som – en crossover med vår favoritdetektiv och Phoenix Wright med sitt karaktäristiska ”OBJECTION!”. Lyckligtvis verkar det inte som att det finnas många anledningar för 3DS-ägare att invända mot denna drömkombo.
Kritiker menar, som väntat, att Layton vs. Ace är väldigt charmigt. Huvudkaraktärerna från diverse serier kommer verkligen till sin rätt med stark och humoristisk dialog och en perfekt blandning mellan dialekter. Det är ett vackert och lustfyllt drama, med detaljerade animationer och övertygande röstskådespel. Många menar dock att miljön, som efter introduktionens London byts till en magisk värld, arbetar emot spelet. Med så pass gedigna och väletablerade serier skulle det finnas högvis med intressanta platser och personer att återbesöka, men avsaknaden av dessa är det enda som kommer göra fans besvikna. I skrivande stund snittar Professor Layton vs. Ace Attorney på 8/10, och med 20 timmars speltid och all dramakomedi som gjort Layton och Wright så populära genom åren finns här inte mycket att klaga på… förutom om man fortfarande är helt fast i Diablo III: Reaper of Souls.
inFAMOUS och inFAMOUS 2 har en lite märklig ställning i PlayStation-familjen. För fans har de en given plats på Sonys finaste hylla, men utåt sett har inFAMOUS aldrig gjort något större intryck. Det har varit en superhjälteserie för de som redan har ett PS3 och som känner till Sucker Punch. Allt det förändras med inFAMOUS: Second Son, som nu marknadsförs som den stora anledningen att köpa ett PlayStation 4. Men är det det?
Second Son tar många steg iväg från inFAMOUS serie-inspirerade bakgrund, med cutscenes och mer utvecklade karaktärer. Detta tycks omtyckt av många kritiker, som även hyllar spelets grafiska kvalitet och detaljerade miljö, Seattle. Om gameplay hörs många olika röster, där vissa är väldigt nöjda medan andra tycker att man inte tagit nästa steg på den fronten. Det råder däremot ett unisont missnöje med karmasystemet, som är precis lika blått och rött som tidigare. Detta går i klinsch med den mer realistiska stil som Second Son har jämfört med sina föregångare, och får de annars välarbetade karaktärerna att göra omotiverade handlingar. Det är även lönlöst att försöka spela något grått mellanting, då spelets progressionssystem straffar spelaren för det – det är hjälte eller bad guy som gäller, där den senare sällan passar väl in berättarkontexten.
I slutändan blir Second Son en motiverad systemsäljare för de som söker nya grafiska nivåer och som gillar öppna action-äventyr. Spelmekanikerna smyger sig sakta närmare next-gen, men berättandet är kvar i förra generationen. Men även om inte Second Son är anledning nog att uppgradera till PS4 så är PS4 en utmärkt anledning att införskaffa Second Son. Snittbetyget ligger på 8/10.
En till HD-utgåva av något gammalt PS2-spel? Ja. FFX ses ofta som ett av de allra bästa Final Fantasy-spelen, och är det enda i någorlunda modern tid som kan mäta sig med klassikerna VI och VII. Uppföljaren fick ett mycket gott mottagande, men har inte riktigt samma status hos FF-fanatiker. Fortsätt läsa
MGS V: Ground Zeroes är uppföljaren till MGS: Peace Walker, PSP-spelet från 2010, och prologen till MGS V: The Phantom Pain, som ser ut att släppas nästa år. Medan The Phantom Pain är enbart till PS4 och XB1 finns Ground Zeroes även till förra generationens konsoler. Poängen är givetvis att få folk sugna på att uppgradera och få hela upplevelsen.
Här på tvspelsdagboken hänvisar vi ofta till metacritic, så låt mig slänga ut en genomsnittlig siffra i luften: 76. Med det ur vägen, låt oss klargöra vad som ligger bakom betyget. På förhand upprörde sig många över längden på det huvuduppdrag som Ground Zeroes presenterar, och det är även det som i huvudsak drar ned betyget. Slutet, som jag inte spoilat för mig, ska ta den mörkare tonen ett steg för långt och medan dialogen blivit betydligt mindre ostfylld finns fortfarande någon rad här och där som hör hemma i den skarpaste definitionen hittills av MGS-serien – en japansk version 70-talets Bond-filmer.
I övrigt hyllas allt från rörelsefrihet till skjutmekaniker till miljö till ljuseffekter till tempo och tillbaka igen. Huvuduppdraget tar ett par timmar, men spelets öppna natur ger närmare 6-8 timmar innan allt är avklarat en gång. Vad man som spelkonsument bör fundera på är om det är värt att betala ett överpris för ett smakprov av vad allt att döma kommer bli ett av tidernas häftigaste spel. För mig är det inte ens en fråga.
Yoshi’s Island till Super Nintendo är en av konsolens patenterade klassiker, och såg för första gången hjälten Mario som den som behövde räddas. Yoshis uppdrag var att ta Baby Mario genom nivåer fyllda med svamprikets fiender och fällor. Efter en uppföljare, Yoshi’s Island DS, är det nu återigen dags för den lilla draken att undsätta bebisen. Frågan är: är det värt besväret?
Yoshi’s New Island till Nintendo 3DS verkar inte vara något dåligt plattformspel. Kärnan i vad som gjorde serien populär på 90-talet finns kvar, och är fortfarande lika omtyckt av kritiker. Men spelet saknar karaktär, delvis på grund av att de få nya spelmekanikerna inte levererar. Det är inte en remake, och som uppföljare är det inte tillräckligt mycket nytt och inte tillräckligt bra för att göra Yoshi’s New Island till en hit. Metascore ligger på blygsamma 64, men oavsett betyg verkar ett konsensus finnas att Yoshi’s New Island gör vad det ska göra som plattformspel, men inte mycket mer. Den enformiga musiken ska vi inte prata om.
Min resa in i Souls-världen har varit ganska krokig. Det började med att jag köpte Demon’s Souls, titta på det och ställde in det i hyllan. Kan inte riktigt förklara varför, för många spel att spela antar jag. Sedan köpte jag Dark Souls och tänkte att jag inte skulle göra samma sak med det, men det gjorde jag… nästan. Jag har faktiskt spelat första Dark Souls i några timmar men blev snabbt ganska skrämd av spelets brutala svårighetsnivå.
Ju mer releasen av Dark Souls II närmade sig, desto mer dåligt samvete fick jag av att inte ha spelat föregångaren, eller för den delen Demon’s Souls. Så jag tog helt enkelt tag i saken och är nu helt fast i Demon’s Souls. Jag har i princip svårt att tänka på andra spel. Detta faktum ställer dock till det för mig. För jag är verkligen sugen på att spela Dark Souls II tillsammans med alla andra som precis har börjat spela det. Hänga med i tidsandan. Men eftersom jag har en stor bit Demon’s Souls kvar att spela och sedan hela jävla Dark Souls så biter jag ihop och väntar tålmodigt. Att sedan tvåan just nu snittar 92 på metacritic gör inte saken enklare. Trevlig releasefredag allihop, för en ny del i kanske den mest unika och mest intressanta spelserien vi har sett på länge har precis landat.
Det är nog många som går och suktar efter nya spel, speciellt till den senaste generations konsoler. Nya konsoler behöver storttitlar för att hålla intresset upp men är Thief en sådan stortitel?. Först och främst är det nog många som inte riktigt har koll på vad Thief är för något. Kort och gott är det en klassisk stealth-serie som har involverat storheter som Ken Levine och Warren Spector. Kända bland annat från Bioshock och Deus EX. Eftersom detta nu är del fyra (tja, snarare en reboot kanske) i serien kommer den sannolikt att tappa folk som inte har en relation till de tre första delarna. Om det ska locka nya spelare måste det senaste spelet vara något extra, men mer om det senare. Äldre spelare som faktiskt har en relation till de tidigare delarna kommer såklart automatiskt att bli nyfikna, men frågan är om det är något att bli nyfiken på?
Njaa, får nog bli svaret på den frågan. Mottagandet har minst sagt varit svalt. Även om det är stabila Eidos Montreal som ligger bakom titeln verkar allt ha blivit fruktansvärt mediokert. Folk snackar om tråkiga uppdrag, förvirrande upplägg och icke fungerande AI. Inte riktigt det man vill ha i ett smygarspel. Kort sagt, den som vill ha något nytt till sin nya skinande konsol bör se sig om efter något annat. Den som vill ha mer Thief bör tydligen spela Dishonored istället. Tråkigt men sant. Thief släpps till Xbox One, Xbox 360, Playstation 4, Playstation 3 och PC idag.
Äntligen börjar spelåret på riktigt, och vilken veckodag är bättre att börja det på än en fredag? Donkey Kong Country: Tropical Freeze är ett alldeles för långt och krångligt namn på uppföljaren till Donkey Kong Country Returns till Wii, rebooten av serien Donkey Kong Country som givetvis är separat från huvudserien Donkey Kong. Å andra sidan ligger det lågt jämfört med föregångaren Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble.
Tropical Freeze har fått ett gott mottagande, med metascore på 81 i skrivande stund. Svårighetsgraden har trappats upp ytterligare, vilket uppskattas från de flesta håll. Den snötäckta djungeln ser lockande ut, utan att tänja på hårdvaran. Nytt är två spelbara karaktärer: Dixy Kong och Cranky Kong, som ackompanjerar Donkey och Diddy. Med något olika egenskaper ökar de omspelsvärdet och behöver utnyttjas för att samla alla bokstäver, äggdelar och andra godsaker som finns utspridda över nuvåerna. Överlag låter kritiken att denna uppföljare inte är riktigt lika fräsch som sin föregångare (något som också kan ha att göra med att 2D-plattformspel är heta igen) men att det icke desto mindre är ett lika roligt som utmanande plattformspel och en titel fullt värdig namnet Donkey Kong. Om inte annat är det ett av få spel till Wii U.
Personligen väntar jag med Tropical Freeze. Jag är uppe i en rad andra spel, och har fortfarande både Pikmin 3 och Wind Waker HD på kö till Wii U. Dessutom har jag ännu inte spelat Country Returns, något det snart ska bli ändring på – 198:- fraktfritt hos Spelbutiken.se måste utnyttjas. Det spelet har även en bärbar version: Donkey Kong Country Returns 3D. Mina intryck är att det ska vara en schysst port, men att Wii-utgåvan fortfarande är att föredra. Tropical Freeze finns tillgängligt från 395:-.
Releasefredagarna börjar så smått hopa sig. Nästa vecka ser vi fram emot Thief och Castlevania: Lords of Shadow 2. Tills dess, ha en skön helg och, för vissa, ett gött sportlov!
