Min Mega Drive (eller snarare Genesis) har stått oanvänd alldeles för länge nu. Men med tanke på kommande miniversionen av konsolen blev jag sugen att utforska listan av spel som ska vara inkluderad på den. Alla.

42 spel är utannonserade och jag tänker följa den europeiska lista av titlar. Den exklusiva portningen av Darius går såklart bort. Jag betygsätter spelen på en skala 1-5, men ha då i åtanke att jag inte spelar igenom varje spel till fullo, så ta betyget med en nypa salt. Betygen sätts utifrån ett internt Mega Drive-perspektiv och jag gör inga jämförelser med andra konsoler, men jag tar hänsyn till hur väl spelet står sig idag. Här kommer spel 11-20.

Castle of Illussion – Starring Mickey Mouse


Musse har huvudrollen i två spel i den här delen av Spelen till Mega Drive Mini och jag tror på förhand att vi börjar med det starkaste kortet. Castle of Illussion har jag egentligen mer erfarenhet av till Master System även om jag på senare år spelat en hel del av den här, ursprungsutgåvan. Det är vackert, kontrollerar väl och i grunden väldigt underhållande. Segas AM7 lyckades väl med att återskapa lekfullheten i Disneys universum och samtidigt göra en riktigt stabil plattformare. (Betyg 3/5).

World of Illussion – Starring Mickey Mouse & Donald Duck


Då till nästa titel med Musse, nu tillsammans med en välbekant anka. Det här är, till skillnad från ovanstående, ett spel jag faktiskt inte lagt mer än 15 minuter på tidigare. Det vore enkelt för Sega att bara inkludera Castle of Illussion, men frågan är om jag inte har roligare med World of Illussion. Precis som Castle är det en välgjord plattformare, kanske lite mer konservativ i sin stil. Men med möjligheten att spela två spelare är det en starkt tillskott till samlingen utan att för den delen vara helt avgörande. (Betyg 3/5).

Thunder Force III


Det finns väldigt många kompetenta shooters till Mega Drive, vissa skulle hävda att det är en av de bättre konsolerna för fans av genren. Thunder Force III är dock mer än bara kompetent, det är mycket mer än så. Du kan själv ställa in din hastighet på skeppet, power-up-systemet är lättöverskådligt och du väljer själv vilken typ av skott du ska avlossa, Thunder Force III är helt enkelt väldigt rakt på sak. Miljöerna är vackra, musiken dundrar på som den ska och intensiteten är alltid hög. Kanske inte bäst i klassen, men nära nog. (Betyg 5/5).

Super Fantasy Zone


Super Fantasy Zone är en en uppföljare till Fantasy Zone som enbart släpptes till Mega Drive. Du spelar som Opa-Opa och ska fritt ta dig igenom färglada banor, skjuta ner gulliga fiender, samla pengar och uppgradera ditt skepp. Musiken är klockren, färgerna gör en lycklig och spelet faller definitivt under kategorin – bara en gång till. Jag förstår om inte Super Fantasy Zone är för alla. Men är du ett FZ-fan är det här en suverän version att spela. (Betyg 4/5).

Shinobi III – Return of the Ninja Master


Jag hade nog personligen hellre sett Revenge of Shinobi bland de här 42 titlarna. Men det betyder inte att Shinobi III är något att fnysa åt. Att kasta shurikens på fiender högt och lågt är väldigt underhållande och spelet ser fortfarande fantastiskt bra ut. Sen tycker jag balansen i svårighetsgrad är bra vilket gör Shinobi III lätt att komma in i. Även om jag föredrar Revenge of Shinobi känns trean som en självklar titel i den här samlingen. (Betyg 4/5).

Streets of Rage 2


Vad ska man säga om Streets of Rage 2? Bara att få njuta av musiken motiverar köpet av den här konsolen, nåja kanske inte helt, men nästan. Att det sedan är Mega Drivens bästa brawler och kanske den bästa brawlern till konsol från 16-bits-eran, gör inte saken sämre. Det är något med mixen av den suggestiva musiken och de mörka, intensiva miljöerna som får mig att vilja spöa upp folk på gatan gång på gång. I spelet då. Visst den här genren har en tendens att bli repetitiv ganska snabbt men det känns inte av i Streets of Rage 2. (Betyg 5/5).

Earthworm Jim


Spel med ”attityd” var inte direkt ovanliga under den här eran. Men Earthworm Jim är knappast någon dussintitel utan sticker ut i mängden, i varje fall till viss del. Spelet är en fröjd att titta på. Animationerna är imponerande och designen av karaktärer likaså. Men två saker talar emot Earthworm Jim. Nummer ett är att det inte är speciellt imponerande vad gäller kontrollen och spelmekaniken, den känns lite typiskt slapphänt liksom många andra plattformsspel från den här tiden. Nummer två kanske har med nummer ett att göra, men det är också tidvis frustrerande svårt att spela. (Betyg 2/5).

Sonic the Hedgehog 2


För mig kommer alltid första Sonic the Hedgehog vara den ultimata klassikern. Men jag måste nog erkänna för mig själv att Sonic 2 är det bättre spelet. I mina ögon är det dessutom det sista riktigt bra Sonic-spelet (om vi inte räknar in Sonic Mania… och Sonic CD). Bandesignen är fantastisk, musiken likaså och räknar man bort den klassiska Sonic-problematiken vad gäller precision i kontrollen så blir det inte mycket bättre än så här vad gäller plattformsspel till Mega Drive. Spelglädje rakt igenom. (Betyg 5/5).

Probotector


Här kommer ännu en, i Europa, censurerad version av ett spel. I det här fallet är det Contra Hard Corps som gjorts om till Probotector där människor har blivit maskiner för att inte uppmuntra till dåligheter bland kidsen. Men ingen censur i världen kan göra Contra Hard Corps till ett dåligt spel, så Probotector är ett välkommet inslag på minikonsolen. Till skillnad mot den japanska versionen av spelet saknar vi en livmätare i Probotector vilket gör spelet brutalt svårt. Med mina skills funkar den enklare japanska utgåvan bättre men oavsett så är det här ren och skär kvalitet. (Betyg 4/5).

Landstalker


Inför den här texten hade jag aldrig rört Landstalker, jag hade inte ens någon stabil uppfattning om vad det var för slags spel. Namnet var såklart bekant men där tog det stopp. Efter en väldigt ambitiös inledning sätter spelet igång. Landstalker är en blandning mellan äventyr, RPG och lite pussel/plattformande. Och det är isometriskt… vilket gör att kontrollen tar ett tag att komma in. Svär en hel del när jag ramlar ner från en plattform och måste göra om allt igen. Efter ett tag sitter den dock och jag dras in i spelet mer och mer. Det här kanske är något jag kommer återvända till igen – kanske. (Betyg 3/5).