Författare: Fredrik (Sida 60 av 63)

Nintendo vill en massa saker med sin 3DS. Få oss att börja tycka om 3D, byta elektroniska vänligheter med främlingar på stan, fiska på våra köksbord och motionera. Sen släpps det förhoppningsvis ett par roliga spel till den också. Nintendo satsar sina pengar på 3D-teknik och sociala funktioner – är det här framtiden?

Form

Utseendemässigt är det inte enormt mycket som har utvecklats i jämförelse med DS Light och DSi, i varje fall inte vid första anblicken. Den är väldigt snarlik i storlek men väger något mer och designen tar inga superstora steg fram. När man viker upp sin 3DS ser man dock att en hel del har tillkommit. Det finns nu en analog styrplatta, en numer obligatorisk “home”-knapp och ett reglage för att justera 3D-nivån eller helt stänga av moderniteten. Kameror har placerats på både fram- och baksidan av den övre skärmen så vi ska kunna njuta av både oss själva och omgivningen. Kvaliteten på kamerorna får oss emellertid inte att njuta speciellt mycket alls. Överlag känns dock 3DS som ett gediget bygge, speciellt i jämförelse med DS Light. Och varför gå in och förstöra en form som fungerar!?

Funktion

Utöver en, med facit i hand, helt okej uppsättning releasetitlar så har Nintendo lagt in ett par roliga funktioner i konsolen. Det som kanske sticker ut mest är något man valt att kalla StreetPass. Det går helt enkelt ut på att du sätter din 3DS i viloläge och knallar ut på stan, till lokala spelbutiken eller gallerian med konsolen i fickan. Stöter du på någon annan med en 3DS med StreetPass aktiverat kommer du få besök av den personens Mii i din konsol, och tvärtom såklart. För att uppmuntra folk att faktiskt göra detta så har Nintendo även byggt in en stegmätare i konsolen där du inte bara kan följa hur mycket du gått i fina diagram, utan även bli belönad med coins som du sedan kan använda för att låsa upp minispel och små bonussaker. Nintendos gamla Pokémon-slogan “Gotta catch ‘em all” har fått en helt ny innebörd.

Det finns även ett gäng minispel inbyggda i konsolen, som har förvånansvärt högt underhållningsvärde, om än kanske enbart för stunden. I Face Raiders skall du ta ett fotografi på ditt ansikte som sedan används som fiende i ett spel där du med hjälp av konsolens kamera skall jaga runt hemma i ditt eget vardagsrum och skjuta ner… tja, dig själv. Även här lyser japanernas samlingsmani igenom, och du uppmanas att fota vänner och familj för att bygga på din “face collection” och låsa upp nya delar i spelet.

I AR Games tar Nintendo den virtuella verkligheten ett snäpp längre, och med konsolen följer kort som du kan placera ut på till exempel köksbordet. Rikta konsolens kamera mot kortet, och du kan spela små minispel som biljardgolf(?), skytte och till och med fiske i “verkligheten”. Fast ändå inte. Äh… om en bild säger mer än tusen ord, vad gör då inte en japansk reklamfilm?

Även om dessa saker mest känns som bagateller i det stora hela, så bidrar de ändå med något till konsolen, och det är kul att det finns fler saker att göra än att bara spela spel köpta på kassett. Vi väntar dock fortfarande på den stora uppdateringen som är utlovad till slutet på maj, då Nintendo öppnar sin eShop med DSiWare-spel, lägger till en webbläsare och lanserar ett “virtual console” för 3DS med titlar från bland annat Gameboy och Game Gear till salu.

Framtid

Att spekulera kring en konsols framtid är alltid svårt. Ibland tror man stenhårt på något och sen blir konsolen en flopp när den väl når marknaden. Nintendo har haft ett sådant extremt flyt den senaste tiden och därför är det svårt att se att de skulle misslyckas med 3DS, i dagens casual-klimat är det enkelt att glömma bort Gamecubes och Nintendos svårare år. Att släppa en DS med mer kräm, nya funktioner och stereoskopisk 3D och kalla den 3DS är inte nödvändigtvis en given succé, speciellt inte när folk som bara är ute efter lite bärbart tidsfördriv kan ladda ner sådant för 7 kronor istället för att köpa det i butik för 400 kronor. Vi försöker absolut inte säga att Zelda är jämförbart med Angry Birds men för vissa handlar enbart det bärbara spelandet om just tidsfördriv och inte om kvalitet och fantastiska äventyr.

Därför känns det mer logiskt att Nintendo nu förmodligen blickar mot de mer inbitna spelarna. Men då blir marknaden helt plötsligt betydligt mindre och då ska man dessutom få folk att inse värdet av 3D, eller bara hoppas på att de suktar efter en DS med mer processorkraft. Vad gäller 3D i spel är det tydligt att elektronikbranschen vill att vi ska köpa, köpa och köpa läget. Men i de spel vi har testat så är 3D något som är rätt häftigt, inte något som skapar en helt ny spelupplevelse. I det här fallet måste Nintendo kliva upp och visa att 3D-tekniken faktiskt är något att räkna med. Nintendos 3DS har en massa lustiga funktioner men företaget får inte lita på att andra utvecklare listar ut hur man ska använda dem på fyndiga sätt, man måste själv göra det. Wii Balance Board samlar damm, Wii Speak samlar damm, fan till och med våra Wii samlar damm. Vi hoppas verkligen att detsamma inte gäller 3DS om några månader.

Vissa skulle kalla Rayman en fallen hjälte. Han kanske aldrig nådde nivåer som Mario eller Sonic, men på sitt eget lemlösa vis var han i varje fall en karaktär att räkna med i plattformarnas värld. Vid ett tillfälle fick han besök av ondsinta, galna men underbara kaniner och redan då insåg jag att Rayman skulle vara tvungen att ta ett kliv tillbaka. Idag lever kaninerna ett framgångsrikt liv under Ubisofts flyktiga vingar medan Rayman har hamnat i skuggan. Det är dags att komma fram nu, Rayman. Desperata försök att prångla ut releasetitlar till Nintendo 3DS har gett dig en ny chans.

Ny och ny. Rayman 3D är egentligen Rayman 2 som jag spelade och älskade till Dreamcast. Den stora skillnaden är såklart att det nu är bärbart och visas med stereoskopisk tredimensionell teknik. Frågan är egentligen om detta faktum bidrar till spelupplevelsen eller inte och om Rayman håller än idag? Under mina två testade timmar stod jag inför ett stort dilemma. Att spela med 3D-effekterna påslagna gjorde mig nämligen lätt snurrig. Kameran tenderar att zoom in och ut ofta, antingen för att spelet vill det eller för att jag själv behövde beskåda miljöerna runt omkring. Allt zoomande gjorde att jag behövde anstränga blicken för att fokusera, om och om igen. Att stänga av 3D:n var såklart ett alternativ men då kändes det inte lika fräscht längre. Jag valde att bita ihop och fortsätta äventyret med en lustig känsla i magen.

Rörig men ändå ball 3D i all ära, det viktigaste att känna till är att Rayman håller än idag. Det är ett stabilt plattformsspel där karaktärerna fortfarande får mig att fnissa både tyst inombords och ibland högljutt så att alla kan höra. För dig som aldrig testat Rayman 2 är det här ett givet köp men spelet känns samtidigt som en nödlösning, vilket å andra sidan passar sig bra som releasespel nu när konkurrensen är vek. Jag vill ha ett nytt spel med Rayman i huvudrollen, nya äventyr och nya underhållande karaktärer. Men får jag inte det är det här en nödlösning jag definitivt kan leva med.