Nej, det här inlägget ska inte handla om vad jag tycker om Duke Nukem Forever. Jag har helt utgått ifrån att det är ett fånigt, halvtrasigt, spel och orkar inte ens testa det utifrån nått slags spelhistoriaperspektiv. Istället ska jag skriva om ett problem som då och då dyker upp i världen av spelkritik och nyligen var det Duke själv som ironiskt nog fick belysa detta problem.
The Redner Group är en PR-firma som anlitades av 2K Games, bland annat för att hantera Duke Nukem Forever. En PR-firma som jag antar blev ganska stressad när recensionerna av Duke började dyka upp världen över. Situationen genererade en emotionell reaktion av den sämre sorten och jag hade turen att få följa det mesta i realtid på twitter. Åh du underbara twitter.
Personen som skötte Redner Groups twitterkonto började slänga ut sig saker i stil med att recensionerna hade gått för långt, var småsinta och att man nu såg över vilka spelsidor/tidningar som skulle få recensionsexemplar av deras spel i framtiden. Med andra ord en ganska hotfull ton. Dessa inlägg togs sedan bort och Redner Group gick ut med en ursäkt, både på twitter, men även till vissa spelsidor individuellt. Enligt Giant Bomb gick 2K Games senare ut med information om att Redner inte längre representerade deras produkter.
Hela den här situationen, som i och för sig löste sig, visar återigen att spelmedia har ett stort problem. För många hemsidor och tidningar är för beroende av branschen de ska kritisera. Vissa sidor är helt finansierade av reklam för spel och att påstå att det aldrig skulle påverka skribenterna är såklart omöjligt. Alla kommer ihåg Gerstmanngate, och att den typen av aktiviteter pågår i någon form (om än kanske inte med samma nivå av tokighet) är en självklarhet. Men det är knappast utvecklarna som är problemet, snarare PR-firmor som inte vet skillnaden mellan ett bra och ett dåligt spel, ser vikten av att jobba utifrån produkten man har, utan bara ser dåliga recensioner som dålig försäljning. Eller i värsta fall som något slags skruvat personligt påhopp och då slår desperationen till.
Hade faktiskt aldrig hört historien om Gerstmann förut. Visst blir den ständiga strävan efter intäkter ett problem i det här fallet men det är ju samtidigt det som driver spelindustrin, liksom alla branscher, framåt. Problemet ligger väl snarare i att det är ett lönsamt system med köpta recensenter för både recensenterna och utgivarna.