Operation Shmup, serien där jag och Daniel tävlar om att bli bättre på shoot-em-ups i olika former, är nu inne på del 4. I den förra delen spelade vi Zero Gunner 2 på Switch utan att bli exalterade så nu är det dags för något nytt. Den här gången valde vi det arkadexklusiva R-Type Leo, ett spel varken jag eller Daniel visste existerade för bara några veckor sedan.

R-Type Leo släpptes i december 1992 och kom av någon underlig anledning aldrig att portas till en hemmakonsol. Den största skillnaden mellan R-Type Leo och andra spel i serien är i princip allt. Förutom till utseendet (till viss del i varje fall) påminner inte Leo alls om det vi ser som R-Type. Det spelar helt annorlunda. Anledningen till detta är enligt hardcoregaming101 att ett annat team hos Irem låg bakom utvecklingen och grundtanken var aldrig att det skulle bli ett R-Type-spel. Men för att det skulle få en liten extra push valde man att marknadsföra det som ett slags R-Type Gaiden.

Det märks direkt att R-Type Leo är sin egen individ. Framförallt är det mer välkomnande än samtliga R-Type-spel jag rört i mina dagar. Den frustration jag ofta känt kring traditionell R-Type finns inte här. Allt flyter på bra och är i varje fall till en början väldigt balanserat och lättillgängligt. Första banan känns till och med lite för enkel, vilket dock är skönt eftersom jag då hinner bekanta mig med power-up-systemet som även det är okomplicerat logiskt. Plocka upp ett S för ökad hastighet, ett M för missiler och en ikon med tre rullande färger för olika vapentyper. Gillar du en viss typ av vapen så är det bara vänta in att ikonen byter till korrelerande färg.

Du har två små poddar, en över och en under ditt skepp, som kan avfyra ett kraftfullt skott så fort du fyllt din specialmätare. En kul detalj med poddarna är att de skjuter bakåt när du åker framåt och framåt när du åker bakåt. Enkelt och väldigt användbart. R-Type Leo låter dig fokusera på själva ihjälskjutandet av fiender, istället för ett invecklat vapensystem.

Jag gillar verkligen det enkla upplägget, hur väl spelet flyter på och hur väl musiken bidrar till upplevelsen. Det är enkelheten som får mig att återvända till R-Type Leo om och om igen och inte ge upp när svårighetsnivån stiger. Jag har som svårast för shooters som känns som att springa rakt in i en vägg men i Leo ökar komplexiteten i ett behagligt tempo. Om R-Type Leo av vissa ses som seriens svarta får (vilket såklart är en logisk liknelse) vill jag hellre hänga med det än övriga i familjen. Det här kan vara den roligaste shootern jag spelat på väldigt länge. Mitt high score är 289600 men det kommer snart att förbättras.

Daniels kommentar:
R-Type Leo är förvånansvärt lätt att komma in i. Jag vet inte hur många Shmups jag startat upp för att sedan dö inom bara några få sekunder. Det är helt klart befriande att kunna klara första banan redan på första försöket. Men tvärt emot Fredrik så tycker jag att det avskalade vapensystemet blir svagare desto mer jag spelar. Det blir helt enkelt lite för tråkigt och jag hade gärna sett att vapnen kunde uppgraderas mer. R-Type Leo är kul för en stund och perfekt att fördriva en timme eller två på men mer än så kommer det inte att bli för min del. Mitt high score landade på 273 400.