Retro, nytt och allt däremellan.

Författare: Pelle (Sida 2 av 9)

Fotbollsspelare med rötterna i PlayStation-familjen blandat med Pokémon. Kan inte motstå samlarutgåvor och har platinum-troféer på fem God of War-spel. Sedan hösten 2013 skriver han om nyheter, heta släpp, floppar och personliga tankar på Tvspelsdagboken.

Dag 1490: Sword Coast Legends

Jag älskar Dungeons & Dragons. Jag älskar fiktion i allmänhet och fantasy i synnerhet, och som man kanske anat vid det här laget tycker jag även om mycket om spel – på en dator, på en konsol eller med papper, pennor och tärningar. Idag annonserades ett nytt PC-spel från Wizards of the Coast, förlaget bakom D&D. Se nedan.

Sword Coast Legends utspelar sig i Forgotten Realms – D&D:s ”vanliga” setting. Mer precist utspelar det sig i Sword Coast, vilket är västkusten av Faerûn, vilket är en av kontinenterna på planeten Toril, som utgör den materiella dimensionen i Forgotten Realms. Detta var förstås att göra det mer komplicerat än det behöver vara – alla platser kända från BioWares och Black Isles spel, inklusive Baldur’s Gate, Neverwinter och Icewind Dale, ligger i eller kring Sword Coast. Det är förståeligt för att inte säga oundvikligt att placera mycket av sitt nya material i Forgotten Realms. Personligen ligger min kärlek för D&D i utforskande, upptäckande och mystik, och vid det här laget är det svårt att känna mystik kring Sword Coast hur mycket Wizards än ändrar det mellan olika utgåvor av spelet.

Utöver geografin är det dock mycket med Sword Coast Legends som är intressant. För det första, det är ett nytt, licensierat Dungeons & Dragons-spel. De senaste åren har sett flera uppdateringar (som Baldur’s Gate Enhanced Edition) och nya, egna spel i gammal D&D-anda (senast Divinity: Original Sin eller *ugh* Pillars of Eternity). Men det är något speciellt med just Dungeons & Dragons – det är det första, det ”riktiga” rollspelet. Pokémon är den riktiga monstersamlaren, Red Bull är den riktiga energiläsken och Dungeons & Dragons är det riktiga rollspelet. Ett nytt D&D-spel baserat på den nya, femte utgåvan kan bana väg för flera spel i framtiden.

För det andra, Dungeon Master’s Mode. En Dungeon Master är en spelledare – den som bestämmer och beskriver miljöer och karaktärer, och hur de reagerar på vad pelarna säger och gör. Jag har inte sett tillräckligt av läget för att vara exalterad över dess faktiska funktion i Sword Coast Legends, men jag gillar att det finns och jag gillar att det marknadsförs. Min känsla är att Wizards nu fokuserar på att utveckla verktyg och göra dem funktionella, vilket är precis vad jag vill ha.

Sword Coast Legends ser inte ut att vara det ultimata D&D-spelet, eller ens det ultimata Forgotten Realms-spelet. Men om något är dess rena existens ett gott tecken, och inte bara för de som gillar tabletop role playing. Mekanikerna och idéerna från de klassiska rollspelen tar större och större plats i tvspelsbranschens finrum, vare sig det är rena rollspel eller leveling-system i förstapersonsskjutare, och att kungen av rollspel är tillbaka är något alla som gillar spel har anledning att vara glada över. Med några utvecklare från Dragon Age: Origins-teamet kanske till och med Sword Coast Legends blir riktigt bra.

Jag har försökt smitta av min kärlek för rollspel på övriga på redaktionen. Frexxi verkar dock lite skrajsen för att gå tillbaka till högstadiet. Förhoppningsvis kan jag få upp något här på sidan vad det lider.

PS: För alla kan jag rekommendera att titta på GameTrailers Table Top Adventures. Alla förutom spelledaren var totala nybörjare i första episoden, men har över sessionerna lärt känna både spelet, sina karaktärer och sitt mer explicita jag. Om inte annat är det ett skönt gäng med roliga personligheter som har kul framför kameran. Enjoy!

Dag 1464: En sån där Nintendo Direct

I veckan sändes en Nintendo Direct som denna gång innehöll mycket godis. Den makalöst intresserade kan se hela videon här, medan den ganska intresserade kan ta del av en komplett sammanfattning här. Själv tänkte jag bara lyfta ut de bästa godbitarna.

Nytt Fire Emblem

Jag måste erkänna det hela är lite lamt. Medan Awakening kändes riktigt fräscht ser det här mest ut att vara mer av samma, i alla fall när det kommer till det visuella. Men va fan, det gällde Pokémon Omega Ruby/Alpha Sapphire också, och inte har det hindrat mig från att köra Pokémon igen, och njuta av det. Om Nintendo kan leverera det nya Fire Emblem innan året är slut kan de räkna med att jag skaffar det.

Etrian: Mystery Dungeon

Etrian Odyssey har alltid känts lite konstigt för mig med sitt turbaserade förstapersonsrollspelande. Pokémon spin-offs finns inte på kartan, om de inte heter stadium. Eller pinball. Men Etrian: Mystery Dungeon tar det jag gillar från Etrian (det klassiska rollspelet) och blandar det med något jag gillar överlag (third person dungeon crawling). Det ser inte ut att bli något extraordinärt, men beroende på prissättning kan det bli ett värdigt tidsfördriv när man är på resande fot.

Xenoblade Chronicles X

Detta skulle jag inte kalla tidsfördriv, snarare tidsinvestering. Se nedan.

Monster Hunter 4 Ultimate

Jag har aldrig lärt mig att spela Monster Hunter, men jag har alltid gillat konceptet. Mest av allt gillar jag nog namnet. Monster Hunter förklarar precis vad det är med två ord, utan att göra det fånigt (tänk ”Race Driver” eller ”Warfighter”). Jag antar att denna nya utgåva kommer vara lite mer, lite större och lite snyggare än nummer tre. Kanske jag äntligen ska börja jaga monster jag med, men i så fall behöver jag ha två spakar att styra med. På tal om det…

New 3DS XL The Legend of Zelda: Majoras Mask 3D Edition

Ok, nu gjorde jag gjorde namnet mer fånigt än vad det behöver vara. Först, se på denna video om du inte vet vad New 3DS är. Sedan, titta på detta om du inte vet vad Majoras Mask 3D är. Slutligen, det här:

Slutsåld överallt, men jag hann få in några bokningar. HA!

The Game Awards 2014

Det har kallats VGAs (Spike Video Game Awards), förra året hette det VGX (Spike Video Game… Xperience?) men nu är det bara The Game Awards. Geoff Keighley är det som kör detta på eget initiativ, finansierat av byxfickorna, och jag måste säga att efter denna första upplaga har han verkligen lyckats höja standarden för de årliga utmärkelserna, som sedan några år tillbaka inte handlar lika mycket om statyetterna som delas ut som det handlar om annonseringar av nya spel. Vad som framför allt präglade The Game Awards 2014 var en allmän hyllning till industrin och mediet, vilket Keighley lyfte fram genom att locka dit några av de största personligheterna från hela industrin samt arrangera musikframträdanden som bjöd på fan service av allra högsta klass. Fortsätt läsa

Comic-Con Gamex, fast utan köer

Ni som följer oss på Facebook såg kanske att jag vandrade runt på Comic Con Gamex innan dörrarna öppnat för allmänheten. Jag hade cirka 90 minuter på mig innan energidryckerna och cosplaysminket skulle dränka Kistamässan, och då utställarna var i fullt sjå med att rådda färdigt sina montrar och kalibrera sina manicker fanns varken tid eller möjlighet till skitsnack  ”spela det som spelas kan” fick bli morgonens motto. Fortsätt läsa

Dag 1390: Legend of Grimrock

Som den Metacritic-junkie jag är håller jag alltid koll på alla senaste resultat under spel-sektionen. Vanligtvis när jag ser något jag inte känner igen resulterar det i ett ”hmpf, IOS” och ett ryckande på axlarna. Men så var där något som inte passade in: Legend of Grimrock II, 86. ”Hmm”, *clickar*, ”PC…”, *börjar läsa recensioner*. Ok, jag ska sluta med det skriftliga teaterspelandet men poängen är att Legend of Grimrock II ser väldigt tufft ut och, för den som inte spelat eller sett del ett, ganska annorlunda. Ett fantasy-RPG (vanligt), i realtid (inget nytt), i första person (Elder Scrolls), där man styr ett party (ok…) med rutbaserad rörelse (ursäkta?). Det hela komponeras till en blandning mellan Dragon Age, Skyrim och Etrian Odyssey, tror jag. Jag är med ens väldigt sugen.

Värd att nämna är förstås också föregångaren, Legend of Grimrock. Iterationerna spelar liknande, skillnaderna ligger främst i att tvåan har en öppen overworld gentemot ettans enda, långa dungeon. Det får mig att tänka på Diablo vs Diablo II, två spel jag hissar högt men där jag ändå håller nummer ett som nummer ett. I övrigt ska Grimrock II utöka klassystem, karaktärsskapande, ja mer eller mindre allt från sin föregångare, men vissa verkar tycka att ettans mystik var mer intressant än tvåans berättelse (nämnde jag Diablo?). Allt som allt låter det som att jag måste ta och testa Legend of Grimrock-serien, och varför då inte börja från början? Nedan är den första videon om Legend of Grimrock 2 jag snubblade över, så jag bjuder på den. Båda Grimrock-spelen kan köpas på Steam.

Releasefredag: Super Smash Bros. 3DS

Super Smash Bros. är kanske det mest efterlängtade spelet till Wii U, näst efter Zelda möjligtvis. Av en rad mer eller mindre förståeliga skäl har Nintendo valt att även ta fram en version till Nintendo 3DS, och släppa den före Wii U-utgåvan. Att denna klassiska mash-up snart finns i full HD gör den bärbara fighten mindre intressant, men av kritiker att döma är Super Smash Bros. för 3DS ändå en riktigt schysst uppvärmning.

Bra att veta om Smash 3DS är att det innehåller några spellägen som inte återfinns i Wii U-versionen. Streetsmash och Smash Run är två sådana, och även om inte alla kommer helt till sin rätt ska de ändå göra detta bärbara Smash till mer än bara en brawler. Redan innan releasen var i stort sett hela rostern känd för omvärlden, och bland de nya namnen finns Mega Man, Pac Man och Little Mac.

Jag var inte hundra på om jag verkligen skulle köpa Smash Bros. till 3DS när jag vet att jag kommer skaffa det till Wii U. Men när jag under dagen ändå var och köpte Shadow of Mordor och dessutom en ny strömförsörjare för att liva upp stationära datorn, då kändes en knapp femhundring extra inte lika farlig längre. Dessutom har jag alltid varit urusel på fighting-spel  den där uppvärmningen kanske inte är helt onödig trots allt.

Releasefredag: Middle Earth: Shadow of Mordor

Förra veckan gick min alvsmedja het när planer på ett spelinköp smiddes här på Tvspelsdagboken, och sagt och gjort har jag idag på releasefredagen senare införskaffat Middle Earth: Shadow of Mordor. Låt oss bara ta en snabb tillbakablick på vad detta förvånansvärt nya äventyr faktiskt kommer ifrån

När Shadow of Mordor först skymtades förra året var det många som var skeptiska, med all rätt. De två senaste action-spelen i Tolkiens värld, Conquest och War in the North hade knappast levt upp till sitt namn, och även om The Lord of the Rings Online håller än som MMO och LEGO-iterationerna inte är fy skam har Midgårds följare många dåliga minnen av interaktiva medier. Monolith Productions, kända främst från F.E.A.R.- och Condemned-serierna (dock inte F.E.A.R. 3) kom senast från ett annat Tolkienbaserat spel – Guardian of Middle Earth, en konsol-MOBA som aldrig riktigt slog igenom. När Shadow of Mordor visades för första gången höjdes intresset, och när recensionerna så trillade in för en vecka sedan visade sig det intresset vara befogat. Monoliths nya verkar inte vara det ultimata Midgård-spelet, och visst är det inte helt olikt Assassin’s Creed… men mer än något tycks Middle Earth: Shadow of Mordor spela sin egen roll, och spela den bra.

Dag 1362: Mot Mordor

I januari skrev jag om Middle Earth: Shadow of Mordor när den första spelsekvensen visats. Sedan dess har jag inte riktigt orkat intressera mig för det – det kunde ju egentligen inte bli vidare bra, trots mina förhoppningar. Nu är det en vecka till svensk release, och igår fick recensionerna grönt ljus. Ska man tro dessa första omdömen verkar Shadow of Mordor… bra. Riktigt bra faktiskt. Nemesis-systemet med karriärshungriga orcer ska vara rätt coolt, och stridssystemet lär vara en lyckad blandning mellan Arkham och Assassin’s Creed. Snyggt och roligt – Mordor kanske inte är en så tokig plats i alla fall.

Jag har haft svårt att få ett grepp om min spelhöst. Först verkade jag få FIFA 15 gratis genom ett vad, men snart hade jag spelat bort inte bara det utan ytterligare 1 200:- som jag måste spendera på att köpa Far Cry 4 och AC: Unity till en polare efter att ha förlorat en rad rundor i Tiger Woods PGA Tour 2003 på svåraste inställningarna (just det, 2003). En deppig period följde när jag inte trodde att jag skulle ha råd med ett enda spel under hösten, men har det ljusnat en aning ekonomiskt. Dragon Age: Inquisition är för mig solklart, men det kommer inte förrän mot slutet av november. Diablo III till PS4 kan visserligen underhålla mig länge, men det behöver varieras. Sen har jag ju en del backloggande att göra… men jag behöver något nytt. Shadow of Mordor kan mycket väl bli mitt första releaseköp på alldeles för lång tid.

Nästan roligast med Shadow of Mordor är att det inte är överhypat, särskilt inte i mitt spelhuvud. När jag på releasedagen köper ett enormt efterlängtat spel med superrecensioner och en story på 30+ timmar är jag nästan lite rädd att börja äventyret. Rädd för att jag ska vara dålig på det, rädd för att jag ska fastna, tröttna och inte spela ut det, rädd för att jag inte ska tycka om det. Eller, kanske inte rädd, men spänd. Med Shadow of Mordor känner jag ingen sådan nervositet, vilket ironiskt nog förmodligen ökar chanserna att jag kommer ha kul med det. Mot Mordor!

Dag 1335: New 3DS, Saints Row och Assassin’s Creed

Under helgen hålls PAX Prime i Seattle, och det har sipprat ut en del intressanta nyheter. Saints Row: Gat Out of Hell är en rakt igenom fantastisk speltitel och namnet på den nya fristående expansionen till Saint Row IV. Gat Out of Hell kommer till PS3, PS4, XB360, XB1 och PC i januari och utspelar sig i helvetet eller nåt. Kan nog vara kul för vissa, själv skippar jag.

Vidare har Assassin’s Creed Unity försenats, men bara två veckor. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför Unity. Jag gillar att det bara är till 8th gen-konsoler, jag gillar att det är i Paris och jag gillar att man för första gången kan smyga manuellt (vilket är smått otroligt att det introduceras först nu). Däremot ogillar jag att det i övrigt rent spelmekaniskt är Assassin’s Creed som vi känner det, jag ogillar att det är under franska revolutionen vilken jag i allmänhet inte finner superintressant och jag ogillar att det bara är ett år sedan vi fick Black Flag, ett spel jag ännu inte klarat ut. Men att klättra på och i Notre Dame är något speciellt.

Från en annan kontinent kom igår en väldigt intressant 3DS-direct. Nyheterna var riktade till japaner och innehöll bland annat en trailer till Bravely Second, mer info om ett Final Fantasy-spel kallat Explorers som jag inte hört om men som tydligen kommer till Japan, en Smash Bros-trailer som visade Shulk från Xenoblade, något Etrian Odyssey och säkert nåt mer. Jo just det – New 3DS. Det är en ny 3DS-modell, med en ny c-spak à la Gamecube, nya axelknappar, NFC-platta under touch-skärmen, bättre 3D-vinkling och snabbare processor. En port av Xenoblade Chronicles har annonserats och kommer enbart komma till New 3DS. Av denna Direct att döma kommer fler titlar som bara kan spelas på denna nya 3DS, som tydligen är en 3DS men ändå inte. Jag kanske borde vara förbannad, men jag är faktiskt rätt sugen. Hela videon finns nedan, dock är allt på japanska.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »