I januari skrev jag om Middle Earth: Shadow of Mordor när den första spelsekvensen visats. Sedan dess har jag inte riktigt orkat intressera mig för det – det kunde ju egentligen inte bli vidare bra, trots mina förhoppningar. Nu är det en vecka till svensk release, och igår fick recensionerna grönt ljus. Ska man tro dessa första omdömen verkar Shadow of Mordor… bra. Riktigt bra faktiskt. Nemesis-systemet med karriärshungriga orcer ska vara rätt coolt, och stridssystemet lär vara en lyckad blandning mellan Arkham och Assassin’s Creed. Snyggt och roligt – Mordor kanske inte är en så tokig plats i alla fall.

Jag har haft svårt att få ett grepp om min spelhöst. Först verkade jag få FIFA 15 gratis genom ett vad, men snart hade jag spelat bort inte bara det utan ytterligare 1 200:- som jag måste spendera på att köpa Far Cry 4 och AC: Unity till en polare efter att ha förlorat en rad rundor i Tiger Woods PGA Tour 2003 på svåraste inställningarna (just det, 2003). En deppig period följde när jag inte trodde att jag skulle ha råd med ett enda spel under hösten, men har det ljusnat en aning ekonomiskt. Dragon Age: Inquisition är för mig solklart, men det kommer inte förrän mot slutet av november. Diablo III till PS4 kan visserligen underhålla mig länge, men det behöver varieras. Sen har jag ju en del backloggande att göra… men jag behöver något nytt. Shadow of Mordor kan mycket väl bli mitt första releaseköp på alldeles för lång tid.

Nästan roligast med Shadow of Mordor är att det inte är överhypat, särskilt inte i mitt spelhuvud. När jag på releasedagen köper ett enormt efterlängtat spel med superrecensioner och en story på 30+ timmar är jag nästan lite rädd att börja äventyret. Rädd för att jag ska vara dålig på det, rädd för att jag ska fastna, tröttna och inte spela ut det, rädd för att jag inte ska tycka om det. Eller, kanske inte rädd, men spänd. Med Shadow of Mordor känner jag ingen sådan nervositet, vilket ironiskt nog förmodligen ökar chanserna att jag kommer ha kul med det. Mot Mordor!