Utan att någonsin ha spelat A Link to the Past gav jag mig på uppföljaren A Link Between Worlds. Det kändes lite spännande – skulle jag känna mig utlämnad för att jag inte besökt denna version av Hyrule tidigare? Egentligen var det nog bara påhittad oro, för innerst inne visste jag att Nintendo är mästare på att välkomna nya spelare i deras etablerade världar. Men spännande var det i alla fall, för en viktig fråga kvarstod: hur står sig den mer klassiska Zelda-stilen, från kameraperspektiv till kontroller till spelprogression, idag?
Så fort sjusovaren Link stigit ur sängen och gått ut i världen hade jag ett leende på läpparna. Visuellt stod det klart att släppta trailers inte gjort den verkliga upplevelsen rättvisa. Det är inte Resident Evil: Revelation i gameplay eller Fire Emblem: Awakening i cutscenes, men den visuella kvaliteten gör ett utmärkt jobb inom den valda grafiska stilen. Vad gäller kontroller är det definitivt ett steg upp från DS-titlarna Phantom Hourglass och Spirit Tracks. Att använda pekpennan under en skumpig bussfärd var aldrig någon höjdare, och de klassiska spakarna och knapparna ger överlägsen precision och kontroll.
A Link Between Worlds låter spelaren ta sig framåt i egen takt, och även själv välja ordningen att tackla uppgifterna i. Det är ”hitta de 3 x” och ”hämta de 7 y” som gäller, vilket inte känns alltför spännande. Detta får även den centrala berättelsen att ta ett steg tillbaka, då Links resa ter sig olika beroende på vem som spelar. Detta uppvägs dock av intressanta och mysiga sidoberättelser som finns att upptäcka i världen, givet att man letar en smula. A Link Between Worlds uppmuntrar aktivt spelaren att utforska världen och testa nya kombinationer av verktyg. Dessa items, i form av pilbåge, boomerang och annat smågodis typiskt för serien, finns att hyra (eller köpa) från en lustigkurre vid namn Ravio, detta väldigt tidigt i spelet. Vad som framför allt får dessa nya system att fungera så väl tillsammans är Nintendos ovilja att vara jobbig mot spelaren. Fast travel, hjälpsamma ikoner och ultrasmidigt gränssnitt gör att nya Zelda känns som att det är gjort för att vara utmanande utan att någon gång vara frustrerande. Det finns heller inga tvivel om vilka som är totalt dominerande när det kommer till pusseldesign – A Link Between Worlds dungeons ger uttryck för Nintendos mest kreativa sida.
Den som var såld på Skyward Swords cinematiska stil kanske tvekar efter att ha sett tillgängliga trailers av A Link Between Worlds. Den centrala konflikten känns avlägsen genom äventyret, men tar rejäl fart mot slutet vilket får allt pusslande och svärdsvingande att kännas någorlunda fruktsamt. Det råder dock inget tvivel om att A Link Between Worlds har precis de ingredienser ett handhållet Zelda behöver, och är en frisk fläkt i denna klassiska serie. Det tar vara på gamla knep utan att någonsin sätta nostalgi framför bekvämlighet. Det är ett av de bästa spelen till Nintendo 3DS – och det säger en hel del.