Efter Gamescom skrev jag om hur jag var sugen på ett Call of Duty för första gången på många år. Nu är Call of Duty: Advanced Warfare här, och istället för att skriva en regelrätt recension ska jag göra ett antal konstateranden angåenden Advanced Warfare, konstateranden som väl beskriver min upplevelse. Fortsätt läsa
Kategori: Nytestat (Sida 1 av 2)
Utan att någonsin ha spelat A Link to the Past gav jag mig på uppföljaren A Link Between Worlds. Det kändes lite spännande – skulle jag känna mig utlämnad för att jag inte besökt denna version av Hyrule tidigare? Egentligen var det nog bara påhittad oro, för innerst inne visste jag att Nintendo är mästare på att välkomna nya spelare i deras etablerade världar. Men spännande var det i alla fall, för en viktig fråga kvarstod: hur står sig den mer klassiska Zelda-stilen, från kameraperspektiv till kontroller till spelprogression, idag? Fortsätt läsa
På förhand den kanske starkaste lanseringstiteln för PlayStation 4, åtminstone bland förstapartsspelen, Resogun, den senaste arkadskjutaren från finska Housemarque, har äntligen nått mina grova händer. Jag kallar dem grova, för det är så de alltid har känns när de sätts på prov av Housemarques millimeterprecisa spelupplägg. Här gäller det att hålla tummarna rätt i mun för att inte se extraliven ticka iväg alltför fort, och Resogun är inte annorlunda. Tvärtom skruvas tempot upp ännu högre från Super Stardust-serien, en profilriktid tanke som mestadels är rätt utförd. Fortsätt läsa
Det enda spelet jag hittills köpt i fysisk form till PlayStation 4 är Assassin’s Creed IV: Black Flag. Mina första timmar med Black Flag har varit underhållande, men inte utan sina missöden. Det är tydligt att ju mera spelet är Black Flag och ju mindre det är Assassin’s Creed, desto bättre är det. Karaktärerna är livfulla med egna intressen och motiv, och tonen är betydligt lättsam än i tidigare spel i serien. Istället för att kämpa för något större syfte, i 1700-talets Karibien eller nutidens Frankrike, är även spelaren driven av pengar och nöje snarare än en assassin’s creed – helt rätt val när det handlar om piratliv. Fortsätt läsa
Det finns vissa spel som helt slukar mig, som gör att jag nöter i timtal, utan att aldrig riktigt reflektera över varför. Det bara blir så. Diablo 3 har jag nu lagt över hundra timmar på. Jag har spelat igenom det på samtliga svårighetsgrader, utforskat spelets alla hörn och vrår, men har fortfarande inte sett allt som går att se. Men någonstans måste spelet få ta slut. Fortsätt läsa
Precis som vi idag gnäller på speltorkan hos Wii U hade även 3DS en tuff början. Dåligt tredjepartsstöd och få förstapartstitlar fick många att på riktigt tvivla på den tidigare så lovande maskinen när PS Vita annonserades med samma prislapp. En prissänkning, ett Monster Hunter och ett Animal Crossing senare är det istället Vitan som är utskrattad i röken bakom japans överlägset bäst säljande konsol. Under 2013 har 3DS fullständigt flödat med fina titlar, men trots storsäljande Animal Crossing: New Leaf är det Fire Emblem: Awakening som blivit systemets verkliga fjäder i hatten. Med Pokemon X & Y nalkandes kändes två bärbara JRPG:n lite överväldigande, och jag fick en spark i baken att på riktigt sätta mig in i spelårets stora uppstickare.
XCOM: Enemy Unknown lyckades förra året ropa hem flera Game of the Year-priser utan att för den delen nå ut till en bredare massa. Överskuggad av bland andra The Walking Dead: The Game, som tog storslam på Spike TV, Journey, Dishonored och Mass Effect 3 blev XCOM varken en favorit eller en underdog, och hamnade under radarn i julhandeln. När jag höll ögonen öppna under Steam-reorna dök så XCOM plötsligt upp på PlayStation Plus, och vips hade jag inte längre någon anledning att stå över ett av 2012:s mest kritikerrosade spel. Utan den minsta kunskap om det klassiska originalet hoppade jag in i Firaxis strategispel utan varken erfarenhet eller förväntningar. Fortsätt läsa
Jag ska lägga korten på bordet direkt och berätta att spelen i Hitmanserien ligger mig varmt om hjärtat. De brukar inte vara lika slipade och snygga som en annan av mina favoritserier, Splinter Cell, men det finns mycket i båda som jag verkligen gillar. Det var länge sedan Io Interactive gav oss ett spel om Agent 47 och jag har verkligen saknat honom och hans äventyr. Jag hade inga egentliga förväntningar på spelet, ville nog mest att det skulle vara minst lika bra som tidigare. Fast när jag väl hade spelat två eller tre kapitel och tyckte att det egentligen nog inte hade hänt så mycket sedan sist kände jag mig först lite förvirrat besviken. Som tur var spelade jag vidare och efter inte så lång tid ändrade jag helt uppfattning och var fast. Fortsätt läsa
FIFA är en spelserie som ligger mig varmt om hjärtat och vi har följts åt sedan tidigt 1990-tal. Vi tog en paus för några år sedan då vi passade på att träffa andra och jag dejtade glatt huvudkonkurrenten PES istället. Gammal kärlek rostar dock aldrig och snart kröp jag tillbaka upp i FIFAs varma famn igen. Under 2011 har vår kärlek blomstrat som aldrig förut och jag lyckades dessutom med något jag aldrig gjort tidigare, jag spelade så mycket att jag blev avtackad som tränare/spelare och fick helt enkelt kliva åt sidan. Jag ”klarade” FIFA. Kanske världens finaste kärleksförklaring inom tv-spelens värld? Fortsätt läsa
Kairosoft är tillbaka med ett nytt tidsslukande och högst beroendeframkallande spel. Pocket Academy bygger vidare på samma Theme Hospital-liknande grund som Game Dev Story men har fler valmöjligheter och fler moment som till en början gör det betydligt svårare att överblicka. Efter sju spelade timmar har jag fortfarande inte stenkoll på alla funktioner och har stora problem att balansera min budget, men det om något låter som en bra simulering av skolans värld.
Det hela börjar med några enkla grundval. Man väljer plats för skolbyggnaden och man skapar sin första elev. Eleven kan vara alltifrån hårt studerande till flörtig och lekfull och den har sina styrkor i olika typer av ämnesområden. Om valet av just denna första elev är av vikt är dock svårt att avgöra eftersom det snart dyker upp nya elever som kräver ens uppmärksamhet. Hur som helst är de inledande minuterna lugna och metodiska men sen brakar allt lös. Nya elever anländer, olika faciliteter ska byggas och budgeten ska hålla.
Pengaflödet är inledningsvis mitt stora problem eftersom det kostar en massa att anställa lärare och vill man höja lärarnas kompetens går såklart lönerna upp. Det kostar också att underhålla olika delar av skolan såsom lärarrum, klassrum, växter på skolgården och den obligatoriska vattenfontänen. Att bygga sin skola i någon slags kaotisk form är inte att rekommendera eftersom vissa saker i skolans värld ska hänga ihop. Till exempel är det bra om uppehållsrum, vattenfontän och skolsysterns rum ligger ihop eftersom dessa tydligen ska utgöra socialt viktiga platser i skolan. Hur systers rum kommer in i den mixen är jag väldigt osäker på.
I Game Dev Story var allt väldigt överblickbart. Man utvecklade spel, arbetstagarna levlades upp för att bli bättre på sina jobb, allt ägde rum på samma skärmbild och man kunde åka till spelmässor och prisutdelningar. Pocket Academy äger rum på en större yta eftersom det är en hel skolbyggnad man ska sköta och genast blir det svårare att hänga med i vad som händer i skolans olika hörn, vilka som flörtar med varandra och vilka elever som går runt och missnöjt surar. Jag antar att allt detta kommer att bidra till ökad livslängd men omedelbart saknar jag Game Dev Storys enkelhet.
Pocket Academy är fyllt av karaktärer som vill olika saker, behöver utmanas, ska bli bättre på sina ämnen eller sina jobb, strävar efter olika karriärer och vill må bra i skolan. Allt tyder på att pengar löser dessa problem, men pengar är en bristvara. Även om det just nu känns svårt att bemästra finanserna har jag svårt att lägga ifrån mig min iPhone under för långa perioder och är du en ägare av en sådan telefon och knyter handen i fickan när folk talar positivt om Angry Birds är valet enkelt. Det är dags att skapa världens främsta skola.