Nu har årets E3 passerat och det är med blandade känslor jag ser tillbaka på mässan. De tre stora (konsoltillverkarna) gjorde väl det som förväntades av dem. Microsoft pratade spel, spel och mer spel. Sony gjorde något liknande, utöver ett par avstickare. Nintendo levererade tillräckligt många intressanta spelnyheter för att jag inte skulle ge upp hoppet på Wii U riktigt än. Stabila insatser från alla tre, utan att överraska. För mig handlar E3 väldigt mycket om att få se det där spelet jag inte hade väntat mig, det som får mig att trilla av stolen. Men även om stoltavtrillandet uteblev såg jag några spel som fick mig att börja längta lite extra. Här kommer i korta drag mina fem favoriter från mässan utan inbördes rangordning. Fortsätt läsa
Författare: Fredrik (Sida 24 av 63)
Har skrivit för tidningen Xbox Life under dess tolv nummer i produktion. Har också agerat skribent på ett par svenska spelsidor och även fuskat ett tag som chefredaktör. Han kommer att hålla i trådarna på Tvspelsdagboken.se men framförallt spela in videoklipp och skriva en massa texter.
Äntligen dags för ett nytt Mario Kart, den här gången till Wii U. Nintendo är i desperat behov av ett spel som säljer riktigt bra till sin stationära konsol och ett spel som säljer konsolen i sig. Det återstår att se om Mario Kart 8 är det spelet. Löjligt kul är det hur som helst.
Åter igen ett klipp som handlar lika mycket om det system jag precis har införskaffat som om själva spelet. System är Famicom Disk System som är ett diskbasserat tillbehör till Famicom och spelet är klassikern Metroid från 1986.
Efter att precis ha flyttat håller jag nu på att möblera mitt tvspelsrum, eller medierum som vi kallar det här hemma för att låta lite mer vuxna. När jag packar upp alla kartonger inser jag vilken bisarr mängd spelprylar jag har samlat på mig genom åren. Nästan så att jag själv tycker det är lite jobbigt, bara nästan. Jag räknar snabbt ut att jag nu kopplat in 18 olika konsoler plus en Amiga 500. Antalet spel jag ställt upp i olika hyllor ska vi inte ens prata om. Sakta men säkert börjar det dock bli ordning och reda i rummet och jag kan äntligen fokusera på att spela lite istället för att bara sortera. Först ut blir Mario Kart 8 som jag verkligen ser fram emot att få testa. Jag håller också på att rigga upp mikrofon och annan utrustning så att jag kan spela in fler Första 10 med, hög tid att väcka den björnen ur ide.
Flytten har gjort att jag inte riktigt hängt med i nyhetsflödet. Jag ser att det är ett nytt Forza Horizon på gång vilket låter trevligt. Frågan är bara när och om jag tänker köpa en Xbox One. Microsoft verkar helt förlorade i visionerna kring sin nya konsol, vilket är mycket sorgligt att se. Men kommer spelen så kryper jag säkerligen till korset och E3 kommer säkert svara på den frågan. En annat nyligen utannonserat spel är Mortal Kombat X och är det lika bra som förra spelet i serien kommer det bli ett givet köp… när det klättrat ner lite i pris. Här kommer trailern för den som är intresserad, själv tänker jag åka lite bil med Mario.
Sega Mega Drive lanserades i Japan 1988 och året efter i USA, där under namnet Sega Genesis. Anledningen till namnbytet råder det delade meningar om. Den mest förekommande förklaringen är att Genesis skulle indikera en nystart för Sega, andra menar att det fanns juridiska hinder kring namnet Mega Drive på den amerikanska marknaden. I Europa fick vi vänta till november 1990 innan vi kunde lägga vantarna på Segas nya best. Fortsätt läsa
Nästa vecka trillar det in ett par riktiga stortitlar. Något nytt, något beprövat. Först ut är Watch_dogs från Ubisoft, som man väl lugnt kan säga är efterlängtat. För min egen del ska det krävas något speciellt av spelet för att jag ska lockas att köpa det. Som jag har skrivit många gånger tidigare tror jag det är bäst att dämpa förväntningarna något. Det finns ofta goda anledningar till att spel blir försenade på det här sättet. Men visst, det vore kul om jag hade helt fel. Dock vinner spelet redan priser i mitt huvud för årets fånigaste undertitel och sämsta användningen av ett understräck för att få ett spel att verka lite häftigare. Grattis, antar jag.
Senare under veckan släpps Mario Kart 8, vilket har blivit varmt mottaget av kritikerna. Det kommer såklart vara mer av samma vara men för mig, som inte på allvar har spelet ett Mario Kart-spel sedan Double Dash till Gamecube, är det gott nog. Avslutningsvis kan vi väl tillägga att Wolfenstein smög sig ut på marknaden den här veckan och tydligen ska det inte vara så pjåkigt alls. Vem fan hade trott det? Kul.
I övrigt är det lite sommartempo på sidan just nu. Jag gräver mig djupare i retroträsket och försöker slänga upp lite större texter om det i form av Då till nu och Samla på. Just nu skriver jag på en text om samlande till Sega Mega Drive som kommer att dyka upp på sidan snart. Håller även på att spela in lite nya Första 10 med vilket är på tiden. Här kommer lite trailers att värma upp med inför nästa vecka. Trevlig helg.
Välkomna till den första delen av ”Samla på” som i premiären kommer att handla om Super Nintendo. Till skillnad från ”Då till nu”, som fokuserar på olika spelgenres, kommer denna artikelserie titta närmare på olika spelkonsoler och samlande till dessa. Vad finns det för olika utgåvor av konsolen och vilken bör man köpa? Vilka titlar är obligatoriska köp och vilka är de mer udda diamanterna? Retrospelsamlande är såklart en stor dos nostalgi, men om samlandet också ska resultera i spelande kan det vara läge att blicka mot titlar som inte var en del av ens barndom. Men även om du inte växte upp med konsolen i fråga kommer du snabbt hitta många bra skäl till att upptäcka den nu. Fortsätt läsa
Vi är inne i en tid av förväntningar. E3 är på ingående och i år kommer all fokus att ligga på spelen. Även om det är spännande med nya konsoler så är det spelen vi är ute efter och årets E3 känns på förhand extremt intressant. Vilka exklusiva titlar ska de tre jättarna presentera? Vilka spel ska ta oss helt på sängkanten? Min hjärna går på högvarv med spekulationer. Vi på tvspelsdagboken diskuterar just nu hur vi ska lägga upp vår bevakning som med största sannolikhet kommer att inkludera diskussioner, kommentarer och utvärderingar av något slag.
Annars händer inte speciellt mycket i min spelvärld. Jag spelar Hearthstone på min iPad så det står härliga till. Trodde aldrig jag skulle fastna för ett kortspel, eller för den delen att en smart platta skulle vara en prioriterad spelmaskin i mitt liv. Men jag samlar och spelar ut kort för glatta livet. Sen lyckades jag förstöra min PS4-kontroll efter ett mindre lyckat ingrepp i den. Att gå och köpa en ny handkontroll på grund av sådana dumheter var inte speciellt underhållande. Pengarna kom från idiotkontot.
Avlustar denna post med en trailer från Insomniacs kommande Sunset Overdrive. Det ser ut som att Insomniac har hittat formen igen. Trevlig vecka.
Under senare år har jag mer och mer dragits mot en viss genre, så kallade Shoot ’em Ups. Egentligen är benämningen ganska bred och innefattar en rad olika undergenres, men det jag främst syftar på är skrollande rymdskjutare – horisontella eller vertikala. Tja, egentligen behöver de inte utspela sig i rymden, så länge det är en flygande farkost vars mål är att skjuta ner föremål som rör sig på skärmen. Fast då menar jag inte… se, det är en svår genre att definiera. Låt mig istället göra en tillbakablick och komma med några exempel. Det här kommer bli den första delen i en artikelserie vars syfte är att lyfta fram historiken, ikonerna och lite mer udda guldkorn i en viss spelgenre, samt att se hur genren mår idag. Då till nu.
Shoot ém ups är ett fundament i spelbranschen. 1962 utvecklades Spacewar på MIT, ett spel som av många ses som den största inspirationskällan till genren och kanske även till spelmediet i sig. Men vi gör snabbt ett hopp fram till 1978 och släppet av den mest ikoniska shootern av dem alla – Space Invaders. Publicerat av Taito och utvecklat av Tomohiro Nishikado. Det som gjorde Space Invaders unikt var raderna av fiender som i allt snabbare takt rörde sig ner mot spelaren vars framgång vilade i dennes pricksäkerhet och förmåga att utnyttja de förstörbara skydd som fanns långt ner på skärmen. Spelet introducerade dessutom ”x antal liv” som ett nytt koncept. Space Invaders blev en massiv succé.
Efter Space Invaders började saker och ting röra på sig och shooter-genren fick en rad legendariska tillskott. Namco släppete Galaxian med dess självmordsattackerande utomjordingar, Midway gav oss evakueringsuppdraget Defender och Atari gav ut tubskjutaren Tempest. Men det är fortfarande inte skrollande shooters vi pratar om – den biten skulle Xevious ta hand om. Även om många anser att det inte var Xevious som startade undergenren i fråga tänker jag sticka ut hakan och påstå att det gjorde just det. Det var inte det första men det var det viktigaste. Xevious släpptes 1982 i arkadhallarna men för många av oss är det mer känt som den halvroliga shootern till Nintendo Entertainment System. Xevious har inte direkt åldrats med värdighet men om jag hade fått spela det som sexåring på en arkadmaskin hade min lilla hjärna imploderat av lycka.
Marknaden för sidoskrollande shooters skulle nu ta fart på allvar med titlar som Gradius från Konami, Fantasy Zone från Sega och senare Irems R-Type. Gradius svårighetsgrad driver mig fortfarande till vansinne, Fantasy Zones gulliga design gör mig varm inombords och R-Type är än idag ett av mina absoluta favoritspel. Tre lysande spel som alla satte sina spår i spelhistorien. Vi är nu inne på slutet av åttiotalet och här skulle genren ta något av en vändning. För med spel som Darius, Truxton, Gaiares och Raiden skulle rymdskjutandet nå nya nivåer, men framförallt bli en mer nischad historia.
Väldigt många har hört talas om Space Invaders, nämner man R-Type bland folk som är någorlunda spelintresserade nickar många igenkännande, men även bland spelentusiaster är det inte alla som känner igen titlar som Gaiares och Raiden. Mig själv inkluderad. Jag har alltid gillar rymdskjutare men nöjde mig med att spela titlar som jag sprang på, och ofta uppföljare i de serier jag redan kände till. Men till slut började jag leta upp spelen jag hade förbisett eller helt missat och då öppnade sig en helt galen värld av frustration, kuriosa och ren spelglädje.
I slutet av åttiotalet och i början på nittiotalet skulle marknaden bokstavligen översvämmas med rymdskjutare. På gott och ont. Kvalitén på spelen skiftade ordentligt med en stor hög väldigt mediokra titlar, en hel del bottennapp men också några av de bästa spelen genren har att erbjuda. Oavsett vilken hårdvara du föredrog mellan 1988-1995 finns möjligheten att du sprungit på en hel del av spelen jag nu kommer att nämna. För att reda lite i den här röran tänker jag lista några titlar som av olika anledningar bör uppmärksammas.
Truxton (1988) utvecklades av Toaplan som även låg bakom en rad andra intressanta titlar i genren. Truxton är kanske inte bäst i klassen men ett bra exempel på hur shooters under den här eran kunde se ut. Dessutom skulle folk från Toaplan senare forma Cave, en studio som utvecklade genren vidare under nittiotalet. Truxton finns både till Sega Mega Drive och till PC Engine.
Gunhed (1989) eller Blazing Lazers är kanske en av de bästa titlarna till PC Engine (TurboGrafx-16). PC Engine är en konsol som fick agera värd för massor av intressanta Shoot ’em Ups och en konsol som alla fans av genren behöver titta närmare på.
M.u.s.h.a. (1990) från Compile är ett av de mer dyrbara spelen i den här genren. Jag har fortfarande inte lyckats hitta ett exemplar som inte skulle gräva ett allt för djupt hål i min privatekonomi. För många är det även Mega Drivens absolut bästa shooters.
Thunder Force IV (1992) är en av mina favoriter till Sega Mega Drive och inte i närheten lika kostsamt som ovanstående. Det ser fantastiskt ut, låter enormt bra och spelar som en dröm. Thunder Force-serien utvecklades av TecnoSoft som väl egentligen är mest kända för just den här serien.
Macross Scrambled Valkyrie (1993) får bli mitt enda exempel på ett Shoot ’em Up till Super Nintendo, eller snarare till Super Famicom. För precis som med så många andra shooters släpptes spelet enbart i Japan där genren var mer levande än i väst. Valkyrie är en lysande shooter och ett lika lysande exempel på varför fans av genren bör se till att skaffa sig möjligheten att kunna spela japanska spel.
Under mitten av nittiotalet myntades ett nytt begrepp och med det blev genren om möjligt ännu svårare att närma sig. Med DonPachi (utvecklat av Cave) från 1995 som subgenrens affischnamn började man tala om ”bullet hell shooters” som tydligt beskriver vad det hela handlar om. Många fiender och många kulor. I denna våg skulle även det mytomspunna och japanexklusiva Radiant Silvergun göra entré men i min bok är det den indirekta uppföljaren Ikaruga som ligger mig varmast om hjärtat. Ikaruga såg fantastiskt ut, hade ett intressant spelupplägg och tog livet av dig vid minsta misstag. Jag har än idag aldrig klarat spelet, men det säger nog mer om mig än den faktiska svårighetsgraden.
Hur mår då Shoot ’em Up-genren idag? Från att ha varit en kommersiell framgångssaga vandrade genren mer och mer mot det obskyra. Man kan anta att den fick ta ett steg åt sidan och göra rum för alla First Person Shooters som klev in och tog över marknaden. Men frågan är om genren inte har börjat få ett nytt liv idag på grund av alla mindre oberoende utvecklare. Till Xbox 360 pratade väldigt många väldigt varmt om Geometry Wars (ja vet, inte skrollande) och Super Stardust HD lade vägen för Resogun som (i brist på annat) blev lite av ett fenomen i samband med släppet av Playstation 4. Jag lämnar er med den här trailern från Galak-Z som förhoppningsvis hittar en publik med sin kombination av rymdskjutande och utforskande. Det ska nog gå att skaka liv i rymdskjutarna igen.
Nu kanske namnet förvirrar några. Super Mario USA? Vad är det? Vi kör en kort ”historielektion”. Super Mario Bros. fick en uppföljare i Japan 1986 som logiskt nog gick under namnet Super Mario Bros. 2. Problemet var att man i väst ansåg spelet för snarlikt ettan (det är en vanligt förekommande förklaring i varje fall) vilket resulterade i att Super Mario Bros. 2 i Japan och Super Mario Bros. 2 i väst inte är samma spel. Fortsätt läsa
