Välkommen till Operation Shmup där planen är att rangordna så många shoot ’em ups jag bara orkar. Placering i listan avgörs helt och hållet av hur roligt jag tycker spelet är idag, inte om det på något sätt är historiskt viktigt eller om det var imponerande för sin tid. Jag är definitivt ingen expert i genren men ett stort fan. Dags för spel nummer 7 – Batsugun till Sega Saturn.
Batsugun är utvecklat av Toaplan (Truxton, Zero Wing etc.) och är en så kallad bullet-hell-shooter, vilket är en av många sub-genres i shmup-världen. Vissa skulle nog hävda att Batsugun kanske inte fullt ut borde räknas som en sådan, men spelet var definitivt med och lade grunden till vad som skulle bli en populär, men för vissa svårhanterlig del av genren. Spelet släpptes 1993 i arkadhallarna och portades även till Sega Saturn – det är den senare versionen jag testar här. Anledningen? Saturn-utgåvan har ett mer förlåtande Special-läge och eftersom jag tillhör gruppen som är lite rädd för bullet-hells, tar jag all hjälp jag kan få.
UTVÄRDERINGEN
Batsugun är svårt, jäkligt svårt. Men jag har bestämt för mig att inte låta det skrämma mig och vill försöka ta mig an den här genren på något vis. Jag ställde direkt ner svårighetsgraden till Easy och aktiverade Special Version. Batsugun blev nu spelbart och jag tog mig sakta men säkert lite längre varje gång jag spelade. Och ju mer jag spelade, desto mer tyckte jag om spelet, till den grad att jag blev riktigt förtjust. Batsugun är bra, jäkligt bra.
Till en början upplevde jag Batsugun som en logisk utveckling av Truxton. Stilen var väldigt bekant. Det kädes också brutalt precis som Truxton, dock insåg jag snabbt att jag gillar Batsugun bättre. Musiken är riktigt bra och även om miljöerna känns lite röriga inledningsvis är de inte otrevliga för ögonen. Stämningen är precis som den ska vara, den håller mig på tårna. Jag nöter, nöter lite till och lite till och börjar sakteliga hitta in i spelet och då lyfter det rejält.
Vad jag alltid fått höra om shooters där mängden ammunition på skärmen tycks överträffa sunt förnuft (och då är detta inte i närheten av hur det kan se ut i andra spel) är att vara medveten om ditt skepps hit-box. Alltså hur stor del av ditt skepp som om den träffas, gör att du stryker med. Jag märker direkt att jag faktiskt kan ta mig igenom tajta passager av skott och fortfarande överleva, även om det inte ser ut så för blotta ögat. Jag antar att det finns en anledning till att alla tjatar om den detaljen. Batsugun börjar kännas ännu lite mer hanterbart med den erfarenheten i bakfickan – nötandet fortsätter.
När jag dessutom fattar hur mina vapen uppgraderas så trillar den sista polletten ner. Vapnet du har blir vassare genom att plocka upp ”P-ikoner” och du kan också plocka upp ”B-ikoner” som resulterar i fler bomber. Allt logiskt så långt. Men för varje fiende du skjuter får du också erfarenhetspoäng som gör att en mätare fylls upp vilket till slut resulterar i att ditt vapen levlar upp och blir betydligt mer kraftfullt. Det byter skepnad. Detta leder till att man verkligen vill rensa skärmen på fiender så gott det går för att snabbare nå upp till coolare vapen. Batsugun gick från att kännas bra till något mer unikt. Det kommer ta lång tid innan jag slutar nöta den här pärlan.
Samtliga spel rangordnade
- UN Squadron (Super Nintendo)
- Gate of Thunder (PC Engine CD)
- Batsugun (Sega Saturn)
- Super Star Soldier (TG16/PCE)
- Android Assault: The Revenge of Bari-Arm (Sega CD)
- Aero Fighters 2 (Neo Geo)
- Star Parodier (PC Engine CD)
