Två dagar efter release var jag så i söndags och inhandlade tidigare nämnda The Legend of Zelda: The Wind Waker HD Limited Edition (WWHD). Det kändes givet – jag älskar The Wind Waker, jag äger ett Wii U och medföljande Ganondorf-staty såg monstruöst häftig ut. Efter att ha öppnat lådan och ställt upp den inglasade superskurken på hans sedan tidigare uttänkta plats var jag mycket belåten, en helt klard värdig addering till samlingen. Dock fick det mig att, som så ofta, fundera över det där med samlarutgåvor. Jag varnar härmed alla känsliga läsare för tankar där nördgraden inte vet några som helst gränser.


Om du är den typen som inte bara kollar upp huruvida dina kommande önsketitlar får några specialutgåvor utan dessutom letar efter samlarlådor överlag och kan tänka dig att köpa en Collector’s Edition bara för samlarinnehållet, då blir just extramaterialet väldigt viktigt. Innehållet i specialutgåvor till spel kommer överlag i 4 hemmagjorda kategorier:

  • Praktiska prylar (väskor, kläder, specialdesignade handkontroller)

  • Dammsamlare (statyetter, byster, bobble heads)

  • Fysisk media (konstböcker, affischer/kartor, bakom kulisserna-dvd:er)

  • DLC (guldfärgade vapen, dubbel XP-helger)

För dagen ligger fokus på två distinkta varianter av samlarutgåvor. Båda ligger i samlarutgåvornas medelprisklas (700-1000 kr) men med helt skilda profiler. Först ut är Blizzard Entertainment, vars samlarutgåvor alltid är en höjdpunkt för fansen. Utmärkande är deras breda innehåll och detaljrika kvalitetspaketering. Fysisk media utgör majoriteten av innehållet, kompletterat med några DLC-koder. Nintendo kör mer enkelspårigt. När limiterade utgåvor väl har ett stort N på sig innehåller de i regel bara spelet med ett tillbehör. Guldiga handkontroller är en klassiker, men i fallet WWHD är det en typisk dammsamlare som gäller.

Jag känner mig något delad i tvekampen. Någonstans inom mig gillar jag det strömlinjeformade i Nintendos stil, att man slopar skitsnacket. Man vet precis vad man får och det blir enkelt att jämföra innehåll med pris. Dessutom är det (oftast) Zelda det handlar om – bara en sådan sak. Men det märks liksom inte. Kontrollen är guldig, men det känner man inte när man håller den i handen. En Blizzard-låda däremot går aldrig obemärkt förbi. Förutom att den är häftig i hyllan ser man alltid när man loggar in att det är [valfri titel]: Collector’s Edition som man spelar, och exklusiva saker in-game är en härlig påminnelse om vilken pjäs man faktiskt besitter. Suget att sätta på musik-cd:n och stryka graveringen på konstboksomslaget kommer därför ständigt tillbaka, och tillfredställelsen är alltid lika skrämmande som den är underbar. Exalteringen vid launch är en sak, men det är i det långa loppet som samlarutgåvorna betalar av sig i form av själslig ro, och guldfärg till trots är det WoW-skaparen som till sist drar det längsta strået. För den här gången.