Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen – ett av mina absoluta favoritspel alla kategorier, är Mike Tyson’s Punch-Out!! till NES. Ett sportspel på ytan men egentligen ett rytmspel som belönar memorerade slagkombinationer och förmågan att läsa sina motståndare. När jag för första gången klarade spelet kände jag mig uppriktigt stolt. De andra konsolspelen i serien har jag såklart också spelat men inte i närheten lika mycket. I den här artikeln tänkte jag ta mig an det problemet och samtidigt berätta lite om Punch-Out!! i stort.
Slagsmål i arkadhallen
Nintendo gjorde debut med Punch-Out!! i de japanska arkadhallarna 1983, ett år senare skulle det även landa i USA och Europa. Det var tyvärr ett spel jag själv aldrig sprang på i min lokala arkadhall (pizzerian). Uppföljaren Super Punch-Out!! släpptes redan ett år senare och båda spelen uppmärksammades för sin skarpa grafik och sitt över-axeln-perspektiv.
Redan i arkadspelen introducerade Nintendo många av de, låt oss säga grovt stereotypa, karaktärer som sedan skulle bli klassiker i hemmaversionen. Förloraren Glass Joe, hånskrattande Bald Bull och frustrerande Mr. Sandman. I Super Punch-Out!! dök även ryssen Soda Popinski upp, men där under namnet Vodka Drunkenski. Som sagt.
Eftersom jag inte spelat arkadversionerna tänker jag istället snabbt gå vidare till de tre spel som släpptes för hemmamarknaden. Mike Tyson’s Punch-Out!! (senare bara Punch-Out med Mr. Dream istället för Tyson) till NES, Super Punch-Out!! till SNES och sist ut Punch-Out!! till Wii. Tre riktigt starka titlar som alla tillför något till serien.
Kid Dynamite
Mike Tyson’s Punch-Out!! är underdog-historien där Little Mac försöker ta sig från botten (Glass Joe) till toppen (Mike Tyson) och stå som världsmästare i boxning. För att överleva resan krävs att du lärt känna dina motståndare, vet hur du ska utnyttja deras svagheter och undvika deras specialattacker. Punch-Out!! för hemmabruk debuterade i USA i Oktober 1987 men skulle även släppas i Japan och Europa lite senare. Dock var det i väst som Punch-Out!! blev en riktig dundersuccé vilket blev extra tydligt under SNES-eran. Spelet utvecklades internt hos Nintendo av R&D3 och vid rodret satt Genyo Takeda som även hade stått bakom arkadspelen och i någon form skulle vara inblandad i samtliga efterföljare.
Det finns en extrem nerv i Mike Tyson’s Punch-Out!! som få andra spel kan mäta sig med. När Bald Bull hoppar fram mot dig gäller det att perfekt tajma ett magslag för att inte själv hamna på mattan och även om jag gjort det tusentals gånger är det fortfarande med ett leende på läpparna som jag lyckas med tajmingen. Jag återvänder till Mike Tyson’s Punch-Out!! minst en gång per år och det tänker jag fortsätta med fram till att jag inte klarar av att hålla i en handkontroll längre. För mig är det en guldstandard för vad ett bra tv-spel ska representera. Risker ger belöningar och hårt tränande gör att du tillslut kan bemästra spelet. Inget kommer gratis och ingen håller dig i handen, men de inledande matcherna lär dig grunderna som spelet kräver.
I am the Bear Hugger
Att Punch-Out!! väldigt mycket var en fråga för väst visade sig tydligast under sextonbitars-eran. Till Super Nintendo släpptes i oktober 1994 Super Punch-Out!!, som skulle vara en tråkig titel om det inte vore för att arkaduppföljaren hade samma namn. USA fick det först och Europa skulle hänga på några månader senare. Det dröjde till 1998 innan japanerna fick möjligheten att köpa det genom att ladda in det på deras vita vackra specialkassetter. En av mina stoltaste ägodelar är en komplett Nintendo-Power-Flash-Ram-utgåva av Super Punch-Out!!
Som spel är Super Punch-Out!! både mer av samma men också väldigt olikt NES-spelet. Kontrollerna är fortfarande tajta. Dessutom finns det nu fler typer av attacker att tillgå, i varje fall kontringsmöjligheter. Du kan blocka uppe och ner, en supermätare avgör när du kan göra uppercuts (eller andra varianter) och varje match pågår nu en viss tid istället för de klassiska tre ronderna. Motståndarna fortsätter dock vara av det stereotypa slaget, vilket skulle gå fullt ut (självmedvetet) till Wii. Till en början kändes allt bara fel för mig. Jag svor över att Super kändes ofokuserat och onödigt invecklat. Men det säger mer om hur mycket jag har spelat Mike Tysons och inget om kvalitén av SNES-titeln. Efter några matcher började saker falla på plats även för mig och jag blev såld. Uppföljaren var verkligen en lyckad sådan.
Mac’s Last Stand
När Nintendo utannonserade ett nytt Punch-Out!! till Wii var jag en gnutta skeptisk. Kanske för att Wii var så fylld med skitspel och att det så långt senare kändes udda av Nintendo att återvända till just – Punch-Out!!. 15 år av spelevolution hade passerat och dessutom skulle spelet utvecklas av Next Level Games, vars spelhistorik minst sagt var blandad (NHL Hitz Pro, Spider-Man: Friend or Foe). Det var också personligt känsligt, jag ville inte att någon skulle kliva in och mediokert hantera något jag gillade så mycket. Sen kom Giant Bombs recension.
Att ett Punch-Out till Wii även det skulle bli en värdig del i serien kom lite som en chock. Men så är det. Next Level Games har onekligen behandlat det med respekt, samtidigt som de har haft glimten i ögat och spelat över gällande de gamla stereotyperna som präglade de tidigare spelen. Att de sedan la till något slags stöd för balansbrädan till Wii och att de istället borde ha lagt till stöd för Classic Controller struntar jag i. Flippa bara Wii-moten och du har en NES-kontroll, vilket duger fint.
Punch-Out!! till Wii påminner i mina ögon mer om NES-spelet än om spelet till SNES, fortfarande med en lagom dos av det senare. Little Mac är tillbaka och måste kämpa sig till toppen och möter under sin resa en rad klassiska karaktärer blandat med några nya ansikten. Spelkänslan som präglat det tidigare spelen är nästintill intakt och jag förstår faktiskt inte varför jag låtit spelet damma i hyllan så länge. Jag spelade det en del när det släpptes men i en tid av ”nya spel hela tiden” så antar jag att incitamenten till att hålla sig kvar vid ett och samma spel har minskat ordentligt. Till skillnad från den tid då ett spel var vad man hade att roa sig med under en ganska lång tid. Men vilket magiskt spel det var.
Julen 1987
Mike Tyson’s Punch-Out!! är ett mästerverk och med kniven mot strupen skulle jag placera det på min topp 5 över de bästa spelen någonsin. Det är en nagelbitande upplevelse som är precis lika bra idag som det var julen 1987 när jag (om inte minnet sviker mig) spelade det för första gången. Även om uppföljarna inte når exakt samma nivå är även de klassiker i sin egen rätt och förtjänar en plats i alla respektabla spelsamlingar. När någon spelsida skrev att Arms kändes som en spirituell uppföljare till Punch-Out!! log jag lite, slog på mitt NES, mumlade något om dagens ungdom och försvann åter igen in i Little Macs eviga uppförsbacke.