Sjätte recensionen i första numret av EGM tacklar Ys (The Vanished Omens) till Sega Master System. Den första delen i vad som kommer att bli en väldigt populär rollspelsserie även om den inte ur ett västperspektiv kan mäta sig med giganter som Final Fantasy. Välkommen till den senaste delen av Då & Nu – artikelserien där jag läser gamla nummer av EGM och spelar mig igenom deras recensioner.

Ys – The Vanished Omens (SMS|Nihon Falcom|Sega)

EGM:s åsikt
Ed Semrad som har recenserat spelet inleder med en liten bakgrundshistoria till spelet, vilket jag själv som inte har någon manual uppskattar. Ett stort eldklot föll ner över landet Esteria för en massa år sedan vilket ledde till kratrar och lättillgängligt silver. Silvret lockade till sig lycksökare som nu mystiskt har börjat försvinna från Esteria. En modig äventyrare tänkte undersöka varför men hans skepp gick sönder i en storm och när han vaknade upp kunde han inte tro sina ögon. Med 1000 guldpengar på fickan kan äventyret börja.

Recensenten går sedan vidare med hur viktigt det är att prata med alla du träffar i staden du hamnat i. Alla ger ledtrådar som hjälper dig att komma vidare. Spelet fortsätter sedan med att du går från stad till stad och däremellan stöter på demoner som du måste slåss mot. Målet är att nå till ett slott som ligger högt uppe på ett berg och där inne gömmer sig sex mysteriska böcker.

Ys är inte för de lättsamma spelarna. Det kräver engagemang och tålamod. Som tur är har kassetten ett batteri i sig så du kan spara och det verkar behövas. Recensenten gillar Ys och ger det tidningens näst högsta betyg ”Hit” och avslutar med att ge Sega en komplimang för att ge oss ännu ett bra rollspel direkt efter Phantasy Star. Alla som inte spelat rollspel tidigare bör börja med något enklare.

Mina tankar
Att kastas in i Ys – är som att kastas in i den raka motsatsen till ett modernt rollspel. Jag kanske tar i lite men en sak är säker – det finns inget i Ys som hjälper dig att förstå vad du borde börja med eller vad du borde göra efter det. Ingen håller din hand. Något i mig går igång ordentligt, ska det här bli ett riktigt äventyr där jag ska få upptäcka saker på egen hand?

Jag går runt i staden spelet har dumpat mig i och pratar med diverse karaktärer ute på gatorna och inne i byggnaderna. Köpmän vill kränga prylar till mig och en kvinna säger åt mig att komma tillbaka så fort jag har rustat mig. Med vad undrar jag. Hittar en snubbe som säljer vapen och en annan som säljer utrustning, men pengarna räcker inte riktigt till. I en bar får jag reda på att någon saknar ett halsband som jag minns att en skum handlare hade till salu, handlar mumlar om något han tappat bort och jag bestämmer mig för att försöka hitta det.

Utan vapen och utrustning ger jag mig ut på äventyr och jag dör direkt. Efter ett tag lyckas jag hitta fram till en sjö (genom att helt undvika fiender) där jag ser att något glimmar. Jag plockar upp objektet, skyndar mig tillbaka till staden, säljer det, köper saken som kille i baren vill ha och blir lite rikare. Nu har jag råd med utrustning och med den på kan jag ge mig tillbaks till kvinnan som nu introducerar själva äventyret för mig. Med väldigt få ord. Allt känns extremt utmanande men helt fantastiskt. Jag har inte känt den här typen av upptäckarglädje i spel på väldigt länge.

Upptäckarglädje till trots så lider Ys av några uppenbara barnsjukdomar. Det räcker med att gå in i någon för att öppna en dialogruta vilket snabbt blir irriterande. Menyer är enkla men inte självklara och det tog mig ett tag att förstå hur jag skulle sätta på mig min rustning och min sköld och mitt svärd. Dessutom krävs det en massa grinding för att ens överleva två spelrutor bort. Du slåss mot fiender genom att gå in i dem och har du missbedömt fiendens styrka så är du död direkt. Som tur är kan du spara när och var du vill.

Jag har knappt rört ett Ys-spel innan (förutom Origins till PS4) men nu kommer jag definitivt att ta en närmare titt på serien. Det här är en solklar ”hit” precis som EGM säger och den enda anledningen till att jag inte sätter ett högre betyg handlar mest om den mängd grinding som behövs för att inte bli helt överkörd av spelet. Men den biten kan jag definitiv leva med för att få fortsätta med det här fantastiska äventyret. Varför har jag inte spelat Ys innan?