Walkers är påväg från rälsen. I stora horder. Medan Lee försöker hitta en väg ut från källaren börjar han känna sig yr, och faller ihop. Han får hjälp upp och lyckas bända isär hissdörrarna med en tving. Samtidigt ekar den där rösten i huvudet. Tiden är knapp, minst sagt.

This is not a kidnapping. It is a resque.

De klättrar uppför stegen i hisstrumman. Lee är nära på att falla till sin död på grund av sitt tillstånd, men lyckas hålla sig kvar. Uppe på taket ser de sig omkring, och bestämmer sig för att ta sig tillbaka till huset och Ben – Clementine är inte här i alla fall. Med hjälp av en förlängd stege lyckas Lee klättra över till kyrktornet och ringa i klockan. Med en nedfallen stege tvingas han att hoppa tillbaka, vilket kunde slutat värre. Med walkers distraherade av kyrkklockan tar de brandstegen ned och tar sig tillbaka till huset.

Båten är borta. Ben berättar om hur Vernon och gänget väntade på honom i garaget och överföll honom. Kenny blir inte glad. Inte det minsta. Men för första gången står Ben faktiskt på sig. Inte för att det gör honom mindre värdelös, men ändå.

När de ska börja barrikadera huset är det redan försent och walkers börjar bryta sig in. Lee tar en slaktkniv från köket och lyckas hugga av några lemmar som sticker in genom dörren, men snart måste de fly till övervåningen. Ammunitionen räcker inte för att hålla alla zombies tillbaka och de lyckas precis smita uppför vindstrappan och stänga luckan. Efter en stunds tjatande om Lees sår och Ben och Kenny och gud vet vad lyckas de slå sönder en vägg och tar sig sig in i nästa radhus. När de sedan ska hoppa från balkongen till taket bredvid lossnar den lite för varje för varje avstamp, och vem drar det kortaste strået om inte Ben. Ett rejält fall följt av tystnad. Han måste vara död. Kenny klättrar ned med alla sina skuldkänslor och Lee följer efter. Än lever Ben men inte länge till – han har en järnbit genom magen. Kenny har en kula kvar, Lees magasin är tomt Lee försöker få Kenny därifrån, men den här gången säger det stopp – Kenny stannar med Ben och några dussin walkers medan Lee flyr tillbaka uppför stegen. De hör ett skott, men inte mycket mer. Nu är det bara tre kvar.

Med walkers kryllande på gatan försöker de klättra vidare på en vägskylt, ja en sådan som hänger ”i taket” ni vet. Omid kommer över, men när Christa klättrar går den sönder. Hon lyckas ta sig upp med nöd och näppe, men Lee blir kvar på andra sidan. Han vet att det snart är slut för honom i alla fall, men han måste hitta Clementine först. Om han bara kan få henne tillbaka till Omid och Christa så ska allt ordna sig. Han säger åt dem att ta sig vidare på egen hand, samtidigt som han själv klättrar ned mot marken. Han har slaktkniven kvar och det ligger några glasskärvor på marken. Vänsterhanden är biten och blodig som den är – vad kan några extra jack göra för skada? Lee plöjer sig igenom zombiehorden och slår in en dörr till ett lägenhetshus.

Lee lyssnar på dörrarna och tycker sig höra något svagt innanför en av dem. Lee öppnar dörren och möts an en pistolsmynning. Rösten är bekant – Clementine måste vara i närheten. Lee tvingas lägga ifrån sig sina vapen, och han får sätta sig i en fotölj. Clem frågar vem som har kommit, men blir tillsagd att stanna där hon är – två av dörrhandtagen i rummet sitter ihop med ett rep, där är hon nog. Främlingen med walkie-talkien visar sig vara ägaren till den där skattgömman way back i episod två, eller var det tre? Den där bilen i skogen i alla fall. Medan han babblar på om hur han hört vad Lee gjort genom walkie-talkien och hur han själv förlorat sin familj händer något bakom hans rygg. Clementine lyckas få upp dörren och smyger ljudlöst fram. Snart får han en liten knytnäve i tinningen, vilket är tillräckligt för att Lee ska kunna hoppa ur sätet och flyga på kidnapparen. Efter lite tumult får Lee händerna om hans hals, och när han ligger still avslutas hans misär med hans egen pistol.

Dags att fly. Lee öppnar dörren, och ser ett zombienylle rakt framför nästan. En zombie som inte attackerar. Det gör däremot Lee, och avfyrar den sista kulan i pistolen. Det måste varit allt blod som hindrade Lee från att bli attackerad, menar Clem. Bara en sak att göra, alltså. Lee skär upp kroppen och smetar in Clementine med inälvor och annat smått och gott. Tillsammans går de längs gatan och trängs bland walkers, men utan att få en skråma. Men som sagt, tiden är knapp, väldigt knapp. Samtidigt som Clementine får syn på sin mamma i full zombie-outfit svartnar det långsamt framför ögonen på Lee, och han faller ihop igen.

Clementine har lyckats ta dem in i något slags verkstad eller kontor eller vad det nu är när Lee vaknar. De försöker få upp dörren för att fortsätta, men Lee orkar inte. En fastspänd men fortfarande aktiv walker sitter i en stol. Han ser ut att ha varit någon typ av vakt i ett tidigare liv, för han har en pistol i ett hölster och en nyckelknippa som kan hjälpa dem ut bakvägen. Lee stöder sig på disken och tar sig långsamt framåt, men snart förmår inte hans ben bära honom längre och han faller ihop mot väggen. Han förklarar för Clem att hon måste få tag på nycklarna och pistolen och sedan ta sig härifrån. Hitta Christa och Omid, och fortsätt röra på er så ni inte blir villebråd. Bakom disken i rummet finns en basebollträ. Lee pekar och ger order, Clem lyder. Hon slår sönder fönstret till dörren och flyttar stolen så hon kan sträcka sig in och öppna för att komma till vakten. När hon sträcker sig efter pistolen hugger den tag i henne, och när hon försöker ta sig loss får den fatt i hennes fot. Lee sträcker sig och lyckas sparka basebollträet till Clem, som tar det och slår. Hon slår och slår och slår och slår och slår. Det blir tyst. Clementine går fram till Lee. Clem försöker streta emot, men egentligen vet hon vad som komma skall. Tiden är ute. Eller, tiden är inne. Hon höjer vapnet och vänder bort huvudet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller känna efter säsong ett av The Walking Dead. Någonstans är jag trött på att orsak-verkan alltid formar sig till någon typ av karmamätare, där ”dåliga”, ”elaka” och framförallt ”oärliga” handlingar garanterat får någon typ av negativ effekt, den ena mer långsökt än den andra. Man har ännu inte lyckats hinna balansen där handlingar får trovärdiga konsekvenser. Samtidigt måste jag väl ge med mig en aning och erkänna att det inte är ett dåligt spel. Det finns en del starka karaktärer, och Telltale är inte rädda att ta oväntade svängar och turer på vägen. Men i slutändan är målet ändå alltid detsamma. Det var väl så här det alltid skulle sluta. Det var väl alltid på det här sättet. Telltale har delvis vunnit min respekt, men absolut inte övertygat mig om att 2012 års bästa spelupplevelse var en peka och klicka-spinoff i episodisk form.