I november 2013 skrev jag om släppet av Playstation 4 och bristen på riktigt bra releasespel. Trots detta kunde jag inte hålla mig när jag fick reda på att min konsol väntade på att bli uthämtad någon vecka efter releasen. Jag valde att köpa till Killzone: Shadow Fall och nöja mig med Playstation plus-titlarna Resogun och Contrast. Strax innan jul köpte jag även Pinball Arcade, som blev räddaren i nöden under speltorkan. Ett riktigt grymt pinballspel jag rekommenderar varmt till alla..
Blickar vi framåt i kalendern och tittar på vilka spel som ska släppas till Playstation 4 under Q1 & Q2 är det skrämmande tomt. För mig är det lite av ett mysterium, det finns mängder av spel utannonserade, men knappt några datum. Minst sagt frustrerande. Jag har mina förhoppningar på Tomb Raider och Thief, vilka inte ligger allt för långt bort i tiden. Ganska nyligen blev det klart att skräckspelet Outlast släpps till PS4 den 5 februari och dessutom blir gratis för Playstation plus-medlemmar. Det ser faktiskt rätt intressant ut.
Ask not for whom the bell tolls – it tolls for thee.
Savannah. Clementine vill ha tillbaka Walkie-Talkien. Kanske hon kan kontakta sina föräldrar, menar hon. Christa poängterar att den ju faktiskt inte ens fungerar – vad skadar det att låta Clem bära den? Lee bara muttrar till svar, och frågar istället om Omid och hans ben, och svaret bådar inte gott. Värre blir det när gatan fylls av walkers. I tumultet som uppstår vägrar fegisen Ben att hjälpa Clem när hon är i fara, och det blir Lee och Chuck som får agera hjältar. Chuck vevar sin spade och ger de andra tid att fly. Hoppas inte att han dör, även om han inte är intressant är han i alla fall bra mycket coolare än Ben. Omid och Christa har hittills verkat rätt jobbiga. Fan också.
Gänget hittar in på en tomt via en bakgata och försöker ta sig in i huset. Efter att ha uteslutit de igenspikade fönstren är det husdjursluckan i dörren som pikar intresset. Hundkojan på gården och gravkorset bredvid antyder att här bott en hund. Omid berättar att luckorna ofta är automatiskt styrda, och öppnas när chippet på hundens halsband kommer nära. Lee hittar en spade vid ett uthus och börjar gräva graven. Clem får inte titta på. Mycket riktigt ligger det en förruttnad hund där, vars huvud faller av när Lee ska ta bort halsbandet. Christa spyr. De öppnar luckan och Clem kryper in för att öppna dörren.
Efter att ha säkrat alla rum på nedervåningen kallas Lee upp till övervingen av Ben. Kenny har hittat upp till vinden, och kommer inte ned när Ben ropar. Lee går försiktigt upp för att kolla läget. Kenny sitter på knä med ryggen mot Lee. Framför honom ligger en kropp, en liten en. – It kinda looks like Duck, doesn’t it?, säger han. Pojken rörde sig sakta och gjorde kvidande ljud. Han hade uppenbarligen dött av uttorkning och/eller svält. Kenny kunde inte förmå sig att göra det som behövde göras, så Lee använde skiftnyckeln han hittat tidigare på tåget. Pojken fick begravas tillsammans med hunden.
Kenny har tröttnat på huset och vill sticka till vattnet för att skaffa en båt och lämna fastlandet. Omid’s ben säger emot, men Kenny låter inte vänta på sig. Lee förhandlar fram en kompromiss där han och Kenny försöker fixa en båt medan de andra tömmer huset på allt vad som kan användas. När Kenny och Lee kommer ned till hamnen finns där ett dussintal båtar, olåsta, fulltankade och redo att köras av den som är i nöd. Helt tomt med andra ord. Vad de dock hittar är en stor likhög med skyltar: ”Keep out!” Det hela förklaras inom kort när en figur dyker och med en bergshacka klättrar nedför en närliggande höghus. Kenny och Lee försöker gömma sig och sedan smyga sig på akrobaten, vilket förstås går åt skogen och snart ligger de båda på marken. Tur då att det inte var ägaren av den manliga röst de hört på walkie-talkien, utan en ung tjej som bara inte bryr sig något vidare om dem. Hon berättar om Crawford – samhället där den starkaste överlever och där alla som ses om en börda behandlas som en sådan. Detta är vad som finns bakom muren av lik. Hon presenterar sig även som Molly, och mjuknar aningen i sin attityd när Clementine plötsligt dyker upp. Det är dock inte bara Clementine som dyker upp, och flykten från walkers lyckas alla utom Lee ta sig upp på en brandstege. Lee försöker söka sig ned i en brunn, och i sista sekunden kastar Molly ned sin hacka med vilken Lee kan bända upp brunnslocket och hoppa ned.
Nere i kloakerna får Lee lura zombies genom att sätta på och stänga av vattenflödet, vilket tydligen fångar deras uppmärksamet. Han hittar även Chuck, som efter ha gömt sig här nere uppenbarligen sparat sin sista revolverkula till sig själv. När Lee försöker göra en wall-run för att nå en stege river han ned en skylt som täckt ett stort hål i väggen. Där bakom verkar det finnas ett skyddsrum – ett Fallout Shelter, och ni kan gissa om jag hör de rostiga gångjärnen från dörren till Vault 101 eka i huvudet. Bakom nästa dörr finns fem-sex förvånade ansikten, och snart en revolver riktad mot Lee. Det visar sig att dessa flydde från Crawford när man började isolera området och gömmer sig nu nere i det här skyddsrummet. För att vinna förtroende ljuger Lee om att det finns läkemedel i deras hus, och en åldring och läkare vid namn Vernon hjälper Lee att hitta tillbaka för att sedan få byta till sig medicinen… som inte finns. Jag bör notera att det där skrev jag mest för att det skulle låta autentiskt – egentligen råkade jag bara klicka på det översta alternativet vilket blev heltokigt.
Tillbaka i huset förstår Vernon snart att det inte finns några mediciner, och Lee får ursäkta sig. Vänligt nog går Vernon ändå med på att ta en titt på Omids ben. Under tiden försöker Lee hitta Clementine som verkar ha försvunnit i huset. Förutom att tappa bort Clementine har Ben inte heller hindrat Kenny från att dricka ur whiskyflaskan som fanns i huset, och är aspackad vid det här laget. Suck. Med ökad oro går Lee ut på tomten för att leta, och hittar till sist Clementine i uthuset. Och inte bara Clementine, utan en fungerande båt. Eller tja, inte fullt fungerande visar det sig efter att Kenny nyktrat till och inspekterat läget, men det saknas bara bränsle och batteri. Saker som finns i Crawford, och bara i Crawford. Allt av värde som funnits i staden har redan länsats och förts dit. Vernon har hämtat Brie, en dam från deras grupp som vet var man håller mediciner i Crawford. Med deras kunskap, Mollys parkourande, Lees pricksäkerhet och Kennys… öhm… ilska… så ser chanserna goda ut för en lyckad stöldräd.
Som väntat går inget som väntat. I tron att de skulle stöta på organiserat med oförberett motstånd kryllar istället Crawford av walkers. Ben börjar gnälla som vanligt, och Christa vänder sin hårda attityd mot honom. Skönt. Brie visar på en karta var de bäst hittar medicin, bränsle och ett batteri. Dessutom har de råkat stöta på en låst dörr med skylten ”armory”. Gruppen delar upp sig för att hämta allt som behövs. Lee och Molly går för att leta efter ett batteri. Molly har sprungit i förväg i gränden. Efter att hon kastat ned en walker från taket framför fötterna på Lee och huggit den ett tjugotal gånger med sin hacka. De hittar in i ett garage där de även hittar ett fungerande batteri i en bil. Lee skjuter ut ett fönster ovanför dem och de flyr takvägen. På vägen tillbaka stöter de på Kenny och Brie som fått tag på bensin. Efter lite trubbel med ett lås lyckas Lee även hjälpa Christa och Vernon att få tag på mediciner, och några hagelhylsor senare har alla lyckats fly relativt oskadda. Förutom Brie som fick sina inälvor utdragna. Sånt händer.
Ben erkände till sist till Kenny att det var han som dealat med banditer, och Kenny blev förstås förbannad. Båda två börjar gå mig på nervena. Vernon som annars vart helt ok kom NU dragandes med de där gamla medicinerna som inte fanns. Han föreslog också att de skulle ta hand om Clementine i hans pensionärsklubb, eftersom att Lee ”uppenbarligen inte kunde ta hand om henne”. Telltale, kom igen nu! Han fick förstås fingret av Lee och gick sin väg. När även Molly säger adjö känns sällskapet inte så roligt längre. Lee får nog hålla sig till Clementine.
…som förstås är försvunnen när Lee vaknar nästa morgon. Han hittar Clems keps och walkie talkie på marken, men när han ska plocka upp den hoppar en walker fram och biter honom i handleden. Denne får givetvis sin skalle instampad, men bettet är det värre med. Lee visar upp såret för de andra men insisterar på att Clementine är första prio. Alla utom Ben följer med till Vernons skyddsrum för att leta efter Clem, men det är tomt. Episoden slutar med att Clementines röst i walkie talkien, men byts sedan ut mot mannen de hörde sist – en man som förklarar för Lee att med Clem i sina händer är det han som har övertaget.
Jag blev lite trött på episod 4. Vernons agerande känns väldigt irrationellt och alls inte trovärdigt. Att han blir sur för att Lee inte hade några mediciner känns fullt rimligt, men att låta det vänta tills det att han väl FÅTT mediciner efter några äventyr tillsammans känns jättemärkligt. Jag tyckte mig höra Telltales röst genom skärmen: ”kolla här, dina val gör skillnad i storyn, intellektuellt va?”. Ibland känns det som att de där valmekanikerna sätts in för sakens skull på ställen där det skär sig med karaktärernas motivationer. Dessutom hände inget av större intresse – några överlevare kom och gick, och att Ben skulle börja ligga risigt till kändes mest som en tidsfråga. Jag får hoppas på att avslutningen i nästa episod tar berättelsen back on track.
Så har förra årets SimCity äntligen fått ett offline-läge. Det var väl bara en tidsfråga efter alla serverproblem och DRM-tjafs. Någonstans gör det mig ändå lite ledsen att det är så det slutar, och att man firar det som en seger. Jag förstår alla besvikna SimCity-fans som inte kunde spela det nya spelet, och det är undermåligt på alla sätt och vis att sälja en produkt som inte fungerar. Men ändå.
Vi som spelat och spelar mycket och ser till att göra våra röster hörda i kommentarsfält, på forum och på hemsidor som tvspelsdagboken, vi som anser oss veta ett och annat om spel som underhållningsmedium och om spelutveckling som industri och visionsförverkligande, vi har viss makt att forma just dessa. Tyvärr är vi väldigt inkonsekventa i vårat sätt att använda den makten och meddela vad vi vill, kanske för att vi inte riktigt vet det själva. Vi påstår att vi vill se kreativitet och innovation, att serierna som får uppföljare år efter år undergräver kvaliteten vi söker. I det påståendet ligger budskapet att följa sin vision och inte anpassa sig efter hur marknaden redan ser ut – att inte följa den stora massan, utan leda den. Det var precis vad Maxis försökte med SimCity. De ställde sig inte frågan ”vad har vi gjort tidigare?” utan ”vad har vi inte gjort tidigare?”. En ny vision, som den här gången inte förverkligades. Någonstans i det långa produktions- och distributionsledet hade misstag gjorts, något som inte sällan händer när människor arbetar. Jag tror inte jag har hört någon som uppskattat Maxis intention. Istället har man vänt helt om och menar att utvecklare borde lyssna mera på sina fans. Att de borde vända kappan efter vinden när vi går lös på våra favoritforum.
Jag försöker sätta mig in i utvecklarnas situation, särskilt de ledande producenterna. Att bryta mönster, tänka utanför lådan och sedan genomföra den idén är oerhört utmanande – high risk, high reward. Men oddsen är inte goda nog. Röstar gör vi med vår plånbok och den talar sitt tydliga språk – men det behövs något mer. Om vi verkligen vill se mera kreativitet, fler originella idéer och mer risktagande måste vi bli mer konsekventa i vår kommunikation. Vi måste inse att snedstegen inte blir färre ju mer originell visionen är, utan att de tvärtom blir fler. Vi behöver bli tåligare och kunna ta misstag för vad de är och inte för respektlöshet gentemot oss fans. Fallet SimCity är ett av många där det blivit tydligt att vi har makt i någon form, och den här gången användes den till att delvis kväva visionen hos Maxis. I längden är det vi mer än någon annan som förlorar på detta. Det är vi som inte nöjer oss med årliga upplagor av Assassin’s Creed, Call of Duty och FIFA, men konformitetens följare är både fler och långt mer lojala.
Daniel och Fredrik värmer upp inför årets vinterolympiad genom att spela Winter Olympics Lillehammer 1994 till Sega Mega Drive. Spelet kanske inte håller högsta nivå men de gör å andra sidan inte spelarna heller. Spänningen är olidlig, vem kommer att stå som vinnare?
Thunder Spirits är en shooter till Super Nintendo, eller mer korrekt till Japanska Super Famicom. Spelet är en variant på Thunder Force 3 till Sega Mega Drive, en viktig skillnad är dock att Spritis inte har någon autofire. Det känns i fingrarna vill jag lova.
Xbox One har inte hittat till Sverige än, men enligt uppgift har den sålt cirka 3 miljoner enheter fördelat på 13 länder. Sony har tillfälligt ett stadigt grepp om marknaden med sina 4.2 miljoner sålda enheter världen över. Båda konsolerna har slagit sina respektive tidigare lanseringsrekord och det bådar ju gott för framtiden med fler utgivare som satsar vidare på nya spel.
Nya Kinect låter dig som bekant styra din Xbox One med rösten. Detta måste så klart trollas kring och här är en lite smårolig video där något roat sig lite på Xbox Live.
I helgen tog jag mig äntligen tiden att besöka tekniska museet och Game On 2.0. Efter att tidigare ha varit på och njutit av Computer Spiele Museum i Berlin hade jag ganska höga förväntningar på utställningen på tekniska, speciellt med tanke på att den skulle vara världen största dataspelsutställning. Jag blev inte ett dugg besviken.
Det som först och främst slog mig var det intressanta utbudet av maskiner, spel och annan kuriosa. För det var inte bara de givna klassikerna som fanns på plats utan även en del, för vår marknad, mer exotiska prylar. Och väldigt mycket var faktiskt spelbart. Visst, för en spelräv som mig själv var det mycket jag kunde passera eller lika gärna spela hemma i soffan. Självklart ska allt detta finnas på plats. För min egen del var det några saker som stack ut och några saker som verkligen gjorde mitt besök väl värt de 120 kronor som entrén kostade.
Nummer ett på min lista var att jag äntligen fick spela på ett livs levande PC Engine, en konsol som jag suktat efter ganska länge nu. Spelet jag testade var Gate of Thunder och kontrollen kändes precis lika underbar som det sett ut att vara på bild. Jag suktar inte direkt mindre efter ett köp nu. Sedan fick jag även lägga vantarna på en Virtual Boy (Nintendos udda och något floppiga 3D-maskin från 1995) vilket var en speciell upplevelse. Spelet var Mario Tennis och precis som utlovat infann sig ett lite illamående efter en stunds spelande. Men det var med ett leende på läpparna jag la ifrån mig kontrollen. Sist ut bland höjdpunkterna var att få lägga lite tid på Donkey Kong, arkadmaskinen alltså, och även om mina poäng inte var något att publicera offentligt var det förbaskat roligt. En annan rolig detalj var att Trigger Heart Excelia till fanns representerat i Shoot-ém-up-genren, ett spel som släpptes 2006. Till Dreamcast. Även om det finns långt bättre representanter för den här genren visar det på att någon har lagt ner hjärta bakom utställningen. Kudos.
I övrigt var det bara en fröjd att gå runt och se alla människor som roade sig med spel. Det var kul att se lite udda utgåvor av konsoler och jag måste säga att utbudet av spel var ganska välkurerat. Fast den som hade valt Knack som exempelspel till Playstation 4 kanske borde tänka till lite. Det fanns ganska många arkadkabinetter och några flipper (Bride of Pin-Bot bland annat) på plats för den som gillar sådant. Alla med andra ord. Jag kan inget annat än att ge mina varmaste rekommendationer till att besöka Game On 2.0, oavsett nördighetsnivå eller ålder. Försök bara hitta en tid där lokalerna inte är fullproppade. Spelvärlden och spelhistorien är helt jävla underbar och nu finns den summerad under ett och samma tak. Även om du är ute efter nostalgi och återupptäcka förlorade njutningar från barndomen, vill lära dig mer om spelvärlden eller bara fönstershoppa inför kommande traderaköp – gå dit och njut.
Intressanta spelnyheter har som vanligt lyst med sin frånvaro. Några småintressanta saker kan man dock fiska upp. Consumer Electronics Show (CES) startade igår, vilket kort sagt är årets höjdpunkt för hårdvaruintresserade. Likt tidigare år är Occulus Rift en given snackis, men för oss spelfantaster är det nog Steam Machines som är huvudattraktionen. Utöver stora internationella aktörer som Alienware och Gigabyte har även svenska Webhallen hittat till golvet med ett eget maskinkoncept. Priserna ser ut att starta runt $499, vilket efter tull, copyswede och övriga skatter brukar landa i Sverige på nästan det tiodubbla i våra kronor, trots en betydligt vänligare växelkurs. Uppåt kan man få betala nästan hur mycket man vill, om man vill ha komponenter från framtiden. Hur lådorna står sig prestandamässigt jämfört med PS4 och Xbox ONE, som väl får räknas som de stora måttstockarna, är ännu högst oklart. Mycket hänger på hur effektivt Valve lyckas göra SteamOS. Nedan syns i alla fall Webhallens prototyp, där priset startar på $1,499.
EA har sett några tunga avhopp den senaste veckan. Inte mindre än tre av utgivarens studior har förlorat sina CEOs. Först ut var Dave Roberts och Jason Kapalka på PopCap vars fjäder i hatten får sägas vara Plants vs Zombies. Nästa i raden var Alex Ward och Fiona Sperry, båda delaktiga i grundandet av Criterion Games. Criterion har fullkomligt sprutat ut kvalitetsspel under hela 2000-talet, främst i form av Burnout-serien men även på senare år med Need for Speed-titlar och inte att förglömma det unika Black till PlayStation 2. Och så, igår, kom nyheten att Chris Byatte och Joe Wee lämnar Chillingo, studion bakom Cut the Rope.
Notiser:
Metal Gear Solid: Ground Zeroes har fått stämpeln ”sexual violence” av ESRB. Bara ett spel har fått denna varning tidigare – Animamundi: The Dark Alchemist (vad fan är det?).
Direkt från CES kom nu nyheten att streaming-tjänsten som Sony lurat på sedan man köpte GaiKai heter PlayStation Now. Detaljer om det finns hos IGN.
Left 4 Dead utvecklaren Turtle Rock Studios har annonserat sitt nya projekt – Evolve. Mer info kommer dyka upp när nästa numret av Game Informer kommer ut.
Gun.Smoke till Nintendo Entertainment System är en klassiker och ett obligatoriskt måste till konsolen. Capcoms arkadportning till NES skiljer sig en del från originalet vilket innebär att man ska se till att spela båda versionerna. Läs gärna min recension av spelet.
Ok, var var vi? Benlöse Mark kom och gick och nästan huvudlöse Larry är ett minne blott. Ben är dock ett nytt tillskott och i övrigt är alla glada och lyckliga. Lee dödade ju faktiskt bara varsin förälder för Lilly och Clementine och alla som inte får sin hjärna sprängd kommer att bli zombies – vad skulle kunna gå snett?
Lee och Kenny smyger omkring i en by. Kenny tjatar på Lee att han och Clementine borde följa med och flytta från motellet. Lee håller med. Kenny försöker ge Lee ett handtag upp på en lastbil, men Kennys skadade axel står inte pall och Lee faller. Samtidigt kommer en skrikande flicka ut ur ett hus med några walkers efter sig som snabbt blir fler. Lees första tanke är att hjälpa till, men Kenny avråder honom – hon drar ju monstren till sig, vilket ger männen en chans att fly. Lee tvekar ett ögonblick, men bestämmer sig för att Kenny har rätt. Gentlemannamässigt lyckas de båda fly efter att ha plockat på sig en del förnödenheter.
På motellet kan Lilly och Kenny i vanlig ordning inte hålla sig från att hojta åt varandra. Lilly menar att det knappast är säkrare på vägarna medan Kenny tjatar om att de kommer frysa ihjäl under vintern. Lee står mestadels tyst. Lilly hävdar även att någon stulit medicin, och ber Lee att undersöka saken när ingen annan hör… trodde hon, men det visar sig att Duck suttit utanför och lyssnat. Carley ger Lee cockteasers och säger även att han borde berätta för de andra om sitt förflutna innan någon annan gör det. Han lyder order och pratar med Kenny och Katjaa så att Carley ser det – att göra henne nöjd är faktiskt ett mål i sig. Även Ben får veta.
Duck vill mer än gärna vara med i detektivarbetet kring stölderna, vilket Lee är måttligt förtjust över. Ledtråden de har att gå på är en trasig ficklampa från en container, något som i vanliga fall skulle lagats snarare än kastats. Vid lite glassplitter som passar till ficklampan finns ett kryss målat med rosa krita – en sådan som Clem brukar rita med. I sin tur säger Clem att hon saknar just en sådan då den försvunnit. Efter en stund hittar Duck mer spår av samma krita vid den förseglade grinden. Lee öppnar och går ut för att hitta fler ledtrådar. Bakom ett galler i väggen hittar han en påse med medicinen som saknas. Precis när han visar den för Lilly attackeras motellet av banditer som påstår att gruppen stulit från dem. Lee och Carley utnyttjar sina färdigheter med skjutvapen och med hjälp av några bandithungriga walkers lyckas de alla fly i husbilen.
Det tar inte många sekunder förrän Lilly tar upp diskussionen igen, den här gången med teorin att den som stulit medicin och ritat med kritan hjälpt banditerna, och att påsen som Lee hittat var till dem. Lilly riktar sina anklagelser mot Carley och Ben, och argumentationen fortsätter efter att Kenny stannat bilden för att dra bort en överkörd zombie från underredet. Lilly pressar Ben som håller på att bryta ihop och Carley blir argare och argare. Plötsligt hörs en smäll. Carley faller till marken med ett hål genom huvudet. Lilly står med en pistol i handen. VA… VA FAN!? Det där var Lees enda chans att få ett välbehövligt skjut och var dessutom gruppens top scorer med överlägset headshot count! Aldrig i livet att Lilly får följa med efter det här. Hon lämnas bakom när husbilen gasar iväg. En walker närmar sig som för att antyda att Lilly snart blir ett skrovmål. Det hoppas jag innerligt. Subba.
Duckär biten. Det hände vid attacken på motellet, och han blir sämre. Vägen tar slut när den korsas av ett tågspår. Tåget som står på det är övergivet och orörligt, men efter lite fix och trix lyckas Lee, Kenny och Ben få igång lokomotivet. Rälsen leder mot Savannah, där Clementine tror sig ha sina föräldrar. De träffar även en sunkig men trevlig äldre man vid namn Chuck, som utöver lite godis kan bjuda på lite toner från sin gitarr. Chuck följer med på tågresan, men första etappen blir inte lång. Duck har blivit så dålig att Katjaa vill stanna, och Lee lyckas få Kenny att inse faktum. Han stannar tåget, och tillsammans går han och Katjaa in med Duck i skogen för att ta farväl. Men Katjaa tar farväl på ett sätt som ingen räknat med, och när Lee hör skottet är det redan försent. Katjaa har skjutit sig själv. Lee tar hand om Duck för att Kenny ska slippa göra det.
Väl rullandes på spåret igen erkänner Ben för Lee att det var han som hjälpt banditerna efter att de påstått sig ha hans kompis och sedan hotat honom. Lee låter det vara, och passar istället på att lyda Chucks tips om att klippa Clementines långa hår och lära henne att skjuta med en pistol.
Snart stannar tåget igen, den här gången för en tankbil som hänger ned från en bro. På bron träffar de två nya överlevare, Omid och Christa heter de. Lee och Clementine går iväg till ett stationshus för att leta efter något att få loss tanken med, och hittar efter tre döda walkers en blåslampa som de tar tillbaka till bron. Omid och Lee hjälps åt att skära loss vagnen när en hord av walkers dyker upp nere på rälsen, i full fart mot tåget. Tanken lossnar, faller och ramlar åt sidan, Kenny startar loket och Lee och Omid tvingas hoppa från bron. Lee klarar sig fint, Omid ramlar av och gör illa benet. Christa hoppar av tåget för att springa och hjälpa Omid och tillsammans lyckas de springa ikapp vagnen. Lee hjälper den skadade Omid först som blir förbannad för att han och inte Christa fick hjälp. Christa klarar sig dock ändå och äventyret leder vidare mot Atlanten och Savannah.
Men vad vore en serie utan cliffhangers mellan episoderna? Framme i loket hör Lee och Kenny plötsligt sprakande från Clementines gamla Walkie Talkie som de trott var trasig. En röst pratar om att han är med Clems föräldrar i Savannah, och de blir givetvis oroliga att denna okända man lurat i Clem fler saker som inte är sanna.
Utan att riktigt nå samma nivå av intensitet som nummer två så bjöd ändå episod tre på några riktiga plot twists. Carleys död kom från klar himmel, samma sak med Katjaa och Duck. Från ett berättarpespektiv är det intressant att Kenny är kvar, det väntade är att även att han skulle stoppa metallen i munnen. Detta kan givetvis fortfarande hända. Chuck känns mer som ett berättarverktyg än en levande människa – en anledning till att höra gitarrsträngar i bakgrunden och göra Clementine till en pojkflicka. Men så är det väl också just det jag saknat, så det är väl inte så illa. Fortsättning följer.
