R-Type är en av de mest klassiska shooterserierna någonsin och det är inte alltid lätt att ha koll på alla varianter och uppföljare som har släppts. Super R-Type kom ut 1991 och var den tredje delen i serien. Eller vänta nu, det var ju R-Type III. Hur som helst, det är hög tid för Super Nintendo att göra entré i Första 10 med Super R-Type, det tredje R-Type som släpptes till konsol, fast inte del tre. Ok?
Sida 43 av 111
På fredag släpps The Legend of Zelda: A Link Between Worlds som av allt att döma kommer bli ett tungt nedslag i spelvärlden och i zeldavärlden. Spelet har fått ett fantastiskt mottagande av recensenter och vissa menar till och med att det slår A Link to the Past på fingrarna i vissa avseenden. Hur som helst är det ett givet köp och det är riktigt glädjande med ett nytt Zelda som inte verkar trött. Vi får hoppas att Nintendo väljer att lägga samma krut på ett eventuellt Zelda till Wii U i framtiden.
På tal om Wii U. Nästa vecka släpps höstens givna köp nummer två för min del – Super Mario 3D World. Även om Nintendo verkar lägga stort fokus på tokigt kooperativt spelande verkar nästa del i 3D-serien (för det är väl en serie nu?…) bli smått fantastiskt. Försöker verkligen att dämpa mina förväntningar något för att inte bli alltför besviken. För er som missade senaste Nintendo Direct så pratas det en hel del om båda ovanstående spel och även en del annat intressant.
Sen har vi såklart släppet av Playstation 4 nästa vecka som jag fortsätter vara något ambivalent inför. Spelsamlaren i mig säger att det är ett givet köp, men samtidigt finns det inga spel jag verkligen vill spela vid release. Webhallen har berättat för mig att jag inte kommer att få en konsol på releasedagen vilket gör mig förbannad eftersom jag i varje fall vill ha alternativet att tacka nej. Argh, vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Den 29:e vet jag att det kommer att krypa i kroppen och det återstå att se om Super Mario 3D Land räcker som konsumtionströst.
Veckans fynd faller på Deus Ex: Human Revolution – Director’s Cut, om inte annat för den smått jobbiga titeln. Om du faller in i den galna kategorin ”jag har inte spelat Deus Ex: Human Revolution och jag äger ett Wii U” så borde du ta och köpa det här.
En stor del av mitt retrosamlande har gått åt till att läsa på om (titta på youtube-klipp alltså) och försöka hitta lite mer udda shooters till mina plattformar. De mest uppenbara titlarna äger jag såklart, R-Type, Gradius, Ikaruga och Truxton men det finns så mycket mer där ute, speciellt till Sega Mega Drive. En titel som gång på gång hyllades var Gaiares och eftersom det är ganska ovanligt och aldrig släpptes i Europa fick jag snällt beställa den amerikanska Genesisutgåvan, för lite mer pengar än jag hade önskat. Frågan är då om det var värt det. Fortsätt läsa
För att påminna mig själv om att jag äger ett Wii U och att det nu bara är 13 dagar kvar till releasen av Super Mario 3D World återvänder jag här till de första 10 minuterna av New Super Mario Bros. U. Utöver att faktiskt försöka spela spelet så pratar jag om Mario, Zelda och om Wii U i allmänhet. Nu i HD.
Igår släpptes Ratchet & Clank: Nexus i Europa, som av någon anledning heter R&C: Into the Nexus på andra sidan Atlanten (vad är poängen med namnskillnader mellan regioner om det är inom samma språk?). Namntvetydigheter till trots införskaffades sagda rymdäventyr under dagen. Min personliga Ratchet-historia ser ut som så att jag helt missade PS2-eran men lånade Tools of Destruction när det var aktuellt (dock utan att spela mer än fåtalet timmar). När det var dags för A Crack in Time var jag dock på hugget, ett fantastiskt trevligt spel. Först i efterhand har jag även skaffat och klarat ut ToD. Into The Nexus är en epilog till Future-serien och med alla fysiska exemplar får man en gratis nedladdning av Quest for Booty – perfekt för mig som inte spelat det tidigare. Future-serien inom Ratchet & Clank innehåller alltså Tools of Destruction, Quest for Booty, A Crack in Time och Into the Nexus, och med pusslets två sista bitar kan jag nu köra allihop i rätt ordning – en perfekt avslutning på PS3:ans livscykel för min del. HD-trilogin känns oundviklig, men får skjutas på tills den faktiskt ska spelas igenom. Men låt oss prata lite om Insomniac Games, en tidigare stensäker studio som på senare år varit på en kvalitetsmässig berg-och-dalbanefärd.
Först, lite historia. Efter sin väl mottagna debut med Disruptor till PlayStation skapade Insomniac Spyro the Dragon och dess två första uppföljare. Spyro-spelen blandade action med third person platforming och är en av de mest ikoniska serierna från sin era. Ratchet & Clank till PS2 fick fin kritik för grafik och gameplay. När man till uppföljaren Going Commando förbättrade allt från kameravinklar till vapen hade man skapat ett flaggskepp för Sony. Nummer 3, Up Your Arsenal, fortsatte med samma trend. Dreadlocked, även känd som Gladiator, fokuserade mer på combat än platforming och gjorde inte lika stora tekniska framsteg som sina föregångare. Detta kan ha berott på att Insomniac började rusta för en ny generation.
Resistance: Fall of Man var en av lanseringstitlarna till PS3 och är en personlig favorit som även fick gott mottagande av kritiker. Även om spelet hade en härligt dyster estetik fick det knappast några priser för sin grafiska kvalitet. När det drog ihop sig inför ett nytt Ratchet & Clank däremot var det en annan femma. I New York Times kunde man om Tools of Destruction läsa ”…the first game to truly deliver the long-sought ’You are playing a Pixar movie’ experience”, och det går inte annat än att hålla med. 2008 var det dags för Resistance 2, och det är här man kan se några tidiga varningsindikationer. Medan Resistance: Fall of Man var ett unikt spel lämnade uppföljaren en initiala stigen till förmån för den upptrampad av Call of Duty 4. Vapenhjulet byttes ut mot den nu sedvanliga tvåvapenuppsättningen, en sprint-funktion tillkom och den nya melee-atacken var till synes en helt kopierad animation från CoD 4. Nivåerna var trängre och den gråa och mörka stilen från Fall of Man ersattes av färgrika miljöer. Det kändes som att Insomniac själva inte inte tyckte att Resistance: Fall of Man var ett bra spel, och till uppföljaren försökte laga aspekter som aldrig var trasiga. Ratchet & Clank stod stolta än i Quest for Booty och Crack in Time, men snart skulle det bli värre även för Sonys Lombax och hans robotvän.
2011 såg två spel från Insomniac – Resistance 3 och Ratchet & Clank: All 4 One. Till Resistance 3 hade Insomniac lyssnat på sina fans och tagit tillbaka några av mekanikerna som försvann till nummer 2. Den grafiska stilen var bitvis mörk (fast brun istället för grå), men använde sig av på tok för överdrivna färgfilter som byttes ut när spelaren gick i ett nytt område. Det stora problemet med Resistance 3 var dock kvar från slutet av Resistance 2 (spolier): Nathan Hale var död. Fastän Hale aldrig blev en ikon likt Master Chief var han ändå en stark huvudkaraktär som särskilt i Resistance 2 klev fram ordentligt. Till trean lämnade Insomniac de större händelserna för att istället berätta en personligare historia kring Joseph Capelli och hans familj. Det passade inte Resistance och det passade inte Insomniac, en utvecklare som är som bäst när de låter spelaren möta många och stora fiender med många och stora vapen. Vad gäller All 4 One kändes det som ett halvhjärtad co-op-spel som skulle leva på sitt namn. Grafiken var långt ifrån den som visats upp i Future-serien. Året därpå kom Full Frontal Assault eller Q-Force, ett kapitel i Ratchets historia som de flesta fans vill glömma så snart som möjligt. På tal om spel som är för dåliga för att prata om, F.U.S.E. var Insomniacs första multiplattformspel och var likt All 4 One (och hundratals andra spel som släpps de senaste åren) co-op-fokuserat. Men som sagt, det ska vi inte prata om.
Insomniacs signum är stora vapen med mer eller mindre tokiga effekter. Men om spelvärlden och Insomniac själva har något att lära från de senaste årens titlar är att det inte är tillräckligt för att skapa kvalitativa spel. Vad som framför allt saknats från Insomniac och deras spel de senaste åren är identitet och kreativitet – att släppa fram nya idéer och tro på dem fullt. Nexus marknadsförs som ett klassiskt Ratchet & Clank-äventyr, vilket kan vara vettigt för en småskakig studio, men till nästa generation vill jag se Insomniac i gammal kreativ form. Sunset Overdrive har inte övertygat mig hittills, men ett namnbyte till ”Overdrive in the Sunset” skulle göra susen, då är man i linje med alla sexrelaterade Ratchet & Clank-titlar: Going Commando, Up Your Arsenal, Tools of Destruction, Quest for Boo(bies) och, min favorit, Size Matters (PSP).
Fick hem en hel hög med Master System-spel i veckan och tänkte det var lägligt att låta Segas åttabitarsmaskin få göra premiär på Första 10 med. Jag blundade och valde Secret Commando från 1986. Liknar inte det där John Rambo?
Sony Playstation var min första stationära konsol. Den följdes upp med PS2, men än var jag inte någon insatt spelare på långa vägar. Det var inte förrän jag fick min egen PS3 som mitt spelintresse verkligen började ta fart. Trots att nya konsoler kom in i bilden, gamla som nya, har det inte varit något snack om vilken maskin som fått mest speltimmar, kärlek och hat i TV-rummet. Här är mina personliga favoriter från PlayStation 3-biblioteket:
Call of Duty 4: Modern Warfare
Tillsammans med Medal of Honor: Airborne var Call of Duty 4 mitt första spel till PS3. Grön förstapersonsskjutare som jag var gick inte allt rätt i början, men när jag hoppade online blev jag snabbt duglig med avtryckaren. Efter att spelets heta period var över fick det flera renässanser i mitt spelande. När jag har gamingpolare över på LAN är det fortfarande obligatoriskt med några rundor på den lilla Shipment-kartan, om man inte vill köra taktisk 2v2-strid skrikandes ”fiende i västra flygeln” eller ”jag är nere”. CoD4 blev det riktiga startskottet för mitt spelintresse och har varit generationens kanske mest inflytelserika spel. Kuriousa: jag kan alla konversationer utantill i uppdraget nedan, ”All Ghillied Up”.
Resistance: Fall of Man
Även om jag testat det hos en polare långt tidigare var det inte förrän under 2008 som jag lånade Resistance för att klara ut det själv. Avtryckarfingrarna var varma från CoD4 och jag hade lärt mig att noggrant ta skydd under eldstrider – det här skulle gå som smort. Redan i första sekvensen dog jag gång på gång, och förstod inte hur jag skulle undvika att träffas av fienderna. Frustrationen tog över och jag sprang rätt ut på fältet sprayandes från höften. Chimera-skurkarna föll i högar. Med ett riktigt gråbrunt 50-tal och spelmekaniker som känns härligt old-school är Resistance: Fall of Man en unik och väldigt underhållande spelupplevelse. Tack vare Call of Duty och Battlefield har det åldrats så väl att det nästan är bättre idag än vid release. Och en sak till: XR005 Hailstorm (det är ju Insomniac vi talar om).
Burnout Paradise
Mitt första bilspel till konsolen, och även mitt första köp någonsin på lanseringsdag. Förutom Midnight Club: Los Angeles och Motorstorm-serien är Burnout Paradise det enda racingspelet jag faktiskt lagt ned mycket tid i. När det kom var det djävulskt snyggt med fantastisk fartkänsla och skönt soundtrack. Genom åren har jag kommit på mig själv att regelbundet bli sugen på att återvända till Paradise City, men det är inte (enbart) av nostalgikänslor. Burnout Paradise är fortfarande ett fullkomligt fantastiskt spel, och det med dagens mått. Att det dessutom haft generationens kanske bästa flöde av post-lanserings-material är ytterligare grädde på moset.
Far Cry 2
Innan ni tänker att Far Cry ska spelas på PC, vilket är ett korrekt påstående, var det inget jag vare sig visste eller skulle tagit någon notis om i slutet av 2008. I alla fall, jag var van vid att skjuta men bara på små kartor eller i trånga korridorer som elitsoldat och i schysst sällskap. Far Cry 2 gav mig ett vapen, satte mig någonstans i Afrika och lämnade mig där. Att smyga runt i det höga gräset med en intet ont vetande militiasnubbe i sikte var spänning, action och blod på mina egna villkor. Oftast väntade jag till mörkrets inbrott innan jag tyst smög mig på fiendecampet, om jag inte kände för att överaska med att rigga en explosion i den tryckande dagshettan. Eller bara gå upp tidigt för att utforska i soluppgången.
Grand Theft Auto IV
Det tog ett bra tag för mig att verkligen gilla GTA IV. Jag var ingen fena på körningen och det oförlåtande upplägget i main quest blev ofta frustrerande. Det slutade med att jag fuskade mig igenom slutet. Men jag härdades med tiden, och GTA IV är idag ett av mina mest spelade PS3-spel. Det känns som att man lite för enkelt kommer undan idag med att avfärda GTA IV. Visst, det kanske inte åldrats lika väl som vissa andra titlar, men i mina ögon förtjänar GTA IV fortfarande hyllningarna som hördes vid release.
God of War Saga
Med min klena spelerfarenhet har jag haft mycket att ta igen de senaste åren. Efter att ha hört några nyfunna spelvänner prata om det kommande God of War III verkade det vrålhäftigt. Lägligt nog valde Sony att testa det vinnande konceptet med att släppa föregångarna i HD till Playstation 3. Jag köpte, spelade och älskade God of War. Ettan är fantastisk. Tvåan är enastående. Och, senare, trean… trean är helt makalös. Med skarpt gameplay, magisk grafik och blodigt våld i totalt överdrivna mängder kan jag inte få nog av God of War. PSP-spelen i HD är lika underbara de, och allt ryms i ett fodral. Av mina knappa 15 platinumtroféer har 5 God of War i titeln.
Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots
På tal om att behöva ta igen, MGS4 var ett sånt där spel jag hade riktigt dåligt samvete för att jag inte tyckte om. Efter två misslyckade försök kom jag tillbaka en tredje gång med betydligt mer kött på benen. Fortfarande kan jag inte riktigt förstå hur Metal Gear Solid 4 kan existera. I en tid där allt innehåll på skivorna skulle kunna nås snabbt och enkelt, givet att de inte fanns låsta bakom DLC-dörrar, låtsas MGS4 som om det bara är vad det är. Men den som bekantar sig med MGS4 genom guider eller ihärdigt spelande vet att det finns till synes oändliga mängder lustigt skit att hitta på de allra märkligaste ställen, skit som sett till detaljrikedom och kvalitet är allt annat än skit. Och Old Snake är något helt kopiöst häftig, för att inte tala om Revolver Ocelot. Halo 3 definierade Xbox 360. Om jag i efterhand ska välja ett spel som definierade Playstation 3, en definition som stärks med Naughty Dog-spelen, så är det Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots.
I den sista delen av denna ”Slutet av en generation” kommer vi vända blicken framåt och se närmare på förväntningar kring Playstation 4 – missa inte!
Toaplans klassiska shooter släpptes 1988 i japanska arkadhallar men skulle komma till Sega Mega Drive ett år senare. Även om Truxton inte direkt hyllas som den bästa shootern till SMD så är det en personlig favorit vars dödskallebomber borde få den värste cynikern att smälta.
Det är nära nu – Playstation 4 släpps om endast några få dagar på andra sidan Atlanten och Xbox One bara någon vecka senare. För min del har ett köp av en ny konsol blivit allt mer avlägset av flera orsaker.
Den mest uppenbara är att jag faktiskt inte har någon reserverad utan står på kölistan, och då bokade jag ändå den 22 augusti i år. Den andra orsaken är att jag inte är helt nöjd med släpptitlarna. Det finns inga riktiga systemsäljare helt enkelt. Visst finns det intressanta spel, men de allra flesta är vad jag kallar sekundära titlar. Spel som egentligen blir intressanta först efter att konsolen redan är inköpt.
Något jag däremot ser fram emot väldigt mycket är Castlevania: Lords of Shadow 2. Jag hoppas att Mercurysteam hittar pricken över i:et i sin uppföljare.
Veckans fynd blir Castlevania: Lords of Shadow, ett personligt guldkorn, men se till att köpa PS3-versionen för att undvika framedrops.
Välkommen till del 2 av Slutet på en generation där vi den här gången fokuserar på Playstation 3. Med Playstation 4 snart på ingång tänkte jag att det var dags att lista mina personliga favoriter till PS3. Inte för att maskinen helt plötsligt kommer att gå upp i rök, det finns fortfarande en rad titlar jag kommer att spela, men en summering är på sin plats.
Everybody’s Golf: World Tour
Den som avfärdar Everybody’s Golf på grund av dess gulliga estetik och fortsätter nöta Tiger Woods, går miste om något. När jag köpte min första PSP köpte jag Clap Hanz småtokiga golfspel av rena farten och jäklar vad jag blev positivt överraskad. Det är färgglatt, utmanande och lite tokigt japanskt, allt i en perfekt kombination. Nu är World Tour till PS3 inte seriens starkaste kort men det har inte hindrat mig från att lägga ganska många timmar ute bland spelets bunkrar och fairways. Hjärnorna bakom Everybody’s Golf har dessutom utvecklat andra sportfavoriter så som Mario Golf och Mario Tennis och för den som äger en lämplig Nintendomaskin är dessa precis lika givna köp som Everybody’s Golf: World Tour till Playstation 3.
Flower
Abstrakt, speciellt, vackert, kalla det vad du vill. Flower är en upplevelse alla borde ta del av. Att jag fortfarande inte har spelat thatgamecompanys efterföljare Journey är för mig ett mysterium och något jag uppriktigt skäms över. Tiden räcker inte till alla gånger, men det är en klen ursäkt. Flower var även i mina ögon tillfället då det märktes att Sony började blir mer och mer intresserade av smalare, mer banbrytande spel. Vilket nu såklart har dominerat PR-snacket inför släppet av Playstation 4. Jag spelade nästan igenom Flower i en sittning, det gick inte att släppa kontrollen. Det borde du också göra.
Heavy Rain
När jag ser tillbaka på min tid med Heavy Rain har jag svårt att säga om spelet var bra eller inte. Rent tekniskt var det i vissa lägen briljant, i andra lägen en katastrof. Spelets berättande var många gånger intensivt och medryckande, andra gånger rent ut sagt pinsamt. David Cage verkar ha svårt att hålla en jämn nivå genom ett helt spel vilket också tycks vara fallet med hans uppföljare – Beyond: Two Souls. Men problemen till trots är det ett spel jag kommer att minnas ett bra tag framöver vilket säger någonting om Heavy Rain.
Rainbow Moon
Det enda spelet jag har tagit alla Trophys i. Jag tänkte kolla om jag kunde se hur många timmar jag la ner i detta nya retroosande rollspel men jag vågade inte starta det igen. Låt mig bara säga att det handlar om sjukt många timmar. Rainbow Moon var ett ganska tidstypiskt nygammalt rollspel som verkligen fångade mitt intresse. Många hade säkert gett upp efter ett antal timmars nötande för att nå den level som krävdes för att faktiskt ta sig vidare i storyn. Men jag har en uppenbar tendens att gilla sådant, det är av samma anledning jag spelade igenom Diablo 3 på alla svårighetsgrader i ett svep. Rainbow Moon var ett kärleksbrev till den gamla skolan av rollspel, på gott och på ont.
William’s Pinball Collection
Flipper som tvspel är ofta en chansning. Ibland lyckas några komma i närheten av den äkta upplevelsen men oftast misslyckas det. William’s Pinball Collection är utvecklat av Farsight Studios som nu är mer kända för Pinball Arcade till alla tänkbara plattformar. Men för mig var det här jag upptäckte hur fantastiskt begåvad den studion var och jag har aldrig sett någon komma så nära originalet som möjligt. Ett måste för alla flipperentusiaster även om jag nog snarare rekommenderar ett köp av Pinball Arcade i dagsläget.
L.A. Noire
Ett av de få multiplattformsspel jag faktiskt spelat på PS3 istället för Xbox 360, mest för att internet sa åt mig att göra det. Team Bondi’s (som efter release hamnade i rejält blåsväder pga. dåliga arbetsförhållanden) hyllning till 40-talets Los Angeles med skurkar, poliser och skurkaktiga poliser var smått lysande. Deras ansiktsteknologi gjorde dessutom karaktärerna väldigt levande, även om det var på gränsen till spooky ibland. Jag hoppas verkligen att L.A. Noire får sig en ordentlig uppföljare men den önskan är inte speciellt verklighetsförankrad.
Uncharted 1 & 2
Vad ska man säga om Uncharted. Första spelet var en stor anledning till att jag köpte mig ett Playstation 3. Det hade en del tekniska brister men var ett äventyr i sann Indiana Jones-anda som jag föll pladask för. I del två hade Naughty Dog putsat till den tekniska biten ordentligt och det är för mig en av den här generationens största mästerverk. Som att spela en äventyrsfilm med extremt hög budget från början till slut, jag blir salig bara av att tänka på det. Men av någon anledning orkade jag inte mer än ett par timmar in i trean. Kanske hade del två redan fyllt mitt behov av genren eller så var det helt enkelt ett sämre spel. Men den som äger ett Playstation 3 och inte har spelat Uncharted-spelen bör gå tillbaka till och göra om och göra rätt.
Där har vi dem, mina favoriter till Playstation 3. Det går såklart att nämna en massa andra spel också. Som Infamous, Pixeljunk-spelen, Joe Danger, WhipeOut HD, Singstar, Killzone 2, Ratchet & Clank, God of War 3, LittleBigPlanet och säkert något annat uppenbart. För mig dominerade Xbox 360 den här generationen men det betyder inte att Playstation 3 hamnar i skamvrån på något vis, att favorisera bland konsoler är korkat. Playstation 4 kommer att bli en oerhört intressant konsol och nästa generation ser det ut att vara den som kommer att dominera mitt spelande.
