Testat: Fire Emblem: Awakening

Precis som vi idag gnäller på speltorkan hos Wii U hade även 3DS en tuff början. Dåligt tredjepartsstöd och få förstapartstitlar fick många att på riktigt tvivla på den tidigare så lovande maskinen när PS Vita annonserades med samma prislapp. En prissänkning, ett Monster Hunter och ett Animal Crossing senare är det istället Vitan som är utskrattad i röken bakom japans överlägset bäst säljande konsol. Under 2013 har 3DS fullständigt flödat med fina titlar, men trots storsäljande Animal Crossing: New Leaf är det Fire Emblem: Awakening som blivit systemets verkliga fjäder i hatten. Med Pokemon X & Y nalkandes kändes två bärbara JRPG:n lite överväldigande, och jag fick en spark i baken att på riktigt sätta mig in i spelårets stora uppstickare.

Det stod tidigt tydligt för mig att Awakening inte är ett helt omöjligt spel att förstå sig på. Första steget är att skapa en karaktär genom att välja bland annat kön, namn och utseende. Processen var utförlig nog att jag genast knöt emotionella band till min skapelse, men så smidig att jag snabbt kunde börja äventyret med densamma. Det märks att mycket energi har lagts på att göra Awakening till ett vänligare spel med en flackare inlärningskurva än hos många andra japanska rollspel. Fantastiska cgi-filmer och häftiga stridsanimationer hjälpte till att locka mig in i äventyret och mjukade upp mig för de djupa spelmekanikerna. Det går alldeles utmärkt att börja spela Awakening utan att någonsin ha rört Fire Emblem tidigare – jag har testat.

Den övergripande berättelsen kretsar främst kring spelarens karaktär och prinsen Chrom, något som blir uppenbart redan i introsekvensen. Tillsammans med ett följe som snart växer sig stort ska de föra krig, sluta freder, bekämpa zombie-apokalypsen och vad annat prinsar gör. Berättelsen är intressant nog och håller min uppmärksamhet uppe, även om de engelska rösterna inte är de skarpaste. När jag glömmer bort vad den där referensen till slaget som utspelade sig för 6 speltimmar sedan egentligen innebär finns det korta sammanfattningar av varje kapitel – ännu ett effektivt steg i att hjälpa spelaren ha roligt med Fire Emblem: Awakening.

Vad som framförallt fängslat mig under den gångna helgen är alla bekvämligheter kring det pedagogiska gränssnittet. Stridsanimationerna är visserligen häftiga men blir efter några timmar långt mindre intressanta än matematiken de visualiserar. Man kan snabbspola både manuellt och automatiserat eller till och med hoppa sekvenserna helt, något som mer än halverar stridernas längd. När man bygger relationer inom gruppen – en essentiell del av Awakening på slagfältet såväl som hemma i basen – gör man det i enkla steg där effekterna blir tydliga. Touchpaden och pekpennan går att använda här och var för den som vill men Fire Emblem: Awakening är gjort för att spelas med traditionella knappar och piltangenter. Resultatet blir att man på det klassiskt sengångaraktiga sättet kan lära sig de blixtsnabba menyerna utantill och med enkelhet spela på resande fot. Strategiska, turbaserade rollspel har alltid gjort sig bra på handhållna plattformar, och Intelligent Systems har gjort skäl för sitt namn och utnyttjat detta till fullo. Fire Emblem: Awakening är ännu en utmärkt anledning att skaffa sig ett Nintendo 3DS.