Författare: Fredrik (Sida 47 av 63)

Öppnar min molnsparade fil som klockar in på 23 timmar, 46 minuter och 32 sekunder. Greven är slagen, men hans högra hand har förvandlats till ett monster och försvunnit. Gänget har tagit upp jakten och kommit till en stad fylld av bubblor. Precis som spelet har varit rakt igenom, är grafiken och estetiken slående vacker. Jag hittar en dörr och det känns i magen att slutet är nära.

Ok, kanske inte så nära. Jag kommer in i ett stort torn fyllt av olika vägval och massor av monster. Jag väljer ut mina tre favoritkaraktärer Retto, Falsetto och Viola, och låter dem ta hand om sista biten. Dessutom behöver de levla lite inför en svår slutstrid. Jag öppnar upp nya våningar genom att spela på en enorm xylofon vilket passar bra in i spelets musiktema. Tornet påminner lite om en blandning av Tron och en bana i Mario Kart som jag inte kommer ihåg namnet på. Jag möter en boss längst upp i tornet och låser upp en portal som tar mig vidare.

Närmar mig ett enormt fort som lyses upp av blixtar, ser inte direkt inbjudande ut. Nya labyrinter och monster väntar. Ett gäng minibossar radas upp, alla faller för mina vänners specialattacker. Efter varje miniboss inleds dramatiska samtal om allt från guds konstintressen till Beats kameraintresse. Ränner vidare i fortet och inser att det är lite av ett pussel att hitta dit jag ska. Till slut står jag där, framför ett enormt monster… som är betydligt lättare att spöa än jag trott. Lite snopet faktiskt.

En ny portal öppnas och jag går vidare. Och nu kommer en vändning jag inte räknat med. Spelets slutboss är inte det stora monstret, inte greven som uppstått igen. Det är – Chopin. Han måste nämligen testa sin dödlighet. Gänget är allt annat än imponerade över hans irrationella beteende. En högst otippad och faktiskt ganska besvärlig strid startar. Falsetto, Viola och Retto är dock väl förberedda och jag lyckas ta hand om det unga musikgeniet efter vad som känns som en evighet.

Chopin dör, hans ”sista ord” är kring glädjen av att inte lyckats döda oss. Man tackar. Polka går fram till ett stup och tänker hoppa ner, Beat gråter, Retto skriker och gråter. Läget är minst sagt kritiskt. Men det är hennes syfte och hon säger några sista ord till sin mor som dykt upp. Känner mig ganska tagen, Polka hoppar och en slutfilm som saknar motstycke sätter igång.

Slutfilmen är för lång och för känslosam att gå in på i detalj, låt mig bara säga att den är lärorik, moraliserande, något förvirrande och väldigt dramatisk. Spelet är över och precis som med alla spel man lägger väldigt många timmar på uppstår en saknad. Eternal Sonata var på många sätt ett helt fantastiskt äventyr. Jag kan inte nog rekommendera att ni spelar det, om inte annat för att bryta av mot västvärldens brungråa fokustestande spel ett tag. Det är värt det.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6

Hela gänget är samlat nu, förutom Falsetto som är spårlöst försvunnen sen tidigare. Vi är tillbaka i Baroque och väntar på att prinsen ska bestämma sig om han vill gå i direkt strid mot Forte och den onda greven. Vi lullar runt i staden under tiden. Springer in i en präst som står i ett hörn och predikar, varpå Salsa slänger ur sig följande kommentar. ”What is a priest? Is it warm? Does it taste good?”. Helt jävla oslagbart. Han ber oss att gå till en kyrka för att hitta ljuset. Jo tack, det leder självfallet till ett nytt äventyr. Något att göra för att symbolisera tiden det tar för prinsen att fatta sitt beslut.

Under våra strider i kyrkan dyker Falsetto upp från ingenstans och hjälper oss, efter att givetvis hållit en lång monolog om varför hon var borta. Tillsammans med henne dyker även en av grevens hjälpredor upp men hon faller snart offer för mitt nu väldigt kompetenta sällskap. Jag har onekligen fått bättre koll på stridandet vilket har gjort det mer strategiskt och betydligt roligare.

Tillbaka i Baroque och borde prinsen ha fattat sitt beslut, men icke, han och prinsessan är tydligen försvunna. Prinsessan som också har agerat spion åt greven har övertygat prinsen om att de ska dra till Forte för att reda ut hela saken, ni vet, diplomati. Varför tror jag att det är en sjukt dålig idé?

Vi följer efter i hopp om att komma i kapp turturduvorna. Men först en historielektion till om hur Chopin lämnade sitt hemland Polen för att aldrig återvända igen. Precis som prinsen och prinsessan har lämnat Baroque för att kanske aldrig återvända igen. Djupt. Efter en jäkla massa stridande når vi skogarna runt Forte igen. Springer in i en spågumma som mest gör mig förvirrad. Vi fortsätter.

Världen är inte sig lik, den är trasig och smutsig på sina ställen. Första fienden jag ser är en struts med horn och lans. Konstaterar att fienderna är i sin ordning i varje fall. Jag möter nämligen en miljon av dem. Mina vänner levlar upp i omgångar och det känns som en lång förberedelse för en dramatisk slutstrid. Och jag får delvis rätt. Vi kommer i fatt prinsen och efter någon minut kommer Greven och hans högra hand inflygande på någon slags dinosauriefågel. Prinsen fegar ur direkt och vill ge upp. Men greven skiter fullständigt i vad prinsen vill och inte vill. Han vill åt Polka, som även hon är villig att ge upp, för freden. Jag blir otålig och vill bara spöa skiten ur den kaxiga jäkeln. Efter långa dialoger slår greven till Polka i ansiktet (damn, hon är typ 14 år) och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Nu jävlar.

Att spöa en greve visar sig vara ett svårt uppdrag. Dessutom är han i samklang med en sån där dinosauriefågel. I mitt slagsmålsparty finns Chopin, Falsetto och Viola. Viola är lagets helare, hon dör först. Jippi. Chopin viftar runt med sin dirigentpinne men gör inte mycket nytta, han stryker också med. Det blir Falsetto som får agera hjältinna. Efter att ha knaprat i sig hela mitt förråd av hälsokakor får hon tillslut in den avgörande smällen. Greven är död. Äntligen. Men det skulle såklart vara för enkelt om det slutade där. Direkt efter dricker Grevens högra hand ett glas med lila saft, sliter upp ett lila hål i himlen och försvinner. Sagan fortsätter, gänget hoppar in i hålet. Slutet är nog nära nu.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5

Exakt 18 timmar, 40 minuter och 13 sekunder in i spelet nu. Men innan jag går vidare och berättar om mina senaste bravader måste vi reda ut vad som hände med resten av gänget efter det ödesstigna slagsmålet på bron som brast.

Beat och hans vänner blev uppfiskade av en stilig sjökapten ombord på ett lika stiligt skepp. De är oroliga för resten av gänget, men jag vet bättre och försöker berätta detta. Det går såklart inte att prata med digitala gubbar genom en TV. Efter en del mellansekvenser väcks jag (inte karaktärerna utan bokstavligen talat – jag) upp av en stor smäll. Livet till havs är inte enkelt, där det finns fina båtar finns det såklart pirater också. Här möts jag av den största utmaningen spelet har visat upp hittills.

Att slåss mot pirater är inte speciellt komplicerat men det visar sig att deras piratkapten (vilket Salsa understryker ser ut som en riktig kapten till skillnad mot den stiliga kaptenen på vår båt, vilket är väldigt sant. När sedan Beat poängterar att piratkaptenen är en kvinna följer en diskussion om problemet med stereotyper (fantastiskt) som inte går av för hackor. Tror det krävs fyra eller fem försök innan jag lyckas hitta en strategi som tar mig vidare. Efter alla repetitiva strider är det skönt att behöva tänka till lite. Belöningen av att spöa henne känns så mycket större. Vi anländer sen till staden Baroque där det visar sig att kaptenen faktiskt är en prins som har samarbetet med Rebellerna för att slå ner onda greven, men tydligen är hans fästmö väldigt mycket mot idén med krig. Vilket sen visar sig vara på grund av att hon samtidigt är spion åt greven. Eller nått i den stilen.

Efter en stunds shoppande och utforskande vänder vi åter till våra hemtrakter för att försöka återförenas med de andra. Vägen dit är både kall och lång, men inte speciellt krånglig. Vi återförenas i staden där allt började, Ritardando, och alla i gänget samlar sina krafter för att återvända till Baroque och övertyga prinsen om att vi måste slå hårt mot hårt vad gäller en ung, arrogant och korrupt greve. Ni anar inte hur mycket jag längtar till det mötet. Retto sticker till Polka, som är hemma och tittar till sin mamma, det blir djupa samtal om livet och döden under stjärnorna – igen. Hon pratar om att hoppa ner för ett stup, Retto blir arg. Konversationen slutar med att han ger henne en speciell sten. På vägen har Greven fått nys om att Polka, med hennes magi, är nyckeln till det han letar efter, med andra ord mer makt. Spänningen är olidlig.

Under de senaste timmarna har jag börjat uppskatta striderna mer, fifflat runt med specialattacker, levlat upp hela mitt party och verkligen grävt ner mig i alla items som spelet låter mig hitta. Jag grämer mig en aning över att jag kanske förenklat spelet lite för mycket. Stör mig dock fortfarande på att många av striderna är för lika varandra men gläder mig åt själva berättandet och att jag uppriktigt har svårt att hänga med i alla intriger. Det är överväldigande på något bisarrt positivt vis. En annan sak värd att notera vad gäller japanska rollspel, efter nästan 19 spelade timmar har jag skrapat ihop 70 gamerscore, men vem bryr sig. Nu väntar jag bara på att den stiliga prinsen ska få arselet ur och skicka iväg oss för att strida mot greven.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3, del 4

Följande har hänt i Eternal Sonata. Mina minnesanteckningar jag för medan jag spelar har försvunnit. Som inlämningsuppgifter för elever på gymnasiet. Magiskt borta. Detta leder dock till ett roligt experiment, för mig att återge vad som har hänt, ur mitt minne, utan att läsa saker på nätet. Att kolla fakta är mesigt. Låt oss se nu.

Jag satt i fängelset och fick aldrig något möte med den ondsinta greven. Varför är greven så ondsint frågar ni? Jo så här ligger det till. Han säljer mineralpulver till folket, utan att ta ut skatt på det. Men det låter ju ganska trevligt? Jo, men mineralpulvret gör folk till lydande zombies vilket greven vill för att de inte ska ifrågasätta hans auktoritet. Att de sen dör på kuppen spel ingen roll. Mineralpulver är alltså kod för droger. Dessutom är det svårt för vår hjältinna xx att sälja sitt blomsterpulver (vilket mer kan ses som ett nyttigt naturmedel) då hon inte kan konkurrera med drogerna.

I fängelset träffar jag Salsa, en skogsväktare som gillar hattar. Hon är liten och hattarna får henne att se större ut. Tillsammans flyr vi från vår bur och väl ute i världen träffar vi Falsetto, Claves och deras ledare Jazz från Andantino. Dessa tre är rebeller och smider planer för att sätta dit den ondsinte greven. Vårt äventyr fortsätter nu tillsammans med rebellerna. Efter en kort promenad stöter vi på trubbel. Snubben som slängde oss i finkan tidigare har kommit i kapp och är nu arg som ett bi. Vi slåss igen, och vinner igen. Men vinsten blir kortvarig eftersom han i sitt fall sliter sönder bron vi har stridit på och hela sällskapet faller mot sin död, eller?

Såklart inte. Men vi splittras upp och jag får följa med ena halvan av gänget plus rebellerna på egna äventyr. Vi är alla oroliga vad som har hänt våra vänner. Speciellt Andretto som saknar Beat. Vi tar oss till rebellernas underjordiska stad där vi genast slängs ut på nya viktiga uppdrag. Nu ska vi leta efter ett speciellt vatten till en speciell blomma för att göra en speciell liten tjej glad. Jag börjar vid det här laget störa mig på att det blir mycket stridande (nu mot spöken, eftersom vattnet såklart finns på en kyrkogård) och dessa strider är väldigt repetitiva. Till slut möter jag en stor drake som vaktar vattnet och efter han har fått däng har gänget dåligt samvete över det hela. Han kanske bara gjorde sitt jobb och vaktade vattnet, snyft, snyft. Naiva ungar.

Efter att vattnet har hämtats upp utspelar sig intriger som saknar motstycke i både längd och dramatik. Allt står nämligen inte rätt till bland rebellerna, en av de tre är en spion. Häng med nu. Claves är egentligen kär i Jazz och är svartsjuk på Falsetto som verkar känna honom sen barnsben. Därför bestämmer sig Claves för att bli spion men hon drabbas av extrem ångest och håller en tio minuters monolog om skiten. Sen tror jag hon dör, jag gör i varje fall det lite grann. Direkt efter det klipper man över till en ny historielektion om nått musikstycke som tydligen passar bra in under temat kärlek och ångest. Jag frestas för första gången i spelet och skippa den, men står emot. Är lite frustrerad på storyn just nu och vill snarare leta efter Beat och de andra, istället för att lyssna på snyfthistorier. Hoppas det tar fart snart för nu går det trögt. Vad som hände med det övriga gänget får ni läsa om i nästa avsnitt.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3

På plats i Forte City. Mitt stora möte med greven är snart ett faktum, men först måste jag hitta ett rum för natten. Problemet är bara att den som jobbar bakom disken på värdshuset är bortsprungen, eller snarare, han är tydligen ute och leker någonstans. Mina tankar går till barnarbete och till ledningen för värdshuset. Vid nästa styrelsemöte kanske ni ska se över era rutiner, och möjligtvis enas om att utifall personalen riskerar att strunta i jobbet på grund av att det är ute och leker, anställ någon annan. Phil, som han heter, är hur som helst borta och uppenbarligen är det ett problem även för honom, hans mamma är tydligen av det strängare slaget.

Istället för att få en god natts sömn blir vårt nästa uppdrag att leta upp Phil. För om Phil blir påkommen av att inte jobba är det hårda bud som gäller. Det jämförs med att gå och lägga sig hungrig, eller än värre, få hundra smisk på rumpan. Yikes.

Forte City är en stad fylld av hälsorisker. Det bådar inte gott för unge Phil. En brunn står vidöppen, han kan ha fallit ner där. Staden ligger vid en vidöppen klippavsats, han kan ha fallit ner där. Jag springer runt i staden och pratar med dess invånare. Ingen har speciellt mycket gott att säga om Phil. Han är en odåga som hela tiden spelar spratt på medborgarnas bekostnad. Efter att ha triggat en dialog med samma person fyra gånger får jag reda på att han synts till vid klippavsatsen och ett evigt klättrande börjar.

Man märker att det är stor skillnad på ett RPG från 2007 jämfört med idag. Det finns inga tydliga riktlinjer kring vem man ska prata med för att få mer info, vissa ledtrådar dyker upp i dialogen, men knappast någon prick som blinkar på min minikarta. Eller så är det kanske skillnaden mellan ett japanskt rollspel och ett västutvecklat dito. Till slut hittar jag i varje fall Phil som visar sin tacksamhet genom att bjuda på rumsavgiften. Hade hoppats på ett asgrymt svärd, men icke.

Efter en god natts sömn styr jag kosan mot stadens slott och mitt möte med greven.Utanför portarna pratar jag med vakten och ber om några minuter av grevens dyrbara tid. Istället blir det slaggis. En stor man med lika stort vapen försöker piska upp mig, istället piskar jag upp honom. Han lackar och slänger oss i fängelset. Stadens ledare visar sig vara av det paranoida slaget. Jävla Stassifasoner.

Tidigare delar: del 1, del 2