Författare: Fredrik (Sida 48 av 63)

Jag har nu rollspelat i ungefär sex timmar och om sanningen ska fram är jag helt förtrollad av Eternal Sonata. Visst, det har sina brister. Striderna är i sig ganska repetitiva, men eftersom varje karaktär har sina specialattacker går det att mixa upp dem ganska rejält. Precis alla mina förväntningar på vad ett japanskt rollspel ska innehålla uppfylls, det gäller att tänka strategiskt och man får leva med det turbaserade upplägget.

Så hur ligger det till med min grupp unga hjältar? Jo, tackar som frågar, riktigt bra faktiskt. Eternal Sonata utspelar sig i Frédéric Chopins huvud, ni vet underbarnet inom klassisk musik. Mer bestämt utspelar det sig i hans drömmar, eller möjligtvis en blandning av hans drömmar och ett gäng japanska kids faktiska problem. Problem med vad undrar du? Med livet och döden i allmänhet, höga skatter och korrupta politiker i synnerhet. Det är ingen brist på djup i spelet och svårmodet som dessa ungdomar måste utstå är av det mer spektakulära slaget.

Vid sidan av herr Chopin, som lustigt nog i spelet textas som Frédéric men jag hör tydligt de japanska röstskådespelarna använda Chopin som tilltalsnamn, kretsar det mesta kring Polka. Hon har rymt hemifrån, tror hon är döende (alla som kan använda magi är tydligen det och det gör Polka) och vill göra någon nytta innan hon kolar. Hennes syn på att göra nytta är lite speciell. Hon vill att Greven i landet tar bort skatten från det blomsterpulver hon säljer. För att göra detta måste hon träffa Greven och försöka övertyga honom om att han bedriver ogynnsam politik. På vägen till staden slår hon följe med andra karaktärer, som även de vill byta ord med herr Greve, så nu består mitt party av en handfull smått melankoliska men ganska trevliga karaktärer. Alla bidrar till spelet, både i form av sanslös dialog och i strid. Måste säga att jag njuter av varje knasig sekund.

Och knasigheter finns det gått om i Eternal Sonata, vid flera tillfällen har spelet abrupt tagit en paus och hoppat till vad vi kan kalla, historielektioner. Där får man se bilder från olika de olika platser Chopin bott på i verkligheten och även lära sig om det unga geniets liv och bekymmer. På något vis lyckas ”utvecklaren” knyta ihop dessa lektioner med vad som utspelas i spelet. Tänk er att ni spelar Skyrim och direkt efter en strid dyker en Power Point-presentation upp om drakars historia. Ja om de nu hade funnits i verkligheten, vilket jag gärna vill tro.

Efter sex timmars spelande har jag nu nått till Forte City och imorgon ska vi försöka fixa ett möte med greven. Med tanke på de klipp jag sett där han varit inblandad tror jag inte mötet kommer bli speciellt lyckat. Han verkar vara något av ett as. Som tur är har jag finslipat min stridsteknik mot alltifrån möss till änglagetter (ja det är ett ord nu) och andra hybridmonster, så om nöden kräver det vet jag hur jag ska försvara mig. Äventyret fortsätter.

Tidigare delar: del 1

Jag har ett ganska problematiskt förhållande till japanska rollspel. I den meningen att jag gärna vill tycka om dem, eftersom det känns jävligt tvspel att göra det. Men de gånger jag försökt komma in i ett, har jag ganska snabbt flytt därifrån. Vet inte riktigt varför, jag gillar andra tokiga japanska spel. Har slängt hundratals timmar på Animal Crossing, spelat mängder av hål med överdrivet entusiastiska golfare i Everybody’s Golf och rullat runt som besatt i Katamari.

Största problemet med mina relationsproblem är att det står ganska många JRPG i min hylla som jag stolt visar upp i min samling, men med plasten på. Det är dags att komma över min spärr, så vad passar bättre som premiär för den här nya artikelserien än att tvinga mig själv att ta mig an ett rollspel som med största sannolikhet har väldigt lite gemensamt med Skyrim. Tiden är kommen för plasten att åka av på Eternal Sonata som Jonas varmt rekommenderade med orden ”Det är bra, rätt skruvad story och inte jättelångt”. Låter som en vinnare. Då åker vi.

Japanska rollspel kommer med en del förväntningar av mig. Striderna ska vara turbaserade, med ett visst strategiskt innehåll. Karaktärerna överdrivna med storslagna emotionella uttryck och själva storyn underlig. Jag börjar mitt äventyr som en liten blond tjej, som tycks ha vuxna funderingar och bekymmer. Lite som Dawsons Creek. Hon pratar med sin mor om varför havet har vågor och svaret hon får leder till en djup metafor som inkluderar månen, människor och dåligheter. Hennes namn är Polka. Fantastiskt.

Efter en stunds dialog flyttas jag till Paris där Frederic Chopin ligger på vad som ser ut att vara sin dödsbädd djupt sovandes och drömmandes. Tillbaka i Japan och jag får nu börja styra den lilla tjejen, hon tycks ha växt något, som är på väg hem till byn Tenuto och ganska snart får jag möta min första fiende. En pumpa. Striden är turbaserad och strategiskt. Hittar en kista, öppnar den och hittar en persikokaka. Inte det loot jag är van vid. Eternal Sonata lever upp till alla mina förväntningar, eller fördomar om man så vill, omgående.

Jag fortsätter min väg genom färgglada, lummiga, skogsstigar. Möter fler pumpor, blir förvånad när en pumpa på stigen visar sig vara två eller fler i strid. Tittar runt i menyer och känner mig förvirrad. Springer på en plats där jag får spara och inser snabbt att jag inte kommer att få spara när jag känner för det. En skön kontrast till mitt sparmissbruk i Skyrim. Lustigt, spelmissbruk finns i Words ordlista men inte sparmissbruk. Dags att bli lite mer nyanserande Microsoft. När jag nått min by äger fler djupa samtal runt och temat tycks vara utanförskap. Spelet byter nu plats till staden Ritardando och två pojkar som heter Allegretto och Beat. De snattar bröd som ska ges till stadens fattiga. Nytt tema – moralisk gråzon och politik. Anledningen till att de snattar bröd är för att priset är för högt, men inte på grund utav säljaren utan på grund av höga skatter. Åter igen, fantastiskt.

Nöter vidare, levlar upp och lär känna karaktärerna. Försöker förstå stridssystemet och blir snart bekväm. Efter någon timme börjar det dyka upp credits på skärmen, men spelet är såklart inte slut utan börjar nu på allvar. Jag är smått överväldigad av vad Eternal Sonata har visat upp så här långt, men på ett positivt sätt. Allt är väldigt japanskt, väldigt filosofiskt, färgrikt och knasigt. Också väldigt inbjudande. Hoppas innerligt att den känslan kvarstår till nästa del av den här artikeln.