Det fanns en tid då licenserade spel inte bara var skräp, då kända varumärken kunde ligga till grund för välutvecklade spel. Visst dyker det upp ett och annat sådant även idag men inget som direkt kan mäta sig med Disneys storhetstid under åtta- och sextonbitarseran. Ett av spelen från den tiden var Land of Illusion: Starring Mickey Mouse. Fortsätt läsa
Kategori: Retrofokus (Sida 19 av 19)
Vissa steg i retrosamlande är givna. Till en början går allt enkelt, man är ofokuserad, har inga överdrivna krav och letar mest efter fynd och spel som är enkla och billiga att hitta. Till en början växer samlingen snabbt och okontrollerat och vissa köp känns i efterhand onödiga (men efterklokhet har aldrig gjort någon glad). Efter en tid börjar samlandet bli mer fokuserat och även mer källkritiskt. När Zelda, Mario och Sonic börjar bli överrepresenterade är det dags att bli lite mer nördig, både på spel- och konsolfronten. Det är även då samlandet börjar kosta mer och jagandet blir svårare. Här kommer en lista över de fem saker jag nu letar efter mest – till rätt pris. Jaken är många gånger lika rolig som ägandet.
1. Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars. Vänta nu, sa jag inte nyss att Mario redan är överrepresenterad? Jo, men det här rollspelet, utvecklat av Nintendo i samarbete med Square, är minst sagt legendariskt. Det släpptes aldrig på den europeiska marknaden så det är den amerikanska utgåvan jag letar efter. Tyvärr brukar priset rusa iväg och enbart kassetten kan bli en dyr historia. Jag ogillar dyra historier.
2. TurboGrafx-16. TurboGrafx-16 (eller PC Engine som den också kallas) släpptes i Japan 1987 och i USA hela två år senare. I Europa dök den upp 1990, men i väldigt begränsad upplaga. Detta gör att maskinen är väldigt underrepresenterad på vår marknad och att springa på en på Tradera eller Blocket (utan att betala överpriser) känns nästintill omöjligt. Men eftersom det finns en hög med vansinnigt bra spel till plattformen (speciellt shooters) går mitt sökande vidare. Tills jag hittar ett exemplar nöjer jag mig med att ladda ner några av godbitarna i Wii-butiken.
3. M.U.S.H.A. Ska enligt alla trovärdiga källor vara en riktig best till Shooter, dessutom en riktigt dyr sådan. Det släpptes till Segas sextonbitarsmaskin men (japp, du gissade rätt) inte i Europa. Som tur är har jag en maskin som spelar amerikanska spel vilket gör att jakten fortsätter. Även detta finns i Wii-shoppen men eftersom jag i detta fall äger hårdvaran att spela det på nöjer jag mig inte med en emulerad version. En dag kanske det dyker upp.
4. Neo Geo AES. Jag vet att det kostar en mindre förmögenhet att bygga upp en samling till Neo Geo men maskinen har ett skimmer av mystik runt sig vilket gör det omöjligt för mig att inte hålla ögonen öppna. Konsolen är dyr, spelen likaså – men vad vore livet utan drömmar?
5. Maracas. Nej det är inte namnet på något abstrakt indiespel, jag pratar om instrumentet. Det har släppts många (mer eller mindre) galna tillbehör till olika konsoler genom åren. Fiskespön, bongotrummor och motorsågshandkontroller. Till Dreamcast släpptes Samba De Amigo och tillsammans med det en uppsättning maracas. Dessa är svåra att hitta i Sverige (om man inte nöjer sig med halvdana kopior) och att få lägga vantarna på ett par röda plastmaracas, som bara (så vitt jag vet) fungerar tillsammans med ett spel, vore en dröm. Letandet går vidare.
Vore kapital inte ett problem skulle letandet vara över snabbt. Men en del av charmen ligger i att göra fynd och inte betala överpriser på någon skum hemsida. Det är fullt möjligt att jag aldrig kommer att äga ett Neo Geo eller ett TurboGrafx-16, men det är kul att få drömma om det.
En sak är säker, det råder ingen brist på intressanta Shoot ’em Ups till Sega Mega Drive. Eftersom jag aldrig ägde en Mega Drive som liten är det som att kliva rakt in i en värld av tvådimensionellt vansinne. Mina personliga favoriter i genren är Ikaruga till Dreamcast, SWIV till Amigan och R-Type – till allt möjligt. Det är en fantastisk genre som idag har tappat en hel del fart. Just där ligger tjusningen med retrospelande, det finns en näst intill outtömlig skatt av titlar att upptäcka, oavsett typ. Bland dessa hittade jag Truxton. Fortsätt läsa
För ett tag sedan lyckades jag med konsstycket att få mitt Sega Master System att sluta fungera. Eller som kidsen skulle ha sagt – jag tog sönder den. Om det berodde på att konsolen i sig hade gjort sitt eller skit bakom spakarna låter jag vara osagt. Men det faktum att den gick sönder störde mig ordentligt. Det kändes klantigt och det skapade ett obehagligt hål i min konsolsamling. I helgen lyckades jag äntligen komma över ett fint exemplar av Segas åttabitarsmaskin och nu är den sista lilla luckan i min bokhylla ockuperad. 
I och med detta skulle jag kunna konstatera att min hårdvarusamling nu är komplett. Det vore lite av en lögn, men med undantag från några udda fåglar och ett Wii U är den det. Just nu är det svårt att motivera ett köp av den sistnämnda maskinen och det är också svårt att börja leta efter konsoler jag inte har någon relation till. Maskinerna som nu står vid mina två televisioner är som följer.
– Sega Master System (version 1)
– Sega Mega Drive (version 2)
– Sega Dreamcast
– Nintendo Entertainment System
– Super Nintendo Entertainment System
– Nintendo 64
– Nintendo Gamecube
– Nintendo Wii
– Sony Playstation (version 1)
– Sony Playstation 2 (slim)
– Sony Playstation 3 (allt annat än slim)
– Microsoft Xbox
– Microsoft Xbox 360
Vet inte om jag ska bli rädd eller stolt när jag själv tittar på listan. Sen tillkommer en del bärbara enheter men dessa orkar jag inte fokusera på just nu. Den riktiga nörden noterar nu att det saknas en del hårdvara utöver Wii U. Visst, det skulle sitta bra med ett Sega Saturn också, men jag har igen som helst relation till den enheten. Jag vet inte mer om Saturn än att den skulle bli den perfekta 2D-maskinen. Men eftersom Sony utannonserade Playstation i samma veva (vilken fokuserade på 3D-grafik) klistrade Sega på 3D-möjligheter i sista sekund vilket gjorde det svårt att utveckla spel i 3D till maskinen. Sega fick med andra ord svårt att konkurrera med den nya giganten, en trend som skulle fortsätta fram till företaget lade ner sin hårdvaruutveckling och helt övergick till att bli en minst sagt förvirrad utgivare av mjukvara.
Det saknas även maskiner från andra tillverkare. Atari finns inte representerade alls, i varje fall inte i stationär form, en bärbar Lynx har jag. Jag är för ung för att bli nostalgisk över deras 2600 och den mer moderna Jaguaren har jag noll koll på. Inte i teorin kanske men i praktiken. Har aldrig sett eller rört en livs levande enhet. Håller just nu på att läsa en riktigt bra bok om tvspelens historia och när jag väl kommer till Ataris sista hårdvaruandetag kommer det säkert att klia i fingrarna. Sen har vi enheter som NeoGeo och 3DO, men ärligt talat, någon hejd får det allt vara. Kanske.
Det är svårt att skriva något vettigt om ett av världens mest spelade tvspel. Super Mario Bros. släpptes 1985, designat av giganterna Miyamoto och Tezuka, enligt internet har det skeppats eller sålts i över 40 miljoner exemplar. Visst, det följde med enheten, men sak samma. Spelet satte en guldstandard för sidoskrollande plattformsspel som utvecklare även idag har svårt att leva upp till. Designen är genial, nyskapandet saknar motstycke och det levererar en ypperligt välbalanserad utmaning. Här om dagen klarade jag spelet ännu en gång och det var precis lika tillfredsställande den här gången Fortsätt läsa
I mitten av åttiotalet var det ingen direkt brist på skrollande shooters, en av dem var Gun.Smoke från Capcom. Som med så många andra titlar under den här eran släpptes Gun.Smoke ursprungligen som ett arkadspel. 1988 portades det till Nintendos 8-bitars-maskin med några skillnader från arkadhallsversionen. Jag får fortfarande ont i händerna när jag tänker tillbaka på alla de timmar jag la ner på Gun.Smoke och jag får precis lika ont i händerna när jag spelar det idag. Som tur är ligger smärtnivån i paritet med nivån av spelglädje. Fortsätt läsa
Det finns massor av saker jag associerar med The Legend of Zelda. När det släpptes i Europa hade jag hunnit fylla 11 år. Guldkassetten imponerade stort på mig, det gjorde den lilla grönklädda äventyraren Link också. Zelda var äventyret man bokstavligen ville vara en del av. Kassetten hade ett inbyggt batteri som gjorde det möjligt att spara. Spara! Alla förutsättningar var perfekta och äventyret skulle visa sig lika dramatiskt som storslaget. Det var fullt med pussel, gömda objekt och nagelbitande fighter. The Legend of Zelda var för mig då, det perfekta äventyrsspelet. Fortsätt läsa
Att börja samla på äldre konsoler och spel kan till en början kännas smått kaotiskt. Man har väldigt dålig koll på vad saker bör kosta och jag har verkligen gått på en och annan nit. Men också lyckats hitta en del fynd. Mest av en slump. För min egen del startade jag samlandet utan något direkt fokus. Först var jag inne på att kompensera för sådant jag hade missat i spelhistorien. Under den period jag var fastklistrad framför min Commodore 128, min Amiga 500 eller familjens PC dök det upp en rad konsoler som jag enbart kom i kontakt med hemma hos kompisar.
Startskottet blev därför ett Super Nintendo, sedan ett Mega Drive och efter det ett Nintendo 64. Väldigt spridda skurar och som sagt – väldigt ofokuserat. Efter ett tag blev jag även sugen på att köpa sådant jag faktiskt ägde när det begav sig, med andra ord ett NES. Jag blev som besatt av att titta på Blocket och senare även Tradera. Efter ett tag började jag få en uppfattning om priser och insåg att jag inledningsvis kanske hade gjort några förhastade inköp. Men man lever så länge man lär. Eller var det tvärtom? Nu börjar jag hitta ett bättre tempo och har fått lite struktur i mina inköp. Jag har delat upp mitt shoppande i två kategorier. Spel jag vet ska vara guldtitlarna till varje konsol och spel som jag älskade som liten, sådana med extremt hög nostalgifaktor. Jag sätter också upp en personlig smärtgräns vad gäller priser så det inte slutar med galet dyra impulsköp på tradera.
Just nu är jag på jakt efter spel i kategori två. Jag behöver ett Gun Smoke, skulle inte må dåligt av första Castlevania eller gråta om jag la beslag på Super Turrican. Tyvärr är dessa spel lite dyrare än snittet så jag fortsätter tålmodigt att invänta ett fynd. Tradera är väldigt mycket ett lotteri. Ibland går till exempel ett Super Mario Bros 3 för 100 kronor, ibland för 300 kronor. Samma utgåva, liknande skick. Så tålamod är något man behöver stora mängder av. Allt går att köpa om man är beredd att gå i personlig konkurs. Jag är det inte. Under den korta perioden jag hållit på med retrosamlande har jag lärt mig massvis, det har blivit något av en bisarr hobby där jakten nästan är lika rolig som själva spelandet. Men kvällen tänker jag tillbringa tillsammans med Track & Field 2, inte Tradera, så bara nästan lika roligt.
Nostalgi beskrivs som en längtan hem eller en längtan tillbaka till något bekant. För min del är det något jag oftast applicerar på populärkultur. Jag mår lite extra bra när jag ser en film eller hör en låt från min barndom. Förutsatt att de åldrats med en viss värdighet. Oftast har jag associerat nostalgi med något positivt men självklart är det inte alltid så. Vissa saker lever helt enkelt inte upp till det minnet man har av objektet, platsen eller vad det än må vara. När man har blivit vuxen, skaffat jobb och börjat tjäna pengar kan nostalgi också vara något farligt. Det är så lätt att gå ut och köpa de där sakerna man bara suktade efter som liten. Det är enkelt att betala överpriser för något man älskade som barn, men som man idag skulle ratat.
Mitt nyvunna intresse för retrospelande är väldigt mycket en fråga om nostalgi. Koppla sedan ihop det med mitt livslånga intresse för samlande, sorterande och högbyggande så har du en vinnande kombination. Eller som vissa skulle beskriva det, en ganska ohälsosam kombination. Men livet är som livet är och förhoppningsvis ska jag lyckas leva med detta intresse utan att gå raka vägen till lyxfällan eller terapeuten. Samla på tvspel är en rolig hobby och jag köper ju faktiskt spelen för att spela dem. I varje fall i teorin. Nog med existentiellt svammel nu. Den här artikeln kommer att bli starten på det vi kallar för retrorundan.
Retrorundan kommer att handla om gamla spel, maskiner och prylar. Med gammalt menar jag äldre än den senaste generationen vilket jag tror vi kan komma undan med utifrån samhällets galna tempo. Retrorundan kommer att diskutera samlande, sorterande, fixade, trixande och självklart även spelande. Vi (läs: Fredrik och Thomas) kommer att skriva artiklar och reflektioner utan någon som helst ordning eller tidsplan. Vi kommer även att börja recensera äldre spel för att se om de håller idag och är värda att jaga upp i någon form. Recensionerna samlar vi under testat, en kategori på sidan som vi kategoriskt har negligerat. Tvspelsdagboken kommer såklart fortsätta skriva om sådana där nya spel. Vi hoppas ni kommer att gilla vårt retronörderi och för att komma i rätt stämning ber jag er starta följande klipp.
