Daniel hänger med Fredrik som pilot nummer två i första 10 med: Gradius V. Spelet släpptes till Playstation 2 2004 och håller sig trogen originalet. Även om serien borde ses som ganska trött vid det här laget håller femman hög nivå på alla tänkbara punkter och det är dessutom väldigt utmanande – Daniel dör ganska omgående.
Sida 42 av 111
Efter nattreleasen torsdag-fredag har PS4, föga förvånande, tagit upp en stor del av min tid. Jag har hunnit bekanta mig med menyer, inhandlat diverse material från PS Store, klippt och laddat upp videos till Facebook och, förstås, lirat en hel del spel. Här är mina tankar om Sonys senaste bidrag i konsolkampen.
PlayStation 4 är en ståtlig men samtidigt blyg pjäs. Diskretare än den tjocka PS3an, vackrare än slim-versionen och långt ifrån plastigheten hos super-slim. Skivläsaren sitter mitt i enheten, vilket bidrar till att hålla ljudnivån nere. PlayStation 4 drar inte mycket uppmärksamhet till sig, men den som väl tar en närmare titt finner högklassig arkitektur och smakfull design.
Det har spekulerats i hur stor skillnad det egentligen är mellan den nya och den gamla generationen. Med alla cross-gen-titlar och småljumma förstapartsspel kan next-gen kännas mer som en placeboeffekt än något stort tekniskt kliv. Efter denna första tid med PlayStation 4 står en sak helt klart: det här är en maskin och en plattform som inte är av nuvarande generation. Att flyga genom menyerna när man hoppa in och ut ur tungt krävande spel samtidigt som ett annat laddas ned och en video laddas upp har inte funnits på kartan tidigare. Användarvändligheten är kort sagt utomordentlig, vilket känns ovant för oss som ägnat mycket tid med PlayStation 3. Intrycket av att Sony gjort rätt från början i sitt plattformsbyggande består. Tyvärr har jag ännu inte sett någon mjukvara som låter PS4 svettas eller ens sträcka på benen.
Spelen jag framförallt ägnat tid åt är Resogun, Assassin’s Creed IV: Black Flag och, något jag inte trodde på förhand, War Thunder. Det senare av dem verkar ha ersatt Blacklight Retribution som free-to-play-alternativ, och är gjort av utvecklarna bakom World of Tanks. I War Thunder ställs konsolspelare och PC-gamers på samma nivå vilket fungerar oerhört väl. F2P-marknaden och spelande över plattformsgränserna är något som Microsoft tagit avstånd ifrån vad gäller Xbox One, men som Sony uppmuntrar. Free-to-play-spelandet är det jag hittills är mest exalterad över, för av vad jag testat hittills fungerar det utmärkt och med fler högkvalitativa spel som War Thunder kan det bli ett av PS4ans stora trumfkort.
Next-gen har åtnjutit en mjukstart första veckan på marknaden. Några G-prov har delats ut, och PS4 har klarat de utan problem. Känslan är att det är en stabil och stark plattform, prestandamässigt och socialt, och att det är en kraft att räkna med när The Witcher 3, Metal Gear Solid V och titlar vi ännu inte hört om ställer generationen på svårare prov. So far, so good, Sony!
Inlägg by Pelle Duveblad.
Det enda spelet jag hittills köpt i fysisk form till PlayStation 4 är Assassin’s Creed IV: Black Flag. Mina första timmar med Black Flag har varit underhållande, men inte utan sina missöden. Det är tydligt att ju mera spelet är Black Flag och ju mindre det är Assassin’s Creed, desto bättre är det. Karaktärerna är livfulla med egna intressen och motiv, och tonen är betydligt lättsam än i tidigare spel i serien. Istället för att kämpa för något större syfte, i 1700-talets Karibien eller nutidens Frankrike, är även spelaren driven av pengar och nöje snarare än en assassin’s creed – helt rätt val när det handlar om piratliv. Fortsätt läsa
Speedball 2 är i mina ögon ett Amiga-spel men här spelar vi det till Sega Mega Drive. Spelet släpptes 1991 till Segas sextonbitarsmaskin och jag vill minnas att det såg betydligt vassare ut till Amigan. Får nog bli att gräva fram det exemplaret senare och göra en jämförelse. Men hur som helst är Speedball 2 ett underhållande och ibland smått förvirrande futuristiskt sportspel som ingen borde missa. Daniel hoppar in som motståndare och får uppleva ett bittert nederlag.
Mario är tillbaka i storstilad form till Wii U. En konsol som är i desperat behov av riktigt bra spel. Efter mina första 10 minuter med spelet kan jag bara säga att jag är kär. Kattdräkten håller vad den lovar och de lysande recensionerna spelet fått tycks vara korrekta. Here we go!
En ny familjemedlem väntas anlända ikväll, strax efter midnatt ungefär. 9 månader efter vi fick veta den stora nyheten är vår nya skönhet äntligen påväg, och förväntningarna är på topp. Även den där första tiden – den där kommunikation, intelligens och funktionalitet inte ännu nått sin fulla potential – har sin charm, och jag är därför glad att jag kommer få vara med från första början. Men den nya ängeln måste känna sig välkommen, och efter en titt i den tänkta barnkammaren såg där imorse alldeles för ostädat och oplanerat ut, som om där inte fanns utrymme för ytterligare tillskott. Det duger inte. Dagens projekt: att förbereda för nattens händelser, och efterföljande familjeökning. Nu kör vi!
Först och främst, ut med allting ur hyllorna, torka av varje maskin och hylla med trasa samt dammsuga golvet. Sedan börjar pusslandet. Det fanns en plan på hur den färdiga bilden skulle se ut, där en tom plats åt nykomlingen ingick. Tyvärr innebar detta att någon fick flytta ut. Det tog emot, men det fick bli den äldsta generationen som nu fick bo på vinden. Sladdhärvor är ett alltid lika återkommande problem, ett som man alltid tror att man kan lösa men när projektet är färdigt inser att man absolut inte har löst. Min approach den här gången var lite mindre optimistisk. Det fick bli trångt, fult och jobbigt bakom hyllan, men strömlådorna gick i alla fall att smussla undan respektabelt.
När allt ska kopplas in igen kommer det alltid upp idéer om hur man kan förbättra upplevelsen ytterligare när det kommer till ljud och bild. Den här gången gällde det att få surround-ljud från alla maskiner utan att använda den manuella, halvt fungerande switchen jag har i ägo. Resultatet var inte fläckfritt, och för nu återgår jag till den gamla uppsättningen – huvudsaken är att saker fungerar som det ska för den nya. Jag flyttade i alla fall på vår internet-gateway, vilket underlättar för ethernet-dragning. Dessutom är hela uppsättningen gjord för att ytterligare ett tillskott ska få plats, men det är en historia för våren.
När jag ser slutresultatet nickar jag belåtet. Den slitna och delvis hemmagjorda TV-bänken är väl inte den vackraste eller mest funktionella, och kanske inte heller att den gamla hörnsoffan eller dess bord ser mycket ut för världen. Men det känns som att det är så det ska vara. Titta bara på reklamerna nedan – det här krafthuset behöver inte en kliniskt ren och symmetrisk miljö för att uträtta storverk, utan trivs som bäst när den är en del av ett levande rum där det slängs väskor, töms chipspåsar, skrattas och skojas. Oavsett om det smäller inatt eller inte (vilket helt ligger i händerna på Webhallen) finns här ett tomrum att fyllas och en inbiten spelare att bli älskad av. PlayStation 4, du är mer än välkommen!
På fredag är det dags för Europa- och Sverige-release för Playstation 4. Nu när betygen trillat in är det dock tydligt att Sonys fjärde konsol saknar de där riktiga toppspelen. Flower som ligger i toppen är en gammal hyllad PS3-titel och strax därefter kommer ett par multiplattformstitlar från Electronic Arts. Som inte det vore nog så består listan av åtta så kallade cross-gen-titlar. Nej, det här känns inte helt hundra.
När jag kikar igenom listan hittar jag ett par intressanta spel men det är främst titlar jag skulle plocka upp när de sjunkit i pris. Killzone verkar vara en teknisk visuell fest, men samtidigt lite ihåligt och en upplevelse som lätt glöms bort. Personligen behöver jag åtminstone 2-3 titlar som kan klassas som ”systemsäljare”, men hur jag än vänder och vrider på detta lyckas jag inte hitta dem. Vill så gärna hitta en ursäkt för att försöka köpa en konsol på fredag. Listan nedan borde få mig att tänka mer rationellt och invänta topptitlar värda att köpa en konsol för.
PS4-spelen med högst snitt
- flower – 92
- Battlefield 4 – 87
- Fifa 14 – 86
- NBA 2K14 – 86
- Resogun – 83
- Need for Speed: Rivals – 82
- Assassin’s Creed IV: Black Flag – 82
- Injustice: Gods Among Us – Ultimate Edition – 80
- Call of Duty: Ghosts – 79
- Madden NFL 25 – 75
- Killzone: Shadow Fall – 74
- Super Motherload – 70
- Contrast – 62
- Knack – 56
- NBA Live 14 – 46
Källa: Baserat på snittbetyg från Metacritic
Det har blivit dags för den sista delen i denna serie om livscykeln för PlayStation 3, och vi ska nu titta framåt mot efterföljaren PS4. Vilka läxor har Sony lärt sig från denna generation? Vad från PS3 hoppas vi se mer av på PS4? Kommer Sony komma med något helt nytt? Här är våra främsta förväntningar på Sony och PlayStation 4 under nästa generation:
Pelles förväntningar:
Sony gjorde flera snedsteg när de designade PlayStation 3. Dess tekniska arkitektur med en 8-kärnig Cell-processor försvårade för tredjepartsutvecklare att göra PlayStation-versionen av sina spel. Då Xbox 360 påminnde mer om PC än vad PS3 gjorde blev det naturligt att utveckla sina spel till 360 och sedan göra en PS3-port, ibland med mediokra resultat. Konsolens höga pris skrämde bort konsumenter och PlayStation Network kunde aldrig konkurrera med Xbox Live när det kom till spelargemenskap, funktionalitet och användarvänlighet. Den här gången ser det annorlunda ut. Sony ligger lägre än Microsoft i pris trots aningen bättre specifikationer, och med utvecklade chat-funktioner och headset-uttag på handkontrollen ser PS4 ut att kunna konkurrera online också. Den här gången krävs PlayStation Plus (oftast) för online-spel, vilket är en aningen trist men ekonomiskt sund strategi. Det känns som att Sony har gjort rätt från början, vilket kan bli avgörande längre fram under generationen.
Förra året köpte Sony upp Gaikai, och under E3 presenterade man en plan för hur streaming-tjänsten skulle integreras i PlayStations ekosystem. Gaikai kommer inte finnas tillgänglig under lanseringen på fredag, utan implementeras först under 2014. De säger att man kommer kunna streama PlatStation-biblioteket till bärbara och stationära plattformar. Vilka delar av biblioteket? Till vilka plattformar? Över 3G? Gaikai-teknologin är en av de få områdena hos PlayStation 4 som vi fortfarande vet väldigt lite om, vilket är spännande. Jag förväntar mig att Sony gör NÅGOT med Gaikai – ju mer kvantitet och kvalitet, desto bättre (bra analys!).
När PS3 släpptes under 2006 (2007 i Sverige) fanns en handfull schyssta titlar som såg bra ut. När man i efterhand jämför Motorstorm och Resistance: Fall of Man med Grand Theft Auto V, God of War III eller Batman: Arkham City har man svårt att tro att det är samma plattform man har att göra med. Även om Killzone: Shadowfall har vackra miljöer och imponerande ljuseffekter kommer vi att skratta åt det om några år. The Witcher 3 och Metal Gear Solid V är kanske det mest imponerade vi sett hittills… men tänk på allt det vi inte sett. Tänk på PS4:ans The Last of Us – går det ens att föreställa sig? Förhoppningsvis inte.
Fredriks förväntningar:
Det är svårt att på förhand säga vad man förväntar sig när det gäller en ny konsolgeneration – jag vill bli överraskad. Att Sony måste göra bättre ifrån sig på onlinefronten är givet, smidigare onlinebutik känns också som en självklarhet. Så vad förväntar jag mig?
Först och främst hoppas jag att Sony lever upp till deras snack om en mer öppen plattform för oberoende utvecklare. Jag vill se nya, spännande spelidéer till bra och konkurrenskraftiga priser. Helst vill jag att Playstation 4 helt ska släcka mitt behov av att köpa en PC för att på riktigt komma åt Steam. Men det är nog mer än dröm än en verklig förväntning. Men en satsning på mindre titlar bör i varje fall röra om lite i spelgrytan för ingen blir gladare än jag om jag slipper spela fler militär-/rymd-FPS eller actionfilmsbetonade äventyr. Missförstå mig rätt, jag gillade både Uncharted och Killzone. men är redigt mätt på den typen av spel. Jag vill helt enkelt se nya kreativa spelidéer, och att jag inte vet exakt vad det skulle vara är själva poängen.
Vad gäller andra funktioner vet jag inte riktigt. Fortsatt stöd av Vitan (som ett komplement) vore toppen, en vidare utveckling av Plus-tjänsten likaså. Men det är nya spelupplevelser jag längtar efter mest och då blir allt annat sekundärt. Okej, lysande uppföljare till Whipeout, Ridge Racer och Everybody’ s Golf skulle inte sitta helt fel. Ge mig mer spel bara. För att inte tala om det nyss annonserade Persona 5… tilll PS3.
Jag måste erkänna att jag är svag för traditioner, men ibland måste man uppmärksamma de traditioner som inte bara är bra för att de är just traditioner, utan som är trevliga och till synes välgenomtänkta idéer som fungerar lika väl idag som när de kom. En sådan är att släppa spel och filmer på fredagar. Att efter en studie- eller arbetsvecka gå förbi sin favoritförsäljare och plocka upp en kopia av ett efterlängtat spel med vetskap om att helgen är räddad ger en underbar tillfredställelse. Att kombinera detta med känslan av att skaffa något på lanseringsdag fullbordar upplevelsen. På grund av vissa distributionsekonomiska anledningar, som Michael Pachter redogör för i detta avsnitt av Pach-Attack, är det inte längre lika självklart att nya titlar släpps på fredagar. Det är därför trevligt att november månad är fylld av fredagssläpp, och idag är knappast ett undantag.
The Legend of Zelda: A Link Between Worlds är en uppföljare till Super Nintendos A Link to the Past. I full 3D-grafik men med ett klassiskt kameraperspektiv vill A Link Between Worlds spela på nostalgisträngarna och utmana seriens designmässiga fundament på samma gång. Tempel, eller dungeons, kan nu bli avklarade i valfri ordning. Detta innebär i sin tur att alla vapen och verktyg finns tillgängliga tidigt för att rätt verktyg ska kunna användas till rätt pussel. Detta innebär dock inte att endast ett verktyg fungerar i ett visst tempel – det finns stora möjligheter att testa sig fram och pröva nya kombinationer. A Link Between Worlds släpps idag till Nintendo 3DS, och själv är jag väldigt nyfiken på om jag kommer lida av att inte ha spelat A Link to the Past. Time will tell.
Tearaway är den senaste titeln från Media Molecule, utvecklarna bakom LittleBigPlanet. i sedvanlig kreativ anda är Tearaway skapat för att bryta konventioner och charma spelaren. Världen är uppbyggd av kartong, en värld som med Vita:ns olika funktioner kan manipuleras för att hjälpa huvudkaraktären Iota eller Atoi (beroende på kön) att utföra sina uppgifter och utforska miljön. Tearaway är ett av få exklusiva spel till PS Vita, och har dessutom bemötts med mycket fin kritik. Ett givet köp.
Xbox One, inte att förglömma. Här i Sverige får vi vänta ett bra tag till, men 13 länder har nu fått se den gröna sidan av nästa generation. De främsta lanseringstitlarna är Forza Motorsport 5, Dead Rising 3, Killer Instinct och Ryse: Son of Rome. Givetvis finns även multiplattformspel såsom Assassin’s Creed IV, Call of Duty: Ghosts, Battlefield 4, FIFA 14 med flera. Trots det svaga intryck som Microsoft gjorde på Gamex måste jag säga att Xbox One:s release-titlar ändå bär mer tyngd än de för PS4. Där finns ett påkostat bilspel, en etablerad zombieslaktare och ett fightingspel. Dessutom kan man vara en soldat av Romarriket och hugga av lemmar.
Vi stackars svenskar får hålla oss från Xbox One till i vår, men nästa vecka kommer next-gen hit i form PlayStation 4. Hos Tvspelsdagboken väntar vi fortfarande på besked om vi kan få maskiner dag 1, samtidigt som vissa ännu inte bestämt sig om chansen väl dyker upp. Men för den som bokat sitt exemplar i tillräckligt god tid finns det gott hopp om ett lyckat slut på november. Super Mario 3D World når butiker samma dag, ett ytterst välbehövligt tillskott till Wii U:s klena bibliotek. När var dessa släpp? Fredag, förstås.
Trevlig spelhelg!
Min Playstation-historia är inte speciellt omfattande. När Sonys första konsol släpptes var jag helt fast i PC-världen och PS2:an införskaffades inte förrän flera år efter releasen, och jag spelade faktiskt inte speciellt mycket på den heller. Den här generationen har Xbox 360 fått stå i rampljuset sedan den släpptes 2005, men för cirka tre år sedan slog jag till på Sonys tredje konsol – Playstation 3.
I och med att jag spelat i princip alla multiplattformsspel på Xbox 360 har PS3:an främst fungerat som en konsol för exklusiva titlar. Jag känner dock att det fortfarande finns en mängd titlar som borde fått min uppmärksamhet vid det här laget. Men ni vet hur det är, det är omöjligt att hinna med allt. Kanske hade min favoritlista sett annorlunda ut annars. På att-spela-listan står just nu; Ratchet & Clank-spelen, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, Journey, God of War III, Flower, Infamous 2, Heavy Rain och Beyond: Two Souls. Nedan är mina Playstation 3-favoriter så här långt.
Last of Us
Ett av de bästa äventyr- och dramaspelen som gjorts. The Last of Us är ett spel där de verkligen lyckats förmedla känslor och porträttera starka karaktärer. För mig var berättelsen med Joel och Ellie en ny upplevelse, och något unikt. Visst, spelet var stundtals lite långdraget för sitt eget bästa, men det jag tar med mig i slutändan är ett av den här generationens mest intressanta och bästa spel.
Castlevania: Lords of Shadow
Ett av få multiplattformsspel som jag faktiskt spelat igenom på PS3. men att det blev ett köp till Sonys konsol var en ren slump. Jag köpte det till Xbox 360, trodde jag, men när jag kom hem och stoppade i skivan gick den ej att läsa. Konstigt tyckte jag och upptäckte snart att jag fått PS3-versionen. Det var lika bra då det visades sig vara den tekniskt överlägsna versionen.
Jag hade egentligen ingen relation till Castlevania, men när jag spelade demot till Lords of Shadow blev jag helt såld och köpte så klart spelet. En otroligt vacker visuell presentation som stundtals var magiskt med sina varierade miljöer och underbara musik. Även detta var lite för långt för sitt eget bästa men var i grund och botten ett superbt actionäventyr. Jag köpte faktiskt till och med de två tilläggen som släpptes och nu ser jag verkligen fram emot nästa del i serien.
Uncharted 2
Uncharted var en ny frisk fläkt i äventyrsgenren och inte minst en vacker teknikuppvisning. Men det var först i uppföljaren som utvecklarna Naughty Dog satte pricken över i:et. Höga produktionsvärden rakt igenom hela spelet och en utmärkt balans mellan äventyr och action. Uncharted 2 kändes som en perfekt korsning av Tomb Raider och Indiana Jones där kluriga pussel och genomarbetade karaktärer i kombination med rafflande actionsekvenser alltid höll spelet på topp.
Killzone 2 & 3
Sony saknade länge en riktigt bra FPS-serie och när Killzone släpptes till Playstation 2 skulle det förändras. Vi som satt med Xbox och Halo vart inte speciellt imponerade då det första Killzone egentligen inte var något speciellt. Det råkade bara vara ett av få vettiga FPS till PS2 eller ens det om man ska gå efter en del kritikers omdömen från den tiden.
Som tur var så jobbades det hårt med del två, där de fick till en bra kontroll och riktigt bra känsla. Storyn har jag i princip glömt, det var något med Helghast, men det gjorde ingenting. I Killzone 2 lyckades utvecklarna Guerrilla dessutom leverera en oerhört läcker visuell upplevelse. Detta tog man vidare och finlirade på till del tre och vi fick också en underhållande multiplayerdel. Tumme upp!
