Sida 45 av 111

Fredrik spelar: Earthbound – del 9

29 oktober, 2013 / Fredrik

Efter ett flertal misslyckade försök att döda den stora äckliga slemhögen lyckades jag tillslut besegra den. Jag hade helt missat lite viktig information jag fick i början av grottan om att slemhögen verkligen gillade honung. Japp – honung. Så jag gav den lite honung, den blev tokig/förvirrad av glädje och sen var matchen ganska enkel. Sedan tog jag mig tillbaka till byn med en massa rosa figurer (alla vid samma namn), vilade upp mig och sparade.

Vaknade upp efter en god natts sömn och letade mig vidare genom en grotta där jag efter spelets kanske enklaste bossfight (en skräphög av något slag) hittade min tredje så kallade sanctuary. Tydligen är dessa något slags teleporteringssytem som jag varken har förstått hur man använder eller vad man ska använda de till. Har inte orkat googla på om jag missförstått utan valt att naivt spela vidare. Direkt efter det blev jag bjuden på kaffe av en av de rosa figurerna och då började helt plötsligt en massa text rulla på skärmen. Kändes lite som sluttexter fast vid halvtid. En resumé av spelet så här långt i kombination med någon slags koffeininducerad hallucination. Men jag blir inte längre förvånad över vad Earthbound slänger på mig.

En sak som har slagit mig av Earthbound är hur fixerat vid detaljer det är. Missar man en lite textrad som någon figur häver ur sig är det väldigt svårt att ta sig vidare i spelet. Dessutom retar jag mig något på spelets alla föremål. Jag upplever det som att samma typ av föremål kan har hundra olika namn vilket gör det hopplöst att komma ihåg vad man ska använda vid ett givet tillfälle. Men även om jag och spelet många gånger blir osams så fortsätter det att charma mig och jag spelar snällt vidare.

Jag lämnar den rosa byn och beger mig tillbaka till Threed där invånarna är mycket tacksamma över att jag kört bort alla Zombies ur stan. Solen lyser igen och alla verkar lyckliga. Efter att ha sovit en natt på Hotellet går jag till busshållplatsen och tar bussen till nästa stad – Fourside. Detta är tydligen en äkta storstad placerad mitt i öknen och det första som händer är att vi fastnar i en bilkö. Jag får snällt hoppa av och bege mig till fots genom öknen för att nå staden och efter att ha blivit anfallen av ökenvargar, onda kor och skorpioner bestämmer jag mig för att avsluta min spelomgång genom att sova och spara i någon slags guldgrävarlya. Hoppas det inte är långt kvar till staden nu för mina hjältar svettas rejält i den här värmen.

Dag 1029: Playstation 4, Gamex & Veckans fynd

28 oktober, 2013 / Fredrik

Släppet av Playstation 4 närmar sig med stormsteg. Vi passar på att utvärdera Playstation 3 och vilka avtryck den har gjort på oss. I USA, där konsolen släpps den 15 november, finns redan den nya kontrollen till salu i det vilda. Kontrollen är fortfarande en av de saker jag ser fram mot mest när det gäller Sonys nya hårdvara och kan inte nog understryka behovet av en kontroll som faktiskt fungerar med de flesta sorters spel. Det har också rapporteras om en ”day one patch” till PS4:an vilken ska putsa till följande, ganska relevanta saker:

– Fjärrspelande via Vitan.
– Kunna utnyttja andra enheter som andraskärm.
– Inspelning och streamning av eget material.
– Spela spel medan de laddar ner.
– Logga in som olika användare.
– Röstchattande.
– Ansiktsigenkänning och röststyrning.
– Bakgrundsmusikspelare.
– Onlinespelande.
– Spela Blu-Ray och DVD.

I helgen kommer vi att vara på plats i Kista för årets upplaga av Gamex. Förutom Playstation 4 och Xbox One kommer vi att hålla utkik efter ett gäng stortitlar som kommer att finnas på plats. Det första och för min del mest intressanta är Dragon Age Inquisition från BioWare Edmonton. Är riktigt nyfiken på om den nya delen kan väcka liv i en något anonym spelserie. Spel nummer två är årets mest omtalade uppskjutning – Watch Dogs. Antagligen var spelet inte i skick att släppas men det innebar en ganska tuff smäll för Ubisofts aktiekurs. Sen kommer även The Division att finnas närvarande vilket kanske kan bli något.

För att inte helt släppa konceptet är det läge för ett veckans fynd. Behöver du ett äventyr att dyka ner i för att hantera höstmörkret? Klicka här.

Slutet på en generation: Playstation 3, del 1

27 oktober, 2013 / Pelle

Finns det någon konsol som dominerat sin generation som den gamla PS2:an? Som stor ledare på konsolmarknaden skulle Sony fortsätta in i den högupplösta eran i den gula västen. Men sedan när går saker som planerat? Låt oss börja från början.

E3 2005. Sony hade utlovat redan ett år tidigare att visa upp nästa PlayStation, och det gjorde man sannerligen. Med ytterst imponerande specifikationer och flera vrålhäftiga teknikdemonstrationer gjorde man ett gott intryck. Den där banankontrollen var ju förstås lite onödigt lustig, men annars såg det ljust ut för PlayStation 3.

E3 2006. Banankontrollen var borta, men i övrigt var det inte de glädjande nyheterna som fick mest medialt utrymme. Specifikationerna hade sänkts en aning för att minska produktionskostnaden, annars skulle ju prislappen bli för hög. Nu skulle den endast bli.. US$600. 600 dollar. Visst, en billigare version skulle också komma med mindre hårddisk, men SEXHUNDRA DOLLAR?

När det närmade sig release, en release som för européer blev uppskjuten i sista sekunden från november 2006 till mars 2007, fanns det mycket osäkerhet kring PlayStation 3. Esset i rockärmen, Blu-Ray-spelaren, var ju självklart lockande. En hög med fina spel var ju påväg, även om The Elder Scrolls IV: Oblivion redan släppts till 360. Och så var det den där Nintendo Wii, som hade ett Zelda-spel på launch och som under sina månader innan PS3 nått Sverige fått föräldrar och föräldrarnas föräldrar att spela bowling i vardagsrummet.

Det blev ett tungt första kapitel för Sony med sin nya stolthet. Wii sålde i PS2-mängder och XB360 hade byggt vidare på LIVE-upplevelsen och skapat ett starkt online-community. PlayStation Network kostade 60 dollar mindre om året, men var också 60 dollar sämre. Dessutom levererade inte alla exklusiva titlar som det var tänkt, med stora floppar såsom Lair.

Så småningom började det sakta vända för PS3:an. 2008 såg MGS4 och LittleBigPlanet kamma hem många priser, och med trophies hade Sony börjat närma sig Microsoft när det kom till spelargemenskapen. Under 2009 fortsatte PS3 att övertyga som plattformen med flest och bäst exklusiva titlar, då Flower och inte minst Uncharted 2: Among Thieves gav konsolen helt nya spelupplevelser och prisades för detta. Prissänkningar, smalare modeller och en ny logotyp blåste nytt liv i PS3. Efter att Wii hade svalnat vesäntligt på marknaden och Xbox 360 blivit nya familjeleksaken med sin Kinect kunde PlayStation 3 bli konsolen för de som sökte nya spelmöjligheter på traditionell mannér, där spelkvaliteten stod i centrum och som år efter år levererade exklusiva stortitlar. Tyvärr kom uppryckningen för sent och för långsamt för att PlayStation 3 ska kommas ihåg som någon generationsvinnare. Och hur kunde den där klockan uppe till höger alltid gå fel?

I kommande delar av vår utvärdering av Playstation 3 kommer Fredrik, Daniel och jag att presentera våra personliga favoriter till konsolen. Så håll utkik på sidan.

Fredrik spelar: Earthbound – del 8

27 oktober, 2013 / Fredrik

Efter ett väldigt långt uppehåll återkom idag suget att återvända till Earthbound. Vissa spel är svåra att ta upp igen efter långa uppehåll men jag och Earthbound hittade varandra ganska snabbt igen. Jag och mina två kamrater startade i en liten by fylld med små rosa söta varelser som alla är smått galna. Det tog ett tag innan jag fattade vad jag behövde göra för att ta mig vidare därifrån men efter att ha pratat med alla lyckades jag få något slags tips.

Tipset var att hitta till ett vattenfall och ange ett lösenord för att komma in. När jag fick prompten att ange lösenordet skulle jag helt enkelt vänta i tre minuter och sedan bli insläppt. Jag lämnade byn, slogs mot en samling zombies och bepansrade grodor och hittade till vattenfallet.

Att vänta i tre minuter under ett vattenfall känns lite som att spelet driver med en. Men visst, självklart fungerade det. Earthbound fortsätter att driva med mig och genren i sig. Bakom vattenfallet väntade någon slags högteknologisk bat-cave, fast ni vet, fylld med zombies och röda bollar istället för fladdermöss. Utöver dessa fiender är även underjordgrottan fylld av gröna slemhögar. Tydligen är målet att hitta en gigantisk slemhög och med största sannolikhet besegra denne.

Ack, ve och fasa. Den stora gröna slemhögen visade sig vara för mycket för mitt lilla gäng av hjältar. Monstret andades äckligheter på mig vilket fick mina karaktärer att både gråta och kräkas, en dålig kombo som vi alla vet. För första gången på länge dog samtliga i gänget och jag fick snällt börja om den lilla byn. Bara att snällt besöka byns läkare (do you want me to operate on you?) och sedan bunkra upp med hjälpmedel. Antagligen behöver jag grinda en del för att ha en ärlig chans att komma vidare. Att återvända till Earthbound var nog inte så enkelt som jag trodde till en början. Men nu är jag tillbaka i matchen, den gröna elakingen ska banne mig besegras och förhoppningsvis ska det inte ta flera månader att göra det. På återseende.

Dag 1025: Metroidlängtan

24 oktober, 2013 / Pelle

I våras klarade jag till sist ut Metroid Prime, efter att ha haft det som ett spöke över mig i flera månader. Inte något spel har lyckats göra mig så arg och lockat mig att slänga handkontrollen i golvet som Prime gjorde. I synnerhet slutbossen, Metroid Prime själv, fick mig att skrika åt TV:n när den hela tiden fuskade och hade sån tur som bara fiender i TV-spel kan ha. Jag intalade mig verkligen att jag hatade spelet på alla sätt och vis, och när jag envist fortsatte försöka klå den sista elakingen kändes det som att det bara var en sak som höll mig från att ge upp: att inte låda Metroid Prime vinna. Det skulle inte få besegra mig, inte ett sådant veritabelt sk*tspel.

Det var främst en kombination av tre saker som utlöste ilskan. För det första: frustrerande kontroller. Då Prime inte använde sig av den andra analogspaken för att sikta (till skillnad från erans stora förstapersonsskjutare Halo) blev kamerakontroll en pina – man kunde inte gå åt ett håll samtidigt som man vred sig åt ett annat. För det andra: svårighetsgraden. Visst, Metroid Prime är inte världens svåraste spel, men svårighetsgraden beror en hel del på hur mycket uppgraderingar man lyckats plocka på sig och jag orkade inte leta överdrivet länge efter alla små förstörbara väggar och skymda makapärer. För det tredje: överdriven polering. Jag kunde inte hitta ett enda ”fel” i Metroid Prime. Det var oschysst, det ville mig illa och det kändes ofta orättvist, men det hände aldrig något i strid jag inte kunde förstått på förhand. Kombinationen blev en frustrerande upplevelse där jag blev arg på spelet för att jag visste att det var mitt fel. I efterhand förstår jag att det nog var det som verkligen fick mig att, till sist, fullfölja äventyret: jag skulle överkomma mina egna misstag, inte spelets tillkortakommanden.

Jag hade inte mer än nollställt superskurkens hälsomätare innan jag började få dåligt samvete över att jag varit arg på ett spel som jag långt inne tyckte så mycket om. Atmosfären, musiken, känslan och faktiskt, grafiken var alla väldigt tilltalande. Prime 2: Echoes låg snällt och väntade, men då jag hört att det skulle vara mer av samma (kontroller) var jag lite skeptisk. Jag var betydligt mer sugen på Prime 3: Corruption till Wii, där rörelsekontrollerna blivit hyllade till skyarna. Under tiden jag våndades tittade jag igenom Gametrailers Metroid Retrospective och ruschade igenom Metroid: Zero Mission till Gameboy Advance, en remake av originalet. Jag höll även koll på den utlovade Virtual Console-versionen av Super Metroid till Wii U, och tajmade mitt konsolköp så jag kunde köpa ett av spelhistoriens mest hyllade spel till det förnämliga priset av tre kronor. Det lilla jag spelat av det hittills har helt klart levt upp till förväntningarna. Jag har även skaffat Other M, men bestämt mig för att inte spela det innan jag klarat ut Prime-serien.

Häromdagen gjorde jag det äntligen. Inte klara ut spelen förstås, utan köpa dem igen. Metroid Prime Trilogy till Wii har inte blivit billigare sedan det släpptes 2009, bara svårare att få tag på. Från någon vänster fick jag ett ryck och beställde det från Amazon. I väntan på att Nintendo annonserar ett nytt Metroid till Wii U och/eller 3DS har jag snart 5 delar i serien att plöja igenom: Prime 2, Prime 3, Other M, Super Metroid och Metroid Fusion (GBA). Det är nog tur det, för bara tanken på att jag just nu inte har något nytt Metroid-spel att se fram emot gör mig aningen deprimerad.

En Zelda-diskussion

23 oktober, 2013 / Pelle

Dryga 20-talet timmar in i The Legend of Zelda: Twilight Princess, som jag spelar för första gången, började jag diskutera Zelda i allmänhet och Twilight Princess i synnerhet med en god vän. Som Nintendo-serie kritiseras Zelda ofta för att utvecklas för lite, så pass att det på sätt och vis har skapat sin egen genre. Förstapersonsskjutare jämförs med andra förstapersonsskjutare. Plattformspel jämförs med andra plattformspel. Zelda jämförs med Zelda. Diskussionen ledde in på ett märkligt men högst relevant spår: varför är Zelda egentligen roligt? Det ska tilläggas att vi då bara pratade om 3D-titlarna.

Först kom vi in på legenderna som sådana – narrativet, karaktärerna och världen. Det sistnämnda kunde vi direkt lyfta fram, då det alltid är en fröjd att utforska de karaktäristiska miljöerna. Berättelserna då? Tidvis intressanta, för det mesta lite för generiska och ibland fullkomligt åt skogen. Karaktärsutveckling, något som blivit viktigt i västerländsk (särskilt europeisk) spelkultur under senare år, ville vi stryka omedelbart (tills jag två dagar senare klarade Snowpeak Ruins, ett fantastiskt sidospår i Twilight Princess).

Gameplay har alltid varit en oerhört stark sida hos Zelda-spel, det var vi överens om. Vissa menar att de senare titlarna blivit för linjära och handhållande, men när det väl kommer till kritan är det fortfarande spelaren som slår, parerar, rullar runt och skjuter pilar. Länken mellan spelaren och den gröna huvudkaraktären känns alltid fullständig, mycket tack vare de knivskarpa (om än ibland frustrerande) kontrollerna. I Twilight Princess får man även många udda leksaker som man får känna sig otroligt häftig med.

På vägen hem tänkte jag utanför Wii:ns lanserings-titel och fann att trots att Zelda alltid excellerar inom samma områden är det långt ifrån allt som återanvänds. The Wind Waker och Twilight Princess har båda otroliga miljöer som är totalt olika från varandra. I Links seglande äventyr är det inte bara havet som är stort – allt från slott till fåglar till kungar till skurkar är stort och episkt, i kontrast till Link själv. I Twilight Princess ligger vikten ofta på de små sakerna, och kraften att bekämpa ondskan hittas inte sällan hos vanligt folk i deras omtanke och kärlek.

Vad gäller gameplay sticker självklart den senast släppta titeln, Skyward Sword, ut med sina rörelsekontroller. I Twilight Princess handlar mycket om de vapen och gadgets du samlar på dig, medans det gäller att smyga sig fram i The Wind Waker och utnyttja sin smidighet. Alla är nischade varianter av den grund som lades i och med Ocarina of Time. Majora’s Mask har jag aldrig haft nöjet att spela, men allt jag hört och sett tyder på att det är en av de mest unika legenderna i serien.

Givetvis, efter 27 år i branschen, blir även nostalgi ett nyckelord. Nygammal temamusik, subtila eller uppenbara referenser, återkommande karaktärer och nyutgåvor i fler dimensioner och högre upplösning spelar givetvis på gamla strängar och väcker känslor hos gamla fans. Men ibland känns det som att det pratas för mycket om vad som är gammalt i populära uppföljare, och för lite om vad som är nytt. När man väl spelar spel i Zelda-serien blir det uppenbart att vart och ett av dem har sin stil, sin charm, och kan utan problem stå på egna ben. Det är bara så lätt att glömma det i den standardiserade kritikhetsen.

Polarn som klarat ut Twilight Princess skvallrade om att jag borde vara färdig med det inom 10 speltimmar, vilket översatt i veckor blir 1-2. Då ska jag se till att sätta ord på det spelet, utan att jämföra det med övriga titlar i serien (om det nu går). Morsning!

Dag 1022: Snart dags för årets Gamex

21 oktober, 2013 / Fredrik

Förra årets Gamex kändes ganska svalt. Kanske berodde detta på att det var sent in i generationscykeln och att det rådde brist på spännande nya spel. Visst, Wii U fanns på plats, men mer än så var det inte riktigt. I år slår dörrarna upp den 31 oktober och med både Xbox One och Playstation 4 representerade lär det bli flera nivåer mer spännande.

Ny hårdvara är alltid lika intressant. Vi har nu sett en massa bilder, tittat på trailers och lyssnat på presskonferenser men nu är det dags att se dessa maskiner i det vilda. Speciellt spännande blir det såklart att titta på nya Xboxen, eftersom den inte är aktuell för vår i år.

Förutom att skåda giganterna på plats är det alltid lika intressant att se vad mindre Svenska utvecklare har på gång. Indiespel av olika slag är hetare än någonsin och med lite tur finns en del godbitar på plats i Kista. Mässan sker i år i samarbete med cdon (expo) vilket ska bli intressant att utvärdera. Tidigare har flera försäljare funnits på plats, i år kanske det bara blir en, vilket såklart skulle vara tråkigt.

Vi får hoppas att mässan tar fart i år och att alla nyheter bidrar till högre aktivitet bland utställare och representerade företag. Sverige behöver en bra spelmässa och förhoppningsvis kan Gamex bli den. Men då krävs det att man lockar dit fler intressanta företag, intressanta personer från spelbranschen och kanske kombinera detta med spelhistoria och en handfull retro. Allt för att fylla ut lokalerna och öka utbudet av aktiviteter. Jag håller tummarna för årets upplaga. Läs mer om Gamex 2013 här.

Avslutar med den sjävbetitlade OMG-trailern från nästa generations NBA 2K, allt för att vi ska känna oss lite mer sugna på ny hårdvara.

Retrotestat: Land of Illusion starring Mickey Mouse (SMS)

20 oktober, 2013 / Fredrik

Det fanns en tid då licenserade spel inte bara var skräp, då kända varumärken kunde ligga till grund för välutvecklade spel. Visst dyker det upp ett och annat sådant även idag men inget som direkt kan mäta sig med Disneys storhetstid under åtta- och sextonbitarseran. Ett av spelen från den tiden var Land of Illusion: Starring Mickey Mouse. Fortsätt läsa

Dag 1018: Uppskjutna lanseringstitlar och The Elder Scrolls Online

17 oktober, 2013 / Pelle

Vi är nu i mitten av oktober, vilket är en dryg måndag från det att nästa generation i form av PlayStation 4 kommer till Sverige. I vanlig ordning har en del uppdateringar och rykten poppat upp på webben, som inte bara låter lovande för PS4-lanseringen. I tisdags gick Ubisoft ut med nyheten att Watch_Dogs-releasen är uppskjuten till ett ”Spring 2014”-fönster. När Watch_Dogs visades upp under E3 2012 spekulerades det mycket kring generationstillhörighet, tills det blev känt att spelet är ett i raden som utgör en typ av generationsbrygga och släpps till alla HD-konsoler på marknaden. Då franska Ubisoft på senare år haft starka samarbeten med i synnerhet Sony som resulterat i exklusivt material till många högprofilstitlar kommer detta som ett bakslag för Sony. Ytterligare rykten från gårdagen om att även Sonys egna Driveclub kommer försenas visa sig vara problematiskt för PlayStation-lägret. Driveclub är planerat att släppas gratis till alla PS Plus-medlemmar, och om ryktet visar sig vara sant saknar Sony både egenutvecklat racingspel (det enda från tredje part är svenskutvecklade Need for Speed: Rivals) och viktigt dragplåster för PS Plus. För att snabbt etablera ett starkt online-community är det oerhört viktigt för Sony att alla som köper PS4 hakar på PS Plus-tåget (då man annars inte kan spela online), och frågan är om en Driveclub-försening tvingar fram andra PS+-förmåner vid den stundande novemberlanseringen.

Men det finns även ljusglimtar. Official PlayStation Magazine citerar Lead Designer för Assassin’s Creed IV som påstår att det finns ca 80 timmar enspelarmaterial att sätta dolken i, vilket nog uppskattas hos de som klagar på att moderna spel är alltför korta. Det har även dykt upp en video från The Elder Scrolls Online som visar karaktärsskapande i sann Elder Scrolls-anda. TES Online är intressant av många anledningar, så dagens inlägg kommer handla om utsikterna för detta unika projekt. Några saker måste klargöras, dock. För det första, The Elder Scrolls Online utvecklas inte av Bethesda Game Studios (studion bakom tidigare TES-titlar samt Fallout 3). Istället är det Zenimax Online Studios som håller i spakarna, som arbetat på spelet sedan 2008 men saknar meriter. För det andra kommer spelet att utspela sig i hela Tamriel, vilket omfattar alla zoner använda i de numrerade Elder Scrolls-titlarna. För det tredje kommer TES Online att släppas till PC, Mac, Xbox One och PS4, vilket gör det till ett av fåtalet MMO:n till konsol. Bra att veta är även att TESO kommer att kräva både köp av spelet samt månadsbetalning efter de första 30 dagarna, en ovanlig strategi på dagens trångt etablerade MMO-marknad.

Vi har sett ett fåtal MMO:n på konsol tidigare. DC Universe Online och nyligen släppta Final Fantasy XIV: A Realm Reborn finns båda till PS3, men i övrigt har det varit skralt på den fronten. Flera titlar i MMO-genren är dock på väg till next-gen, och når därmed en ny målgrupp van vid mer strömlinjeformat spelande utan avancerade grafikinställningar, manuella uppdateringar och moddande. De är även vana vid att betala mer för sina nysläppta spel och har inte hört talas om Steam-reor. Många har ifrågasatt om det är rimligt för Bethesda att ta betalt både vid försäljning och sedan varje månad efter det. DCUO använde sig av subscription fees i början, men blev snart Free-to-play och har sedan dess ökat kraftigt i popularitet. Idag är det bara ett fåtal MMO:n kvar som behållit sina obligatoriska månadsavgifter, av vilka World of WarCraft har överlägset flest spelare varje månad. EVE Online har sedan starten 2003 vuxit konstant trots månadsavgifter, men i övrigt är F2P standard på marknaden. Det ska onekligen bli spännande att se hur konsolfolket reagerar på TES Onlines prismodell.

En annan intressant aspekt är den rent speltekniska. Oroliga röster höjdes snabbt efter att titeln annonserats om hur deras älskade fantasy-värld skulle förstöras av skrikande tolvåringar, tävlings- snarare än upplevelseinriktat innehåll och att Elder Scrolls Online skulle bli ännu en WoW-klon. Kommunikationen man använt sig av från produktionssidan har hittills gått ut mycket på att lugna ned gammelfansen och motivera MMO-skaran på samma gång.

The Elder Scrolls Online väcker flera stora, viktiga frågor. Kan till synes orutinerade Zenimax skapa ett Elder Scrolls värdigt namnet? Kan ett MMO fortfarande etablera sig med månadsavgifter, på PC/Mac respektive konsol? Kan man förena gamla moddande enstöringar med MMO-fantaster på samma megaserver? Skepsismen inför dessa utmaningar bör givetvis kryddas med viss optimism. TES-serien har alltid haft ett starkt (om än något egenartat) endgame, något oumbärligt för ett hållbart MMO och en tradition som borde kunna utnyttjas i TES Online. Dessutom har Elder Scrolls blivit ett mycket starkt varumärke, och det omåttligt populära Skyrim sitter färskt i minnet hos såväl konsol- som PC-spelare. Svar på dessa frågor får vi när The Elder Scrolls Online släpps någon gång i vår.

Dag 1015: Wii U-köp ett år efter release & Veckans fynd

14 oktober, 2013 / Daniel

Igår fick jag ett ryck på eftermiddagen och bestämde mig för att kolla upp vad det finns för Wii U-paket nuförtiden. Jag snubblade över ett erbjudande med en brittisk konsol till ett betydligt bättre pris än det normala och tillsammans med Nintendo Land, New Super Mario Bros U och nygamla Zelda. Jag kunde inte stå emot och nu är jag med på Wii U-tåget – ett år efter releasen. Just det, köpte även New Super Luigi U.

Förutom den beryktade timmeslånga-ish uppdateringen var känslan igår helt klart positiv. Var heller inte speciellt påläst om varken det ena eller det andra, vilket var lite kul då allt kändes nytt. Själva konsolen är clean och inte alls sådär stor och bulkig som Microsoft och Sonys nya. Sedan blev jag snabbt påmind om att jag numera har vant mig att aldrig höra skivläsaren spinna på 360 och PS3. Wii U:s läsare hörs en del, inte våldsamt mycket, men fortfarande lite för mycket för att inte märkas av vid lägre volymnivåer.

Väl uppkopplad och online kika jag in i eShop och blev besviken över hur exremt få gamla NES- och SNES-titlar det fanns att ladda ner. Tycker också att 80 kr för ett SNES-spel i digitalversion definitivt är i överkant. Nja, här finns mycket att jobba på. Då blev jag mer nyfiken på indiespelen och deras motsvarighet till Xboc Live Arcade så där ska jag kika runt lite. Framför allt annat så konstaterade jag återigen att det är något speciellt med Super Mario – fortfarande. Snyggt, tryggt, precist och underhållande.

Måste också erkänna att det var överraskande nice att kunna spela Mario endast på gamepaden. Zelda: The Windwaker ska också spelas igenom för första gången och nu ser jag fram emot Sonic: Lost World på fredag och håller tummarna för att det blir höga betyg.

Veckans fynd blir helt enkelt ett Wii U-paket. Riktigt billigt intalar jag mig.

Tvspelsdagboken.se