Vi firar åtta år och för att uppmärksamma det bestämde vi oss för att göra något galet. Inte originellt, men galet. En lista med de 100 bästa spelen. Inte de objektivt bästa spelen, som om de existerar, eller de historiskt viktigaste spelen. Bara de för oss absolut bästa spelupplevelserna.

Tre individuella listor började ta form för ett halvår sedan och genom heta diskussioner, frustrerade känslor och en insikt om hur många fantastiska spel det finns, landade vi här. Listan kommer att presenteras i 11 delar. Tycker du att någon plattform eller genre är underrepresenterad beror det sannolikt på att vi inte har så mycket erfarenhet på just det området eller att vi har olika åsikter om saken. Här kommer del 7 – plats 40-31.

Plats 40 – Maniac Mansion: Day of the Tentacle

PC 1993

Det gjorde lite ont att välja bort första Maniac Mansion till förmån för uppföljaren – Day of the Tentacle, men så fick det bli. För även om originalet var extremt charmigt var det i Day of the Tentacle som allt liksom föll på plats. Humorn, pusslen, komplexiteten. Vissa menar att detta är den absoluta höjden av den numera ganska bortglömda peka-klicka-äventyr-genren och vi är beredda att hålla med. Att resa i tiden och byta mellan olika karaktärer visade sig fungera utmärkt som ett sätt att skapa en rejäl utmaning, men det fick oss alltid att känna oss extremt smarta när vi väl klarade det.

Plats 39- The Sims

PC 2000, Bildkälla: Wikipedia

De som vill fnysa lite åt The Sims säger att det är som att leka med ett dockhus. Och varför inte, eller är det som att leka en lite barnsligare version av livet självt. Även om serien genomgått en hel del evolution är det svårt att inte välja del ett av The Sims. Vi minns väl hur det marknadsfördes som att vi skulle få gå ner på mikronivå i Sim City och faktiskt spela de där små figurerna som bara framstått som myror tidigare. Vi minns också att vi var ganska skeptiska till hur det skulle fungera. Efter ett antal hundra timmar i del 1, 2, 3 och 4 visade det sig fungera väldigt bra.

Plats 38 – Street Fighter II: The World Warrior

Arkad 1991

Spelvärlden och framförallt fightingspelvärlden skulle inte vara sig lik igen efter att Street Fighter II hade gjort entré i arkadhallarna. Det går inte nog att understryka den saken. Det skulle komma en uppsjö mer eller mindre kompetenta kloner, nya briljanta fightingspel som lät sig inspireras av Capcoms gigant och den gamla brawler-typen av spel så som Double Dragon skulle mer eller mindre dö ut till förmån för 1v1-slagsmål. Ryu, Ken, Chun-Li och de andra är kanske inte lika stora hushållsnamn som Mario men vi som älskar spel vet vilka de är och vilken respekt de förtjänar. Shoryuken!

Plats 37 – Unreal Tournament

PC 1999,  Bildkälla: WIkipedia

Den stora konkurrenten hette så klart Quake 3 Arena och hade släppts bara några veckor tidigare den där hösten 1999. Men det var något speciellt med Unreal Tournament som fick oss att koppla upp oss på våra nyinköpta telefonmodem varje kväll och spela Deck 16 eller Facing Worlds istället. En absurd mängd banor, spellägen och inställningar gjorde att det inte gick att tröttna, och känslan av att höra “Killing Spree” eller “Godlike” mullra i högtalarna fick en att känna sig oövervinnlig. Till skillnad från Quake fanns här inte bara små tighta banor som krävde blixtsnabba reaktioner men också ett gäng som kändes storslagna på ett sätt vi inte upplevt tidigare i ett onlinespel. 

Plats 36 – Mike Tyson’s Punch-Out!!

NES 1987

Slutet på åttiotalet var en helt annan tid. En tid där Mike Tyson kunde vara affischnamn för ett tv-spel från familjevänliga Nintendo och en värld där stereotyper i spel gick ganska omärkt förbi. Men det var också en tid då svåra spel inte var några konstigheter och att ha boxat sig igenom Punch-Out ett antal gånger kommer alltid kännas som en verklig bedrift. På något vis lyckades Nintendo skapa ett boxningsspel som blandade rytm, pussel och mönsterbaserad fighting i en perfekt mix. Att det dessutom är precis lika roligt att spela Punch-Out idag som det var den där julen 1990 säger en hel del om vilken bedrift det här spelet är. Uppföljarna till Super Nintendo och Wii är inte fy skam de heller.

Plats 35 – The Elder Scrolls V: Skyrim

Multi 2011

Det fanns en tid då Bethesda var en innovativ utvecklare och även om spelen kom med en del tekniska tokigheter var det fokus på grandiosa världar där allt verkade vara möjligt. Inget visade det tydligare än den femte delen av The Elder Scrolls-serien – Skyrim. Vi fick kliva in i drakarnas värld och vilken fantastisk värld det var. Att stå och blicka ut över vad som verkade vara en oändlighet och sedan bege sig i valfri riktning, plocka lite växter och sedan höra det där distinkta ljudet som indikerade att en drake var nära, var helt enkelt magiskt. Idag ser det lite annorlunda ut hos Bethesda.

Plats 34 – Shadow of the Colossus

PlayStation 2 2005

Om Ico var Fumito Uedas lite blygsamma debutsingel som aldrig riktigt nådde den komersiella framgång den faktiskt förtjänade, så får väl Shadow of the Colossus ses som hans stora monsterhit. Den nedtonade och mystiska atmosfären känns igen från Ico, men som spel är det mer lätt tillgängligt. Känslan av att rida omkring i det karga landskapet och leta efter de enorma kolosserna var något annorlunda för sin tid. Ett spel där varje koloss skapar slutmålet men också på sätt och vis är banan i sig i jakten på den svaga punkten. Shadow of the Colossus lyckas med små medel engagera från start till slut och bjuder än idag på en upplevelse olika alla andra.

Plats 33 – Super Mario Bros. 3

NES 1988

Det finns så många bra Super Mario-spel att det blev svårt att välja ut vilka som skulle få I komma med på listan. I Super Mario Bros. 3 satte man den berömda pricken över i:et när man lyckades utveckla de fantastiska plattformsmomenten från ettan och samtidigt öka dosen av lekfullhet till max. De nya dräkterna gav Mario helt nya superkrafter och unika möjligheter att utforska de olika världarna. Varje gång  vi startar upp spelet och ser titelskärmen får vi den där härliga känslan inombords och vill bara le med hela ansiktet. 

Plats 32 – Doom

PC 1993

Id Software hade redan gjort sig kända för sina Commander Keen-spel och inte minst Wolfenstein 3D men 1993 överträffade de sig själva och släppte Doom. Plattformsspel hade länge dominerat spelmarknaden totalt men där och då startade en helt nya era. Doom blev startskottet för en våg av FPS under 90-talet och begreppet ”Doom-kloner” etablerades. Grafiken var helt oöverträffad och blod hade nog aldrig varit så realistiskt på en CRT-skärm tidigare. Det var rejält tryck i vapnen och känslan av att plocka upp motorsågen för första gången glömmer vi aldrig. En odödlig klassiker – lika bra då som nu.

Plats 31 – The Legend of Zelda

NES 1986

Första delen i den vansinnigt hyllade Zelda-serien lade grunden för vad som skulle komma. Här låg utforskande i fokus och med en total avsaknad av handhållning var det upp till oss spelare att se vad som gömde sig bakom nästa hörn. Att hitta en dold hemlighet i The Legend of Zelda var som att hitta en egen skatt. Första Zelda skulle göra ett sådant enormt avtryck i spelvärlden både i att skapa upplevelsen av en komplett sammanhängande värld och i att lägga till små rollspelselement för att ge oss en känsla av riktig progression. The Legend of Zelda står sig fortfarande enormt bra men det vore kul att se originalet få samma behandling som Link’s Awakening precis fick.

Samtliga delar av listan:
Del 1 Plats 100-91
Del 2 Plats 90-81
Del 3 Plats 80-71
Del 4 Plats 70-61
Del 5 Plats 60-51
Del 6 Plats 50-41
Del 7 Plats 40-31
Del 8 Plats 30-21
Del 9 Plats 20-11
Del 10 Plats 10-6
Del 11 Plats 6-1