Neo Contra är den tionde delen i Contra-serien. Jag kastade mig in i detta utan att ha spelat tokmycket Contra i mina dagar och förväntade mig nog en ganska trött tionde del. Men faktum är att jag blev positivt överraskad om inte annat för att introt fick mig att tappa hakan. Spelet i sig var kul det också. Första 10 med är en del av tvspelsdagboken.se. Ber om ursäkt för lite låg röstvolym i klippet – ska inte upprepas…
Författare: Fredrik (Sida 23 av 63)
Har skrivit för tidningen Xbox Life under dess tolv nummer i produktion. Har också agerat skribent på ett par svenska spelsidor och även fuskat ett tag som chefredaktör. Han kommer att hålla i trådarna på Tvspelsdagboken.se men framförallt spela in videoklipp och skriva en massa texter.
Efter årets E3 vände jag ordentligt på kappan. Från att ha tittat på Destiny med trötta ögon, för mycket MMO och för mycket FPS, började jag bli mer och mer intresserad av spelet. Efter att ha spelat betan började jag längta ännu mer efter den färdiga produkten. Nu är det bara 15 dagar kvar och jag har redan förbokat den dyraste utgåvan jag kunde hitta. Ett par saker, att förboka spel är något jag tycker är idiotiskt, självklart vill jag se vad spelskribenter världen över har att säga om spelet innan jag köper det. Och att boka en idiotdyr limiterad utgåva är inte heller min stil, men nu tyckte jag att det som följde med i den lockade tillräckligt mycket. Det är mycket möjligt att jag struntar i allt dagen det släpps, men det känns kul att vara uppriktigt taggad inför ett spelsläpp. Det var ett tag sedan.
Jag har dock en stor farhåga gällande Destiny och det är hur Bungie kommer att fylla spelet med variation under en längre period. Redan betan kändes väldigt repetitiv, där uppdrag efter uppdrag utspelade sig på exakt samma karta. Och där uppdragen kändes snarlika i sig. Som tur är var själva skjutandet väldigt underhållande vilket gjorde att man kunde bortse från bristande story och variation. Men det håller såklart inte i längden.
I övrigt börjar det röra sig lite mer på spelmarknaden, höstens stortitlar börjar synas i horisonten och såhär på förhand är jag nyfiken på några saker. Kommer årets Pro Evolution Soccer bli fantastiskt? Kommer Drive Club bli en katastrof (läs, halvdant)? Kommer Shadow of Mordor bli så bra som förhandssnacket säger? Hur som helst så har vi en intressant spelhöstvinter framför oss. Fram tills dess fortsätter jag spela shooters på min PC Engine.
Folk som har glada minnen från äldre spel, eller kanske mer inbitna retroentusiaster, brukar beklaga sig över att spel har blivit på tok för enkla. De håller en i handen för mycket, innehåller obligatoriska tutorials och om checkpoints inte infinner sig 2 sekunder efter varandra blir folk tokiga. Är du en av dessa personer eller bara vill få uppleva hur jävla svåra spel kan vara är Capcom Generatrion 4 något för dig. Fortsätt läsa
Årets Gamescom är snart över och även om mässan inte är känd för de största nyheterna dök det upp en del intressanta saker värda att kommentera. Hoppas att Tokyo Game Show kommer med något som får mig att ramla av stolen men vi fick dock se massvis av nya trailers och ett par riktigt intressanta presskonferenser och nedan följer mina 5 favoriter från årets Gamescom. Fortsätt läsa
Utöver att frenetiskt måla hus har jag även lyckats ta mig igenom ett par tvspelsrelaterade böcker i sommar. En utav dem för andra gången. Console Wars av Blake J Harris och Masters of Doom av David Kushner är de båda böckerna som jag varmt kan rekommendera alla att läsa. Även om du inte är en riktig spelnörd. Console Wars (som tydligen också ska bli film) handlar om hur Sega tar sig an Nintendo under nittiotalet och hur de skakar om en marknad som under flera år totalt hade dominerats av Nintendo. Den ger en extremt intressant inblick i Sega och Nintendo som företag och fokuserar mer företagsintriger och marknadsföring, än på spelen och konsolerna i sig. Masters of Doom låter oss följa grundarna av Id Software, John Carmack och John Romero, genom deras uppväxt till skapandet av Wolfenstein, Doom och Quake. Onekligen en fascinerande historia. Två fantastiska böcker om spelhistoria och om företag som verkligen satte avtryck i den värld vi älskar så mycket.
Jag har också noterat att remaster-versionen av The Last of Us släpps till Playstation 4 imorgon. Av någon underlig anledning känner jag mig riktigt sugen på att köpa det. Det största motargumentet skulle vara att jag redan har spelat det och att en prislapp på 500 kronor känns ganska saftig då. Det största argumentet för är att man nu får spela det i 60 fps. Frestande värre. Här kommer en trailer som garanterat inte körs i 60 fps.
Tidigare skrev jag en artikel om att organisera ett spelrum. Jag har nu kommit en bit på vägen och tänkte att jag skulle dokumentera detta i videoform. Det återstår en hel del arbete i rummet men de flesta konsolerna är på plats och det börjar bli hyffsad ordning och reda bland spelen. Jag filmade med min telefon så jag ber om ursäkt för kvalitén. En uppdatering kommer när rummet blir klart.
Att äga ett japanskt Sega Mega Drive, eller en adapter som fixar japanska spel, har sina fördelar. En av dem är att det många gånger är enklare att komma över intressanta shooters och Aero Blasters är en sådan. Spelet släpptes 1991 och är utvecklat av Kaneko. Allt vi spelar in görs med originalhårdvara och med originalspel.
Sommaren är över oss. Jag målar hus men försöker klämma in lite speltid då och då. För några dagar sedan kom jag över ett Sega Saturn till ett riktigt bra pris och eftersom det var den enda (hyffsat) normala konsol jag inte ägde, kändes det skönt att få komplettera samlingen. Men Saturn är en konsol jag har dålig koll på vilket slutade med en massa internet-research i jakt på intressanta spel, vilket i sin tur slutade i några mindre bra beslut. Jag började med att köpa ett gäng riktigt billiga, men enligt internet bra, titlar på Tradera som visade sig vara repiga utan dess like. Suck och stön. Hur fan behandlar folk sina spel egentligen? Detta resulterade i en omedelbar aversion för Europeiska släpp (fodralen till spelen verkar ju inte hålla ihop för att rädda deras liv) och tänker nu enbart köpa japanska spel (föredragsvis sådana som inte har mellanlandat i något slarvigt europeiskt hem och blivit utsatta för misshandel). Elitistiskt? Kan du ge dig fan på. Introduktionen till Saturn blev onekligen en blandad upplevelse och framöver ska jag inte ta förhastade, internetbaserade, beslut av det här slaget.
Sommartider är annars upphämtningspass vad gäller spel. Jag ströspelar lite FIFA 14 mellan VM-matcherna och har påbörjat Infamous Second Son, vilket än så länge inte satt några djupare avtryck hos mig. Jag pysslar och fixar i mitt spelrum vilket är väldigt roligt men också frustrerande. Kabelkaos tycks uppstå hur ordnat jag än försöker koppla in mina konsoler. Just ja, DLC-packet till Resogun har också fått lite speltid. Kolla in det om du gillar spelet i fråga.
Under lite kaffekombinerat slösurfande sprang jag på Guns Up! som är på väg till Playstation 3, 4 och Vita. Ser faktiskt ganska kul ut. Dock är det ”Free-to-Play” (citationstecken befogade) vilket automatiskt gör mig mer skeptisk. Jag är gammal helt enkelt. Så här ser det ut.
Tvspelsdagboken värmer upp inför kvällens drabbning mellan Holland och Mexico. Detta genom att spela FIFA International Soccer till Sega Mega Drive. Fredrik är Holland och Daniel Mexico, matchen kan bara sluta på ett sätt.
Efter att precis ha flyttat har jag fått möjligheten att inreda ett rum helt dedikerat till mitt spelmissbruk. Vi snackar inget stort rum direkt, det känns emellertid stort att få den chansen. Men att få plats med ett par tvapparater, ett gäng olika konsoler och en hel massa spel är ingen lätt uppgift. Speciellt om det ligger utanför budgeten att leta upp de perfekta möblerna för jobbet. Vi börjar med de stora dragen. Fortsätt läsa
