Så är dagen här som alla Destinyfans väntat på. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är en av alla dessa. Destiny har länge flörtat med mig. Activision har hypat upp mig. Bungie har lockat mig. Halo-grundarna som nästan aldrig gjort mig besviken innan, ska väl inte göra det denna gången heller, när de ger sig på ett så stort och ambitiöst projekt som Destiny?
Så igår, måndag kväll var det dags för Activision att hyra in sig i Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm för att tillsammans med branschfolket räkna ner till tolvslaget då Destiny släpps. Kul? Nja. Läcker lokal, en del trevligt folk. Gott om lösgodis, ljust öl och Ramlösa. Ett helt gäng med monitorer med tillhörande PS4-maskiner där Destiny snurrade. Det jag saknade var emellertid lite arrangerade turneringar i spelet. Inte bara en ”ta-din-bästa-selfie-och-hashtagga-#destinyrelease” och vinn en Limited Edition-versionen av spelet. Men för oss som stannade till midnatt så väntade i alla fall en PS4-utgåva av spelet, en t-shirt och lite annat lull-lull. Värt fyra timmar av mitt liv? Tveksamt. Sen promenerade jag till Sveavägen där min Ghost Edition fanns bokad, hämtade upp den och hoppade in i en taxi hem. Idag står hela dagen dedikerad till att utforska vad Bungie har pysslat med de senaste åtta åren. Har det varit värt väntan?
Under helgen hålls PAX Prime i Seattle, och det har sipprat ut en del intressanta nyheter. Saints Row: Gat Out of Hell är en rakt igenom fantastisk speltitel och namnet på den nya fristående expansionen till Saint Row IV. Gat Out of Hell kommer till PS3, PS4, XB360, XB1 och PC i januari och utspelar sig i helvetet eller nåt. Kan nog vara kul för vissa, själv skippar jag.
Vidare har Assassin’s Creed Unity försenats, men bara två veckor. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför Unity. Jag gillar att det bara är till 8th gen-konsoler, jag gillar att det är i Paris och jag gillar att man för första gången kan smyga manuellt (vilket är smått otroligt att det introduceras först nu). Däremot ogillar jag att det i övrigt rent spelmekaniskt är Assassin’s Creed som vi känner det, jag ogillar att det är under franska revolutionen vilken jag i allmänhet inte finner superintressant och jag ogillar att det bara är ett år sedan vi fick Black Flag, ett spel jag ännu inte klarat ut. Men att klättra på och i Notre Dame är något speciellt.
Från en annan kontinent kom igår en väldigt intressant 3DS-direct. Nyheterna var riktade till japaner och innehöll bland annat en trailer till Bravely Second, mer info om ett Final Fantasy-spel kallat Explorers som jag inte hört om men som tydligen kommer till Japan, en Smash Bros-trailer som visade Shulk från Xenoblade, något Etrian Odyssey och säkert nåt mer. Jo just det – New 3DS. Det är en ny 3DS-modell, med en ny c-spak à la Gamecube, nya axelknappar, NFC-platta under touch-skärmen, bättre 3D-vinkling och snabbare processor. En port av Xenoblade Chronicles har annonserats och kommer enbart komma till New 3DS. Av denna Direct att döma kommer fler titlar som bara kan spelas på denna nya 3DS, som tydligen är en 3DS men ändå inte. Jag kanske borde vara förbannad, men jag är faktiskt rätt sugen. Hela videon finns nedan, dock är allt på japanska.
Efter årets E3 vände jag ordentligt på kappan. Från att ha tittat på Destiny med trötta ögon, för mycket MMO och för mycket FPS, började jag bli mer och mer intresserad av spelet. Efter att ha spelat betan började jag längta ännu mer efter den färdiga produkten. Nu är det bara 15 dagar kvar och jag har redan förbokat den dyraste utgåvan jag kunde hitta. Ett par saker, att förboka spel är något jag tycker är idiotiskt, självklart vill jag se vad spelskribenter världen över har att säga om spelet innan jag köper det. Och att boka en idiotdyr limiterad utgåva är inte heller min stil, men nu tyckte jag att det som följde med i den lockade tillräckligt mycket. Det är mycket möjligt att jag struntar i allt dagen det släpps, men det känns kul att vara uppriktigt taggad inför ett spelsläpp. Det var ett tag sedan.
Jag har dock en stor farhåga gällande Destiny och det är hur Bungie kommer att fylla spelet med variation under en längre period. Redan betan kändes väldigt repetitiv, där uppdrag efter uppdrag utspelade sig på exakt samma karta. Och där uppdragen kändes snarlika i sig. Som tur är var själva skjutandet väldigt underhållande vilket gjorde att man kunde bortse från bristande story och variation. Men det håller såklart inte i längden.
I övrigt börjar det röra sig lite mer på spelmarknaden, höstens stortitlar börjar synas i horisonten och såhär på förhand är jag nyfiken på några saker. Kommer årets Pro Evolution Soccer bli fantastiskt? Kommer Drive Club bli en katastrof (läs, halvdant)? Kommer Shadow of Mordor bli så bra som förhandssnacket säger? Hur som helst så har vi en intressant spelhöstvinter framför oss. Fram tills dess fortsätter jag spela shooters på min PC Engine.
Folk som har glada minnen från äldre spel, eller kanske mer inbitna retroentusiaster, brukar beklaga sig över att spel har blivit på tok för enkla. De håller en i handen för mycket, innehåller obligatoriska tutorials och om checkpoints inte infinner sig 2 sekunder efter varandra blir folk tokiga. Är du en av dessa personer eller bara vill få uppleva hur jävla svåra spel kan vara är Capcom Generatrion 4 något för dig. Fortsätt läsa
Utöver att frenetiskt måla hus har jag även lyckats ta mig igenom ett par tvspelsrelaterade böcker i sommar. En utav dem för andra gången. Console Wars av Blake J Harris och Masters of Doom av David Kushner är de båda böckerna som jag varmt kan rekommendera alla att läsa. Även om du inte är en riktig spelnörd. Console Wars (som tydligen också ska bli film) handlar om hur Sega tar sig an Nintendo under nittiotalet och hur de skakar om en marknad som under flera år totalt hade dominerats av Nintendo. Den ger en extremt intressant inblick i Sega och Nintendo som företag och fokuserar mer företagsintriger och marknadsföring, än på spelen och konsolerna i sig. Masters of Doom låter oss följa grundarna av Id Software, John Carmack och John Romero, genom deras uppväxt till skapandet av Wolfenstein, Doom och Quake. Onekligen en fascinerande historia. Två fantastiska böcker om spelhistoria och om företag som verkligen satte avtryck i den värld vi älskar så mycket.
Jag har också noterat att remaster-versionen av The Last of Us släpps till Playstation 4 imorgon. Av någon underlig anledning känner jag mig riktigt sugen på att köpa det. Det största motargumentet skulle vara att jag redan har spelat det och att en prislapp på 500 kronor känns ganska saftig då. Det största argumentet för är att man nu får spela det i 60 fps. Frestande värre. Här kommer en trailer som garanterat inte körs i 60 fps.
Med 22 dagar sedan senaste dagboken är det hög tid att sätta stopp för den längsta dagboksfria perioden sedan sidan sparkade igång. Även om det är sommar dyker upp nyheter lite här och var, nu och då. Igår kunde man läsa att både Battlefield: Hardline och Dragon Age: Inquisition har fått uppskjutna releasedatum. Den förstnämnda kunde jag inte bry mig mindre om, men jag antar att det är bättre att det skjuts upp än att det släpps lika ofärdigt som Battlefield 4. Dragon Age däremot är av större intresse för mig, trots att – eller kanske därför att – det intresset sällan verkar vara delat med folk jag pratar med. Dragon Age: Inquisition, i allmän popularitet och personlig hype, ligger i lä jämfört med The Witcher 3, den saken är klar. När jag läser att man bara skjuter upp Dragon Age en månad höjer jag på ögonbrynen. Jag kan inte släppa tanken på att spelet egentligen behöver mer tid än så, men att de inte kan lägga lansering efter jul för att undvika konsumentkampen med The Witcher. Jag hoppas att jag har fel.
Idag kan man på IGN läsa om och titta på Obsidians kommande rollspel Pillars of Eternity. Att spelsidor skriver om förtestade spel i positiva termer hör väl knappast till ovanligheten, och jag sjunger väl knappast lovord efter att ha sett videon. Man ska här komma ihåg att det är Obsidian Entertainment i pratar om, i min värld en böldpest på Biowares fantastiska spelkatalog och en parasit i spelindustrin jag älskar. Det spelar ingen roll att South Park: The Stick of Truth fick fin kritik – jag vill inte göra fisattacker och jag vill inte spela spelet och erkänna att det nog är rätt schysst. Också, jag vill inte gilla Pillars of Eternity. Jag vill att det ska vara genomruttet och att Baldur’s Gate-veteraner ska skriva lagom hatiska inlägg på facebook och twitter och reddit och 4chan och vad fan hans moster. Det är bekvämt att hålla Obsidian som en kass utvecklare, och det tänker jag fortsätta med ett tag till.
För egen del har jag börjat beta av min backlogg där Amnesia: The Dark Descent och Halo: Reach stod överst på listan. Men så kom något i vägen – Civilization V. Jag har länge vetat att jag skulle älska det spelet, men jag har aldrig kommit över den där första tröskeln för att verkligen fastna – förrän nu. Efter att ha påbörjat ett multiplayerspel och alldeles lagom börjat haja spelets gång startade jag en egen sparning som hunnerna på en stor Jorden-karta. 05:00 på tisdagen sköt jag upp min rymdraket och vann en vetenskaplig seger efter över 50 timmars spelande på fem dygn. Jag har fastnat för spel förut, men aldrig låtit det störa och styra mina dagar såsom Civ V. Rekord-sessionen var dag nummer två där jag spelade, med avbrott för inhandling av samt förtärande av mat, från elva på förmiddagen till sju på morgonen. Jag har nu beslutat att inte starta en ny civilisation förrän jag har 50 timmar över, annars kan det bli ödesdigert.
En tråkigare nyhet är att PSU:n, strömförsörjaren, till min stationära dator har tröttnat. Frid över dess minne. Den har drygt tre år på nacken och har därmed just avslutat sin tid av garanti. För Civilization innebar inte det någon större förlust då jag använt steam cloud på mina sparningar och regelbundet hoppat mellan laptop och stationär. För Amnesia är det värre, där sparfilen nu ligger på en strömlös hårddisk. I nuläget är det osäkert när jag har möjlighet att lappa ihop riggen, som varit en fin trotjänare under dessa år.
Sommaren är över oss. Jag målar hus men försöker klämma in lite speltid då och då. För några dagar sedan kom jag över ett Sega Saturn till ett riktigt bra pris och eftersom det var den enda (hyffsat) normala konsol jag inte ägde, kändes det skönt att få komplettera samlingen. Men Saturn är en konsol jag har dålig koll på vilket slutade med en massa internet-research i jakt på intressanta spel, vilket i sin tur slutade i några mindre bra beslut. Jag började med att köpa ett gäng riktigt billiga, men enligt internet bra, titlar på Tradera som visade sig vara repiga utan dess like. Suck och stön. Hur fan behandlar folk sina spel egentligen? Detta resulterade i en omedelbar aversion för Europeiska släpp (fodralen till spelen verkar ju inte hålla ihop för att rädda deras liv) och tänker nu enbart köpa japanska spel (föredragsvis sådana som inte har mellanlandat i något slarvigt europeiskt hem och blivit utsatta för misshandel). Elitistiskt? Kan du ge dig fan på. Introduktionen till Saturn blev onekligen en blandad upplevelse och framöver ska jag inte ta förhastade, internetbaserade, beslut av det här slaget.
Sommartider är annars upphämtningspass vad gäller spel. Jag ströspelar lite FIFA 14 mellan VM-matcherna och har påbörjat Infamous Second Son, vilket än så länge inte satt några djupare avtryck hos mig. Jag pysslar och fixar i mitt spelrum vilket är väldigt roligt men också frustrerande. Kabelkaos tycks uppstå hur ordnat jag än försöker koppla in mina konsoler. Just ja, DLC-packet till Resogun har också fått lite speltid. Kolla in det om du gillar spelet i fråga.
Under lite kaffekombinerat slösurfande sprang jag på Guns Up! som är på väg till Playstation 3, 4 och Vita. Ser faktiskt ganska kul ut. Dock är det ”Free-to-Play” (citationstecken befogade) vilket automatiskt gör mig mer skeptisk. Jag är gammal helt enkelt. Så här ser det ut.
Sommar betyder färre spelsläpp och tid att beta av backloggen. Det betyder även schyssta reor som anledning att besöka fysiska och virtuella butiker även under lågsäsong. Min personliga favorit är den (halv)årliga steam-rean som varar i 11 dagar. Som ni alla vet är det skillnad på rea och rea. Steam-rean hamnar bland de senare.
För egen del har jag hittills spenderat cirka 450 kronor (egentligen bara drygt 300 då Pay Day 2 var 4-pack och… whatever). För dessa pengar har jag införskaffat följande: Hitman Absolution, Fable The Lost Chapters, Pay Day 2 – Four Pack (varav två har sålts till polare), FarCry 2, Sid Meier’s Pirates!, To The Moon, Unreal Tournament 3, XCOM: Complete (Enemy Unknown och Enemy Within) samt Skyrim (gåva). FarCry 2 är en gammal favorit och XCOM gör sig helt klart bättre på en schysst PC än på PS3. Hitman har jag hört ska vara riktigt snyggt, och nu äger jag det på två plattformar utan att ännu spelat någon version. Sid Meier’s Pirates! köpte jag mest för att (inte helt ovanligt under steam-reor) men verkade rätt kul när jag testade det. Fable kändes bra då jag redan äger uppföljarna till 360. Pay Day 2 har jag bara hunnit spela lite grann, och visst blir man sugen efter introt nedan.
Ta dock inte mina köp som någon indikation på vilka erbjudanden som finns – jag hade 150 spel installerade på datorn innan rean började, vilket begränsar urvalet. För den som just har uppgraderat sin rigg, köpt en ny eller funderar på det kan jag bjuda på några höjdpunkter från rean hittills. Kom ihåg att de extrema prissänkningarna endast varar i 8 eller 48 timmar i taget. Samma deal kommer nästan garanterat flera gånger under rean. Jag ska även passa på att tipsa om denna sida som hjälper dig att hålla koll på alla prissänkningar som gäller just för stunden. Happy Hunting!
Brothers: A Tale of Two Sons (2,99€, gäller just nu) – En personlig favorit från förra året, svenskutvecklat och i skrivande stund till ett löjligt bra pris.
The Witcher 2: Assassins of Kings (<4€) – Ett oerhört snyggt och fängslande spel. Stor utveckling från originalet och ett absolut måste, särskilt med trean bakom knuten.
Bioshock Triple Pack (<14€) – Likt med The Witcher minns jag inte det exakta priset på denna, men en dryg hundralapp är vad du får betala för BioShock, Bioshock 2 och Bioshock Infinite om du passar på. Det är inte ens en bra deal – det är ren stöld.
Metro 2033 (1,99€, gäller just nu) – Även uppföljaren Last Light är på rea, men har du inte spelat 2033 (som undertecknad, *host*) bör du börja där. Det lär ha några ganska djupa dalar, men också några minst lika höga toppar. Metro ska framför allt, i sina bästa stunder, ge en nästan oöverträffad känsla av verklig atmosfär.
TES V: Skyrim (3,74€) – Denna behöver jag inte ens kommentera. KÖP!
I dagens andra inlägg fanns trailers i massor, däribland till The Witcher 3: Wild Hunt. Jag må tycka att jag är verbalt skicklig men när det kommer till magi av detta slag känner jag mig som en neandertalare – h*lvetes j*vla f*n vad det spelet ser häftigt ut. Ändå räcker det inte till, för The Witcher 3 ser inte bara ut att vara häftigare, utan… annorlunda. Jag har inget riktigt att jämföra det med. Det hela har att göra med spelarens relation till spelet, mer specifikt världen, något som gett mig många sömnlösa nätter av funderande.
Det finns spel som Grand Theft Auto, där du får besöka en levande värld. Lägg betoning på ordet besöka, för du kan inte påverka den – förutom börsen i GTA V, vilket är en trevlig mekanik, men annars lever Los Santos ett liv för sig själv. Random NPC:s spawnar enligt principer, och skjuter du någon ersätts han/hon nästa gång av någon annan. Detta kan ge vackra och livfulla miljöer att titta på och leka runt i, med den tryggheten att inget någonsin kommer att förändras.
Sedan finns det spel som de numrerade Elder Scrolls, Fallout 3 eller Minecraft. Här är världen helt beroende av dig. Den existerar bara om du är där. Den reagerar bara på dig, inget annat. Ett svärd som lämnas på marken ligger kvar på marken tills du flyttar på det. Detta kan ge en oerhörd maktkänsla, där spelaren kontrollerar sin omgivning utan att vara rädd för att någon förstör den.
Båda dessa typer av öppna spelvärldar saknar dock något, det där något som gör de riktigt trovärdiga som levande miljö, inte bara som film. En miljö där orsak och konsekvens styrs efter verklighetsförankrad programmering, snarare än arkad- eller sandlådelik. En miljö där spelaren är mer än åskådare men mindre än gud. En miljö som lever, pulserar, som ständigt förändras och formas av de krafter som rör sig inom den. Det är den känslan jag får av The Witcher 3, och det är en känsla som ger mig spellängtan som jag inte kännt den på länge.
Sen var det det där med samlarutgåvor också. Statyn i videon nedan är något så fruktansvärt ball att jag nästan mår dåligt. Kosta va det kosta vill – jag ska ha en sån, inget snack om den saken.
