Retro, nytt och allt däremellan.

Kategori: Valvet (Sida 13 av 17)

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: SSX


SSX knep andraplatsen i mars fem hetaste spel och det med all rätt. Att kalla serien för klassisk är kanske att ta i, men den har likväl varit väldigt omtyckt, speciellt under den gamla goda Playstation 2-eran. Men nu är det nya tider och frågan är hur ett modernt SSX ska se ut.

Efter lång tid lyckades till slut Electronic Arts göra något bra av SSX som överlag har mottagits riktigt bra. De allra flesta är överens om att det är en värdig reboot där de lyckats hålla kvar vid det som är typiskt för SSX, samtidigt som de fått med nya element som gör att upplevelsen känns fräsch. Det blev 83 i snitt på Metacritic.

Fredrik (gissat snitt 80): ”Mina personliga förväntningar på SSX var väldigt förvirrade. Å ena sidan älskar jag SSX-serien och ville se ett fantastiskt spel, men å andra sidan var jag skeptisk till den nya mörkare stilen de talade om under lång tid. Men saken är den att nya SSX ser ut att vara precis det jag vill ha, den lyckan tar jag med mig i brist på poäng.”

Daniel (gissat snitt 81): ”Jag kan inte understryka nog hur viktigt det var för mig att spräcka den oerhört pinsamma nollan jag gått och dragits med ända sedan starten av denna tävling. SSX har inte haft någon speciell plats i mitt hjärta tidigare, men efter ett oväntat releaseköp har det faktiskt fått det nu.”

Thomas (gissat snitt 79): ”Jag har testat SSX en gång tidigare tror jag och då kändes det som 79. Därför satte jag 79 vilket inte var helt uruselt, men tyvärr tillräckligt uselt för att inte ge några poäng. Bara att bita ihop och komma igen nästa gång.”

Jonas (gissat snitt 82): ”Jag har aldrig varit något fan av SSX-serien, och även om den här rebooten verkar ovanligt lyckad så är det inget som kommer få mig att springa till affären (jag nöjer mig med att tjuvspela lite hemma hos Fredrik nästa gång jag hälsar på). Jag tackar dock Electronic Arts för två viktiga poäng i denna tävling.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 1 p (+1) | Fredrik: 7 p (-) | Jonas: 7 p (+2) | Tompa: 3 p (-)

Tvspelsdagboken vs Metacritic: Uncharted Golden Abyss


Uncharted har länge varit ett extremt viktigt varumärke för Sony och än viktigare nu när de skulle lansera Playstation Vita. Att ha ett Uncharted-spel klart till lanseringsdagen måste ha setts som oerhört viktigt för att lyckas kränga enheter till folket. Det har fått många betyg som befinner sig i den högre delen av skalorna och det pratas om att man faktiskt lyckats rätt bra med Nathan Drakes portabla debut.

Vad de inte riktigt verkar ha lyckats lika bra med jämfört med Uncharted-serien till stationära konsoler är berättandet, som tyvärr verkar ha fått sig en törn till fördel för actiondelarna. Här finns också en del Vita-specifika funktioner som innebär att man kan ladda om genom att peka på skärmen, hålla balansen med gyrofunktionen eller lösa ”pussel” med olika pekrörelser. Som alltid när ny teknik når oss är vissa funktioner smarta och vissa mest bara där för att de ska kunna peka på att de uttnyttjat den dyra hårdvaran ordentligt. En stabil lanseringstiel för Vitan blev det i alla fall, med ett snitt på 80 på Metacritic.

Fredrik (gissat snitt 80): ”Inte Naughty Dog som utvecklar, inte samma storslagna presentation som gjorde de stationära versionerna så spektakulära. Men självklart inte heller någon sörja. 80 lät rimligt. Och vad landade det på?”

Daniel (gissat snitt 85): ”Ingen kommentar, jag har fortfarande noll poäng…”

Thomas (gissat snitt 82): ”Jag hade ingen aning att det var Vitas version vi gissade på. Men lyckades åtminstone skrapa ihop lite poäng utifrån det jag kände till om Uncharted. Gott så.”

Jonas (gissat snitt 84): ”Skulle nog påstå att Uncharted till PS Vita var ett av tävlingens svåraste spel att gissa på. En releasetitel till en ny konsol har ofta förmågan att få några snäpp bättre betyg än det verkligen förtjänar. Samtidigt har ju Uncharted-serien trots halvdan spelmekanik ändå lyckats charma spelrecensenter världen över med sin fantastiska grafik och sina sköna Indiana Jones-vibbar. Hur detta skulle fungera på en uppenbart klenare hårdvara var givetvis klurigt att förutspå, men det verkar som slutresultatet blev helt okej i slutändan. Inte riktigt lika bra som jag trodde dock. Hatten av för Fredik och hans pricksäkra gissning.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 0 p (-) | Fredrik: 7 p (+4) | Jonas: 5 p (-) | Tompa: 3 p (+1)

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Syndicate


Det ryktades länge att Starbreeze jobbade med att göra ett nytt spel baserat på världen från det gamla 90-talsspelet Syndicate. När det sedan bekräftades att det låg något bakom rykena och att de planerade att göra ett FPS av reebooten lät reaktionerna inte vänta på sig. Internet var i uppror – eller ja – om saningen ska fram känns det faktiskt mer som att det handlade om några få högljödda bakåtsträvare som promt vill hålla fast vid det numera rätt mossiga isometriska perspektivet.

Nu när spelet väl nådde butikshyllorna i slutet av februari har recensenternas mottagande varit lite blandat. Att till exempel Giant Bomb skulle ge det hela fem av fem var minst sagt otippat och fick nog flera att börja fundera en extra runda kring om spelet var värt slantarna. Som motsats till deras hyllning är det andra mer skeptiska recensioner som talar om en kort kampanj och avsaknad av mer djup i berättelsen. Samtidigt vittnar andra om stabilt och under hållande gameplay, och så även i co-op, men utan att briljera. Syndicate landade till slut på hyggliga 75 i snitt på Metacritic. Vad vi tänkte och tycker nu efterhand ser du nedan.

Fredrik (gissat snitt 82): ”Trodde att Starbreeze skulle göra något kompetent med Syndicate. Och det tycks de ha gjort också. Men tydligen är recensenter runt om i världen oense om exakt hur kompetent det är, om det är kompetent genialitet eller mer av en kompetent axelryckning. Noll poäng för min del.”

Daniel (gissat snitt 78): ”Jaha, så missade jag poäng igen med en hårsmån igen. Att fortfarande ligga kvar på noll poäng har skapat en viss uppgivenhet, kommer jag ta någon poäng alls den här gången tro? När det gäller Syndicate kan jag bara konstatera att jag i alla fall tänkte rätt, ocvh jag tror att jag kommer köpa det när det letar sig nedåt i pris.”

Thomas (gissat snitt 83): ”Visste inget om detta spel och vet fortfarande inget. Kände mest att jag slängde in en viss siffra som passade bra till ett spel som heter Syndicate. Jag råkade visst uppskatta titeln tyvärr.”

Jonas (gissat snitt 77): ”Kan inte påstå att jag visste mycket om Syndicate när jag gissade mitt betyg. Visste att det var svenskutvecklat, någon form av FPS och att det sett ganska meningslöst ut på dom få bilder och filmer jag tittat på. Ändå lyckades jag tydligen på något sätt överskatta spelet. Illa.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 0 p (-) | Fredrik: 3 p (-) | Jonas: 5 p (+1) | Tompa: 2 p (-)

Att köpa Vita är ingen lätt uppgift

Igår var det som bekant premiär för Playstation Vita. Jag har varit lite velig inför ett köp men efter ungefär 20 minuters hårt funderande gav jag mig ut på jakt efter den lilla bärbara elakingen. En jakt som skulle visa sig vara ytterst problematisk. På min inköpslista stod följande:

1. En Playstation Vita Wi-Fi
2. Ett Starter Kit
3. Ett minneskort 16GB
4. Everybody’s Golf

Mitt första stopp var på Mediamarkt i Nacka där Vitan helt lyste med sin frånvaro. Gick fram till en säljare och frågade om de hade valt att skippa maskinen helt och fick ett mumlande svar om att det var någon ”beef” som hindrade butiken att få några maskiner. Efter lite googlande kunde jag se att konsumenter fått besked om att deras förbokningar hos Mediamarkt hade strukits, så det var tydligen inte bara varuhuset i Nacka som hade bekymmer.

Steg två på mitt äventyr i Nacka var att bege mig till Elgiganten som förutom några 4GB minneskort och en del spel inte heller hade någon hårdvara att skryta med. Nu blev jag faktiskt lite ledsen eftersom de hade annonserat rejält och skröt med riktigt bra priser. Desperationen slog nu till och jag stapplade i väg till Gamestop. I vanlig ordning stod någon halvkufig kille i kassan och i princip skröt om att alla exemplar de hade fått in hade gått till förbokningar. Med andra ord hade de inte vågat ta in fler och det framgick inte om det var fyra förbokningar eller fyrahundra. Log ironiskt och gick därifrån. Påminde mig återigen om att aldrig gå till en Gamestop-butik. Jag var nu hungrig och trött och gav upp mitt letande, köpte thai-mat och åkte hem. Utan att ha fått slösa (läs; investera) några pengar på tvspel alls.

Efter en sömnrubbad natt gick jag direkt till min dator för att lägga upp en bättre strategi för dag två. Idag skulle jag INTE komma hem tomhänt. Kollade Elgigantens lagerstatus, vilken såg mörk ut på alla fronter. Övervägde att boka på Webhallen men priset där lockade inte direkt. Jag åkte till jobbet och hoppades på något slags lagerföringsmirakel under dagen. Och så blev det. Helt plötsligt hade mitt lokala Elgiganten maskiner i lager och jag hoppade raskt på en buss med ett leende på läpparna. Anlände till Elgiganten, såg tomma hyllor, panikade lite, frågade personalen och… score! 2319 kronor fattigare gick jag därifrån med en Vita och Everybody’s Golf. Nu saknades bara ett minneskort och ett Starter Kit med livsnödvändiga saker såsom fodral, skärmskydd och vristrem.

Gick till Siba som ligger i närheten och här började min shopping ta helt nya spår. Först och främst hittade jag ett Starter Kit men inget minneskort. Lite av en besvikelse eftersom Siba precis som Elgiganten hade bra pris på just sådana. På väg till kassan såg jag en skylt där det stod ”alla spel 79 kronor oavsett tidigare pris”. Titta ner i röran av spel utan att förvänta mig något alls men min blick fastnade på Army of Two the 40th day. Högg tag i det direkt. Nu kanske det här kräver en förklaring. Army of Two, seriöst? Jo, igår pratade jag med Daniel som höll ett långt försvarstal om varför han hade gått och köpt Army of Two och nått skräpigt Medal of Honor för en billig penning. Jag hånade honom såklart men han fortsatte prata om att jag också borde köpa det för att spela co-op. Så nu när det kostade 79 kronor kunde jag inte låta bli.

Jag bläddrade vidare bland spelen och hittade Final Fantasy XIII till Playstation 3 och även om jag redan äger det (fortfarande inplastat till 360) kunde jag inte låta bli, speciellt eftersom det ska se bättre ut till PS3 och att jag efter Eternal Sonata är sugen på mer JRPG. Blickade upp och noterade en annan skylt där det stod ”Final Fantasy XIII 49 kronor”. Fnissade hysteriskt och gick till kassan. 397 kronor fattigare gick jag därifrån med ett Vita Starter Kit, Final Fantasy XIII och Army of Two the 40th Day.

Bara minneskortet kvar nu. Sony Center såklart, nope. Expert? Nja, där försökte personalen istället sälja på mig ett Memory Stick och jag fick flera gånger förklara att det inte fungerar till Vitan. ”Vi är vad vi heter”, my ass. På väg ut från Expert fastnade min blick på en ny skylt. ”Alla spel 39 kronor oavsett tidigare pris”. Nu var jag verkligen skeptisk till vad som skulle ligga i den lådan, men efter Siba-äventyret var jag tvungen att i varje fall titta. Första spelet jag såg var Black Ops till Xbox 360 och insåg att det kanske inte bara var bottenskrapet som fanns att fynda. 156 kronor fattigare gick jag därifrån med Metroid Other M till Wii, Test Drive Unlimited 2 till Xbox 360, Brütal Legend till Xbox 360 och Infamous 2 till PS3. Lycklig som få men fortfarande utan minneskort.

Så vad nu? Kollar nätet och ser att Webhallen har massvis med minneskort i lager, även om de är lite dyrare än vad jag är sugen på att betala. Bokar kort och beger mig in till storstaden. Vem vet, snart kanske jag får spela lite på min nya Vita.

Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 7


Öppnar min molnsparade fil som klockar in på 23 timmar, 46 minuter och 32 sekunder. Greven är slagen, men hans högra hand har förvandlats till ett monster och försvunnit. Gänget har tagit upp jakten och kommit till en stad fylld av bubblor. Precis som spelet har varit rakt igenom, är grafiken och estetiken slående vacker. Jag hittar en dörr och det känns i magen att slutet är nära.

Ok, kanske inte så nära. Jag kommer in i ett stort torn fyllt av olika vägval och massor av monster. Jag väljer ut mina tre favoritkaraktärer Retto, Falsetto och Viola, och låter dem ta hand om sista biten. Dessutom behöver de levla lite inför en svår slutstrid. Jag öppnar upp nya våningar genom att spela på en enorm xylofon vilket passar bra in i spelets musiktema. Tornet påminner lite om en blandning av Tron och en bana i Mario Kart som jag inte kommer ihåg namnet på. Jag möter en boss längst upp i tornet och låser upp en portal som tar mig vidare.

Närmar mig ett enormt fort som lyses upp av blixtar, ser inte direkt inbjudande ut. Nya labyrinter och monster väntar. Ett gäng minibossar radas upp, alla faller för mina vänners specialattacker. Efter varje miniboss inleds dramatiska samtal om allt från guds konstintressen till Beats kameraintresse. Ränner vidare i fortet och inser att det är lite av ett pussel att hitta dit jag ska. Till slut står jag där, framför ett enormt monster… som är betydligt lättare att spöa än jag trott. Lite snopet faktiskt.

En ny portal öppnas och jag går vidare. Och nu kommer en vändning jag inte räknat med. Spelets slutboss är inte det stora monstret, inte greven som uppstått igen. Det är – Chopin. Han måste nämligen testa sin dödlighet. Gänget är allt annat än imponerade över hans irrationella beteende. En högst otippad och faktiskt ganska besvärlig strid startar. Falsetto, Viola och Retto är dock väl förberedda och jag lyckas ta hand om det unga musikgeniet efter vad som känns som en evighet.

Chopin dör, hans ”sista ord” är kring glädjen av att inte lyckats döda oss. Man tackar. Polka går fram till ett stup och tänker hoppa ner, Beat gråter, Retto skriker och gråter. Läget är minst sagt kritiskt. Men det är hennes syfte och hon säger några sista ord till sin mor som dykt upp. Känner mig ganska tagen, Polka hoppar och en slutfilm som saknar motstycke sätter igång.

Slutfilmen är för lång och för känslosam att gå in på i detalj, låt mig bara säga att den är lärorik, moraliserande, något förvirrande och väldigt dramatisk. Spelet är över och precis som med alla spel man lägger väldigt många timmar på uppstår en saknad. Eternal Sonata var på många sätt ett helt fantastiskt äventyr. Jag kan inte nog rekommendera att ni spelar det, om inte annat för att bryta av mot västvärldens brungråa fokustestande spel ett tag. Det är värt det.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6

Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 6


Hela gänget är samlat nu, förutom Falsetto som är spårlöst försvunnen sen tidigare. Vi är tillbaka i Baroque och väntar på att prinsen ska bestämma sig om han vill gå i direkt strid mot Forte och den onda greven. Vi lullar runt i staden under tiden. Springer in i en präst som står i ett hörn och predikar, varpå Salsa slänger ur sig följande kommentar. ”What is a priest? Is it warm? Does it taste good?”. Helt jävla oslagbart. Han ber oss att gå till en kyrka för att hitta ljuset. Jo tack, det leder självfallet till ett nytt äventyr. Något att göra för att symbolisera tiden det tar för prinsen att fatta sitt beslut.

Under våra strider i kyrkan dyker Falsetto upp från ingenstans och hjälper oss, efter att givetvis hållit en lång monolog om varför hon var borta. Tillsammans med henne dyker även en av grevens hjälpredor upp men hon faller snart offer för mitt nu väldigt kompetenta sällskap. Jag har onekligen fått bättre koll på stridandet vilket har gjort det mer strategiskt och betydligt roligare.

Tillbaka i Baroque och borde prinsen ha fattat sitt beslut, men icke, han och prinsessan är tydligen försvunna. Prinsessan som också har agerat spion åt greven har övertygat prinsen om att de ska dra till Forte för att reda ut hela saken, ni vet, diplomati. Varför tror jag att det är en sjukt dålig idé?

Vi följer efter i hopp om att komma i kapp turturduvorna. Men först en historielektion till om hur Chopin lämnade sitt hemland Polen för att aldrig återvända igen. Precis som prinsen och prinsessan har lämnat Baroque för att kanske aldrig återvända igen. Djupt. Efter en jäkla massa stridande når vi skogarna runt Forte igen. Springer in i en spågumma som mest gör mig förvirrad. Vi fortsätter.

Världen är inte sig lik, den är trasig och smutsig på sina ställen. Första fienden jag ser är en struts med horn och lans. Konstaterar att fienderna är i sin ordning i varje fall. Jag möter nämligen en miljon av dem. Mina vänner levlar upp i omgångar och det känns som en lång förberedelse för en dramatisk slutstrid. Och jag får delvis rätt. Vi kommer i fatt prinsen och efter någon minut kommer Greven och hans högra hand inflygande på någon slags dinosauriefågel. Prinsen fegar ur direkt och vill ge upp. Men greven skiter fullständigt i vad prinsen vill och inte vill. Han vill åt Polka, som även hon är villig att ge upp, för freden. Jag blir otålig och vill bara spöa skiten ur den kaxiga jäkeln. Efter långa dialoger slår greven till Polka i ansiktet (damn, hon är typ 14 år) och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Nu jävlar.

Att spöa en greve visar sig vara ett svårt uppdrag. Dessutom är han i samklang med en sån där dinosauriefågel. I mitt slagsmålsparty finns Chopin, Falsetto och Viola. Viola är lagets helare, hon dör först. Jippi. Chopin viftar runt med sin dirigentpinne men gör inte mycket nytta, han stryker också med. Det blir Falsetto som får agera hjältinna. Efter att ha knaprat i sig hela mitt förråd av hälsokakor får hon tillslut in den avgörande smällen. Greven är död. Äntligen. Men det skulle såklart vara för enkelt om det slutade där. Direkt efter dricker Grevens högra hand ett glas med lila saft, sliter upp ett lila hål i himlen och försvinner. Sagan fortsätter, gänget hoppar in i hålet. Slutet är nog nära nu.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: The Darkness 2


Det är nu lite drygt 4,5 år sedan The Darkness släpptes, då med den svenska Uppsala-studion Starbreeze bakom spakarna. Att spelet var baserat på en serietidning var det kanske inte alla som hade koll på, däremot visste man att Starbreeze gjort underverk med The Chronicles of Riddick några år tidigare, vilket förstås var en bra förutsättning för att de även skulle lyckas med The Darkness (82 på metacritic).

Uppdraget att utveckla uppföljaren landade på Digital Extremes (Pariah, Dark Sector, Unreal Tournament 2003/2004, Homefront) och vi alla var ganska säkra på att det skulle kunna bli rätt bra, trots att vissa av deras tidigare titlar inte riktigt nått hela vägen fram. Kritikerna verkar vara eniga om att det är en värdig uppföljare som på många plan är betydligt vassare än sin föregångare, dock utan att briljera. Förutom en kort kampanj så lyfter man fram både berättandet, det visuella och de brutala actiondelarna som genomarbetade och underhållande. Till slut landade The Darkness 2 på respektabla 80 i snitt på metacritic.

Fredrik (gissat snitt 81): ”Min relation till The Darkness är minst sagt begränsad. Jag spelade väldigt lite av del ett och har ingen som helst koll på serietidningen. Faktumet att utvecklandet gått från Starbreeze till Digital Extremes gjorde mig också lite ledsen. Magkänslan var först att det här skulle bli ett ganska platt spel men efter att faktiskt ha spanat in spelet lite extra, ökade jag på min ursprungliga gissning med några poäng. Det gjorde jag rätt i och landade bara en ynka poäng från metacritic.”

Daniel (gissat snitt 83): ”The Darkness var en trevlig överraskning 2007 och faktiskt lite av ett underskattat guldkorn i mina ögon. Framförallt lyckades det med stämningen, karaktärerna och berättandet på ett mycket bra sätt. Har därför länge sett fram emot en uppföljare och i många år verkade det som att den aldrig skulle bli av. Den här rundan borde jag ha fått med mig åtminstone en poäng men tydligen så hade jag inte riktigt läst reglerna ordentligt, för så blev det icke. Jag som hängt upp alla mina gissningar på en strategi kring +/- 3…”

Thomas (gissat snitt 81): ”Jag har aldrig spelat dessa spel och känner inte till så mycket mer än det jag beskådat i diverse trailers av förra utgåvan. Det kändes inte som något spel som skulle hyllas till skyarna utan mer som ett ”runt 80″-spel. Nu blev det ganska exakt så och det var ju synd att jag puttade upp det en poäng, men är ändå nöjd att jag åtminstone har spräckt nollan för i år. Jakten på Jonas har inletts.”

Jonas (gissat snitt 76): ”Jag får väl erkänna att jag inte direkt har koll på The Darkness 2. Jag spelade ettan en bit, mest för att det var svenskutvecklat, men det föll mig liksom aldrig i smaken. Att tvåan ändå lyckats roffa åt sig samma snitt som betydligt namnkunnigare Kingdoms of Amalur är lite imponerande. Kanske var det quad weilding som gjorde det. För egen del blev det tyvärr inga quad points, men jag är i alla fall fortfarande i topp där jag hör hemma.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 0 p (-) | Fredrik: 3 p (+2) | Jonas: 4 p (-) | Tompa: 2 p (+2)

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Kingdoms of Amalur – Reckoning


Kingdoms of Amalur: Reckoning är ett ganska konstigt spel. Inte för att det i sig är ett annorlunda eller speciellt RPG utan konstigheten ligger snarare i själva produkten i sig. Reckoning är en spin-off på ett MMO som fortfarande inte är färdigt. När den förre baseball-stjärnan Curt Schilling och hans företag 38 studios började utveckla spelet skulle det nämligen bli just ett MMO. Sen kom Big Huge Games in i leken och man valde att göra ett mer traditionellt rollspel istället. Man har tydligen fortfarande planer på att göra ett MMO men det har ingen koppling till Electronic Arts, som dock har gett ut just Reckoning (EA Partner). Logiken är inte självklar, men vem bryr sig.

Våra förväntningar på Reckoning var ganska höga. Sen spelade några av oss demot och då dämpades dessa något. Mottagande bland recensenter har överlag varit positiva och alla inblandade parter är säkerligen nöjda över vad de har åstadkommit. Även försäljningsmässigt ser det ut att gå riktigt bra med till exempel en topplacering på den brittiska topplistan. Recensenterna tycks gilla den öppna världen och allt man kan utforska, de som inte hyllar spelet gillar också den öppna världen men ogillar att den är lite väl generisk och att sidouppdragen ofta saknar djupet som man till exempel hittar i Skyrim. Reckoning klockar just nu in på 80, inte är väl de fy skam. Så här trodde vi.

Fredrik (gissat snitt 82): ”Ju mer jag läste om och tittade på Reckoning, desto fler fjärilar började röra sig i min mage. Grafiken såg lekfull ut och stridsmekanismen liknade inget annat rollspel jag tidigare sett. Någonstans ville jag tro att Reckoning skulle bli något helt fantastiskt men insåg ganska snabbt att jag behövde dämpa förväntningarna något. Drog till med 82 och missade full pott med två poäng. Fortfarande en kvalificerad gissning i min bok.”

Daniel (gissat snitt 76): ”Seriöst, Jonas måste ha fått tag på facit, det är inte rimligt att han spikar första spelet bara sådär. Nåväl, Kingdoms of Amalur verkar väl vara ett hyggligt rollspel men jag hoppades nästan att det skulle få sämre för inte fasen är det mer än ett ”7 av 10-spel”, i alla fall inte i mina ögon, baserat på det jag testat och läst. Jag kompenserade för RPG-fanatikerfaktorn och la mig en bit under 80, och trots utebliven poäng är jag rätt nöjd med inledningen på tävlingen. Man ska inte ta ut sig redan i försöken brukar det ju heta. Nu har jag siktat in mig och jobbar långsiktigt fram mot målet.”

Thomas (gissat snitt 76): ”2012 tar vid där 2011 tog slut. Kul. Verkligen. Grattis Jonas.”

Jonas (gissat snitt 80): ”Ja, vad ska man säga? Överlägsen förra säsongen och det verkar bli en promenadseger även denna gång. Även om ett snitt på 80 kanske kan ses lite som ett misslyckade för ett spel som såg så starkt ut på papperet, så verkar det ändå som många gillar det. Det närmaste jag kommit spelet är en tvåtimmars livestream med Cynical Brit, och det jag såg fick mig inte direkt sugen på att springa till affären. Men fyra snabba poäng tackar man ju aldrig nej till.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 0 p (-) | Fredrik: 1 p (+1) | Jonas: 4 p (+4) | Tompa: 0 p (-)

Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 5


Exakt 18 timmar, 40 minuter och 13 sekunder in i spelet nu. Men innan jag går vidare och berättar om mina senaste bravader måste vi reda ut vad som hände med resten av gänget efter det ödesstigna slagsmålet på bron som brast.

Beat och hans vänner blev uppfiskade av en stilig sjökapten ombord på ett lika stiligt skepp. De är oroliga för resten av gänget, men jag vet bättre och försöker berätta detta. Det går såklart inte att prata med digitala gubbar genom en TV. Efter en del mellansekvenser väcks jag (inte karaktärerna utan bokstavligen talat – jag) upp av en stor smäll. Livet till havs är inte enkelt, där det finns fina båtar finns det såklart pirater också. Här möts jag av den största utmaningen spelet har visat upp hittills.

Att slåss mot pirater är inte speciellt komplicerat men det visar sig att deras piratkapten (vilket Salsa understryker ser ut som en riktig kapten till skillnad mot den stiliga kaptenen på vår båt, vilket är väldigt sant. När sedan Beat poängterar att piratkaptenen är en kvinna följer en diskussion om problemet med stereotyper (fantastiskt) som inte går av för hackor. Tror det krävs fyra eller fem försök innan jag lyckas hitta en strategi som tar mig vidare. Efter alla repetitiva strider är det skönt att behöva tänka till lite. Belöningen av att spöa henne känns så mycket större. Vi anländer sen till staden Baroque där det visar sig att kaptenen faktiskt är en prins som har samarbetet med Rebellerna för att slå ner onda greven, men tydligen är hans fästmö väldigt mycket mot idén med krig. Vilket sen visar sig vara på grund av att hon samtidigt är spion åt greven. Eller nått i den stilen.

Efter en stunds shoppande och utforskande vänder vi åter till våra hemtrakter för att försöka återförenas med de andra. Vägen dit är både kall och lång, men inte speciellt krånglig. Vi återförenas i staden där allt började, Ritardando, och alla i gänget samlar sina krafter för att återvända till Baroque och övertyga prinsen om att vi måste slå hårt mot hårt vad gäller en ung, arrogant och korrupt greve. Ni anar inte hur mycket jag längtar till det mötet. Retto sticker till Polka, som är hemma och tittar till sin mamma, det blir djupa samtal om livet och döden under stjärnorna – igen. Hon pratar om att hoppa ner för ett stup, Retto blir arg. Konversationen slutar med att han ger henne en speciell sten. På vägen har Greven fått nys om att Polka, med hennes magi, är nyckeln till det han letar efter, med andra ord mer makt. Spänningen är olidlig.

Under de senaste timmarna har jag börjat uppskatta striderna mer, fifflat runt med specialattacker, levlat upp hela mitt party och verkligen grävt ner mig i alla items som spelet låter mig hitta. Jag grämer mig en aning över att jag kanske förenklat spelet lite för mycket. Stör mig dock fortfarande på att många av striderna är för lika varandra men gläder mig åt själva berättandet och att jag uppriktigt har svårt att hänga med i alla intriger. Det är överväldigande på något bisarrt positivt vis. En annan sak värd att notera vad gäller japanska rollspel, efter nästan 19 spelade timmar har jag skrapat ihop 70 gamerscore, men vem bryr sig. Nu väntar jag bara på att den stiliga prinsen ska få arselet ur och skicka iväg oss för att strida mot greven.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3, del 4

Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 4

Följande har hänt i Eternal Sonata. Mina minnesanteckningar jag för medan jag spelar har försvunnit. Som inlämningsuppgifter för elever på gymnasiet. Magiskt borta. Detta leder dock till ett roligt experiment, för mig att återge vad som har hänt, ur mitt minne, utan att läsa saker på nätet. Att kolla fakta är mesigt. Låt oss se nu.

Jag satt i fängelset och fick aldrig något möte med den ondsinta greven. Varför är greven så ondsint frågar ni? Jo så här ligger det till. Han säljer mineralpulver till folket, utan att ta ut skatt på det. Men det låter ju ganska trevligt? Jo, men mineralpulvret gör folk till lydande zombies vilket greven vill för att de inte ska ifrågasätta hans auktoritet. Att de sen dör på kuppen spel ingen roll. Mineralpulver är alltså kod för droger. Dessutom är det svårt för vår hjältinna xx att sälja sitt blomsterpulver (vilket mer kan ses som ett nyttigt naturmedel) då hon inte kan konkurrera med drogerna.

I fängelset träffar jag Salsa, en skogsväktare som gillar hattar. Hon är liten och hattarna får henne att se större ut. Tillsammans flyr vi från vår bur och väl ute i världen träffar vi Falsetto, Claves och deras ledare Jazz från Andantino. Dessa tre är rebeller och smider planer för att sätta dit den ondsinte greven. Vårt äventyr fortsätter nu tillsammans med rebellerna. Efter en kort promenad stöter vi på trubbel. Snubben som slängde oss i finkan tidigare har kommit i kapp och är nu arg som ett bi. Vi slåss igen, och vinner igen. Men vinsten blir kortvarig eftersom han i sitt fall sliter sönder bron vi har stridit på och hela sällskapet faller mot sin död, eller?

Såklart inte. Men vi splittras upp och jag får följa med ena halvan av gänget plus rebellerna på egna äventyr. Vi är alla oroliga vad som har hänt våra vänner. Speciellt Andretto som saknar Beat. Vi tar oss till rebellernas underjordiska stad där vi genast slängs ut på nya viktiga uppdrag. Nu ska vi leta efter ett speciellt vatten till en speciell blomma för att göra en speciell liten tjej glad. Jag börjar vid det här laget störa mig på att det blir mycket stridande (nu mot spöken, eftersom vattnet såklart finns på en kyrkogård) och dessa strider är väldigt repetitiva. Till slut möter jag en stor drake som vaktar vattnet och efter han har fått däng har gänget dåligt samvete över det hela. Han kanske bara gjorde sitt jobb och vaktade vattnet, snyft, snyft. Naiva ungar.

Efter att vattnet har hämtats upp utspelar sig intriger som saknar motstycke i både längd och dramatik. Allt står nämligen inte rätt till bland rebellerna, en av de tre är en spion. Häng med nu. Claves är egentligen kär i Jazz och är svartsjuk på Falsetto som verkar känna honom sen barnsben. Därför bestämmer sig Claves för att bli spion men hon drabbas av extrem ångest och håller en tio minuters monolog om skiten. Sen tror jag hon dör, jag gör i varje fall det lite grann. Direkt efter det klipper man över till en ny historielektion om nått musikstycke som tydligen passar bra in under temat kärlek och ångest. Jag frestas för första gången i spelet och skippa den, men står emot. Är lite frustrerad på storyn just nu och vill snarare leta efter Beat och de andra, istället för att lyssna på snyfthistorier. Hoppas det tar fart snart för nu går det trögt. Vad som hände med det övriga gänget får ni läsa om i nästa avsnitt.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3

« Äldre inlägg Nyare inlägg »