Retro, nytt och allt däremellan.

Kategori: Valvet (Sida 14 av 17)

Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 3


På plats i Forte City. Mitt stora möte med greven är snart ett faktum, men först måste jag hitta ett rum för natten. Problemet är bara att den som jobbar bakom disken på värdshuset är bortsprungen, eller snarare, han är tydligen ute och leker någonstans. Mina tankar går till barnarbete och till ledningen för värdshuset. Vid nästa styrelsemöte kanske ni ska se över era rutiner, och möjligtvis enas om att utifall personalen riskerar att strunta i jobbet på grund av att det är ute och leker, anställ någon annan. Phil, som han heter, är hur som helst borta och uppenbarligen är det ett problem även för honom, hans mamma är tydligen av det strängare slaget.

Istället för att få en god natts sömn blir vårt nästa uppdrag att leta upp Phil. För om Phil blir påkommen av att inte jobba är det hårda bud som gäller. Det jämförs med att gå och lägga sig hungrig, eller än värre, få hundra smisk på rumpan. Yikes.

Forte City är en stad fylld av hälsorisker. Det bådar inte gott för unge Phil. En brunn står vidöppen, han kan ha fallit ner där. Staden ligger vid en vidöppen klippavsats, han kan ha fallit ner där. Jag springer runt i staden och pratar med dess invånare. Ingen har speciellt mycket gott att säga om Phil. Han är en odåga som hela tiden spelar spratt på medborgarnas bekostnad. Efter att ha triggat en dialog med samma person fyra gånger får jag reda på att han synts till vid klippavsatsen och ett evigt klättrande börjar.

Man märker att det är stor skillnad på ett RPG från 2007 jämfört med idag. Det finns inga tydliga riktlinjer kring vem man ska prata med för att få mer info, vissa ledtrådar dyker upp i dialogen, men knappast någon prick som blinkar på min minikarta. Eller så är det kanske skillnaden mellan ett japanskt rollspel och ett västutvecklat dito. Till slut hittar jag i varje fall Phil som visar sin tacksamhet genom att bjuda på rumsavgiften. Hade hoppats på ett asgrymt svärd, men icke.

Efter en god natts sömn styr jag kosan mot stadens slott och mitt möte med greven.Utanför portarna pratar jag med vakten och ber om några minuter av grevens dyrbara tid. Istället blir det slaggis. En stor man med lika stort vapen försöker piska upp mig, istället piskar jag upp honom. Han lackar och slänger oss i fängelset. Stadens ledare visar sig vara av det paranoida slaget. Jävla Stassifasoner.

Tidigare delar: del 1, del 2

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Nytt år, ny tävling


Ett nytt år är här, januari har passerat och det innebär att nya intressanta spel äntligen är på väg ut på marknaden. Då ska vi såklart dra igång en ny tävling där tvspelsdagbokens arbetare kampas om att gissa rätt på ett spels metakritiska snittbetyg. Förra säsongen drog Jonas hem vinsten, vilket han gärna påpekar eftersom vi fortfarande inte gett honom hans pris. Skäms på oss.

2012 innebär lite nya regler och förutsättningar. Vi har dragit ner på antalet utvalda spel, mest för att vi är lite bekväma men också för att det är vår och inte höst. Förra året träffades vi och diskuterade spelen och satte i samband med det själva betygen. I år har vi istället spekulerat i blindo, ingen kände till de andras gissningar. Vinnaren kommer att få välja ett spel ur vår lista som pris i tävlingen, men viktigast av allt få rätten att känna sig lite mer insatt i det här med tvspel än någon annan på sidan. Nu över till lite mer specifika regler och såklart själva listan med spel.

Reglerna är som följer. Onsdagen veckan efter det att ett utvalt spel släppts i Sverige kollar vi Metacritic och ser vilket betyg de magiskt har räknat ut. Gissar någon helt rätt får personen 4 poäng, är man en poäng ifrån blir det 2 poäng och två poäng ifrån ger 1 poäng. Inga konstigheter där. Plattformen vi utgår ifrån är Xbox 360, mest för att den konsolen dominerar bland oss på sidan. Självklart är så inte fallet om ett spel är exklusivt till en annan konsol. Några av oss surnade förra året och hävdade att vi borde titta på PC-utgåvan av vissa spel, men då hade vi kallat oss hemdatordagboken istället.

Nu är det dags för det viktigaste, själva listan över spel och gissade betyg. Påpeka gärna i kommentarerna om du tror någon har gissat helt åt skogen. Då blir det lättare att sen spåra upp er för att ge arrogant överlägsna kommentarer om vilken fingertoppskänsla vi har… jorå så atteh… här är listan:

Spel Jonas Daniel Fredrik Thomas Släpp
Kingdoms of Amalur: Reckoning 80 76 82 76 9 februari
The Darkness 2 76 83 81 81 10 februari
SSX 82 81 80 79 1 mars
Uncharted: Golden Abyss 84 85 80 82 22 februari
Syndicate 77 78 82 83 23 februari
Mass Effect 3 94 94 93 91 9 mars
Kid Icarus 86 79 75 77 23 mars
Ninja Gaiden 3 83 77 76 83 23 mars
Kinect Star Wars 71 62 60 71 4 april
Prototype 2 75 78 69 79 24 april
Max Payne 3 88 91 87 89 18 maj
Ghost Recon: Future Soldier 77 69 70 85 24 maj

Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 2


Jag har nu rollspelat i ungefär sex timmar och om sanningen ska fram är jag helt förtrollad av Eternal Sonata. Visst, det har sina brister. Striderna är i sig ganska repetitiva, men eftersom varje karaktär har sina specialattacker går det att mixa upp dem ganska rejält. Precis alla mina förväntningar på vad ett japanskt rollspel ska innehålla uppfylls, det gäller att tänka strategiskt och man får leva med det turbaserade upplägget.

Så hur ligger det till med min grupp unga hjältar? Jo, tackar som frågar, riktigt bra faktiskt. Eternal Sonata utspelar sig i Frédéric Chopins huvud, ni vet underbarnet inom klassisk musik. Mer bestämt utspelar det sig i hans drömmar, eller möjligtvis en blandning av hans drömmar och ett gäng japanska kids faktiska problem. Problem med vad undrar du? Med livet och döden i allmänhet, höga skatter och korrupta politiker i synnerhet. Det är ingen brist på djup i spelet och svårmodet som dessa ungdomar måste utstå är av det mer spektakulära slaget.

Vid sidan av herr Chopin, som lustigt nog i spelet textas som Frédéric men jag hör tydligt de japanska röstskådespelarna använda Chopin som tilltalsnamn, kretsar det mesta kring Polka. Hon har rymt hemifrån, tror hon är döende (alla som kan använda magi är tydligen det och det gör Polka) och vill göra någon nytta innan hon kolar. Hennes syn på att göra nytta är lite speciell. Hon vill att Greven i landet tar bort skatten från det blomsterpulver hon säljer. För att göra detta måste hon träffa Greven och försöka övertyga honom om att han bedriver ogynnsam politik. På vägen till staden slår hon följe med andra karaktärer, som även de vill byta ord med herr Greve, så nu består mitt party av en handfull smått melankoliska men ganska trevliga karaktärer. Alla bidrar till spelet, både i form av sanslös dialog och i strid. Måste säga att jag njuter av varje knasig sekund.

Och knasigheter finns det gått om i Eternal Sonata, vid flera tillfällen har spelet abrupt tagit en paus och hoppat till vad vi kan kalla, historielektioner. Där får man se bilder från olika de olika platser Chopin bott på i verkligheten och även lära sig om det unga geniets liv och bekymmer. På något vis lyckas ”utvecklaren” knyta ihop dessa lektioner med vad som utspelas i spelet. Tänk er att ni spelar Skyrim och direkt efter en strid dyker en Power Point-presentation upp om drakars historia. Ja om de nu hade funnits i verkligheten, vilket jag gärna vill tro.

Efter sex timmars spelande har jag nu nått till Forte City och imorgon ska vi försöka fixa ett möte med greven. Med tanke på de klipp jag sett där han varit inblandad tror jag inte mötet kommer bli speciellt lyckat. Han verkar vara något av ett as. Som tur är har jag finslipat min stridsteknik mot alltifrån möss till änglagetter (ja det är ett ord nu) och andra hybridmonster, så om nöden kräver det vet jag hur jag ska försvara mig. Äventyret fortsätter.

Tidigare delar: del 1

Planera ditt köp: Soul Calibur V


Snart släpps Soul Calibur V, en het release för alla som gillar slagsmålsspel men inte riktigt hanterar hundraknapptryckskombosarna i Street Fighter. Soul Calibur till Dreamcast står fortfarande på min lista över de bästa fightingspelen genom tiderna och med lite tur lyckas femman trigga några sköna minnen från gladare tider. Här är allt du behöver tänka på innan du slår till.

Soul Calibur-serien utvecklas av Namco som har en gedigen bakgrund i den här genren med bland annat Tekken i bagaget. Senast sågs del fyra som släpptes till Playstation 3 och Xbox 360 och fick en del uppmärksamhet på grund av gästspel från Darth Vader och Yoda. Spelet kom ut 2008 och fick övervägande väldigt positiv kritik av recensenter runt om i världen. 1UP gav det 10 av 10.

Nu är det då dags för del fem i serien som släpps den tredje februari till Xbox 360 och Playstation 3. Spelet kommer i två olika utgåvor, en standardutgåva och en Collectors Edition. Prisskillnaden är ungefär 300 kronor och då är den magiska frågan såklart – vad är skillnaden?

Standardutgåvan kommer med inget annat än spelet men vissa butiker har såklart förbokningserbjudande. Förbokar du hos Game medföljer en Mitsurugi-figur i bobble head-stil. Standardpriset för Sverige tycks vara 499 kronor. Känner du inte behovet av att äga spelet på releasedagen går det såklart bra att beställa det utomlands. Amazon i England tar cirka 440 kronor för det men då följer ingen bonus med.

Samlarutgåvan (se bild nedan) som ligger på 799 kronor kommer med samma förbokningserbjudande som ovanstående utgåva gör (hos GAME) men självklart är det en hel del annat som kommer med i lådan, som i sig är specialdesignad för att se ut som en gammal bok. Inkluderat är en Art Book, en Making of-dvd, Soundtracket, ett signerat kort med grafik från spelet och nått slags brev. Dessutom får man lite extra innehåll till spelet, nämligen en Dark Knight och White Knight-kostym som man kan klä på sina egenskapade gubbar. En helt okej specialutgåva om du frågar mig.

Samtidigt som spelet släpps kommer även en riktigt gedigen arkadsticka ut på marknaden. Den är tillverkad av erkänt duktiga Hori och går lös på ungefär 1500 kronor. Knappast ett måste men om du tänker spela på Xboxen är det kanske idé att leta efter ett alternativ till den för fightingspel helt värdelösa handkontrollen. Anledningen till att Xboxens kontroll inte fungerar i fightingspel är den digitala styrplattan som lämnar en massa att önska vad gäller precision, vilket inte är acceptabelt i den här typen av spel. Men det finns såklart billigare sätt att lösa det problemet på. Spelar du på playstation fungerar standardkontrollen alldeles utmärkt om du nu inte vill återskapa känslan av att spela i en arkadhall eller pizzeria från din barndom. Sunkig rök- och svettlukt är dock inte inkluderat i de 1500 kronorna.

Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 1


Jag har ett ganska problematiskt förhållande till japanska rollspel. I den meningen att jag gärna vill tycka om dem, eftersom det känns jävligt tvspel att göra det. Men de gånger jag försökt komma in i ett, har jag ganska snabbt flytt därifrån. Vet inte riktigt varför, jag gillar andra tokiga japanska spel. Har slängt hundratals timmar på Animal Crossing, spelat mängder av hål med överdrivet entusiastiska golfare i Everybody’s Golf och rullat runt som besatt i Katamari.

Största problemet med mina relationsproblem är att det står ganska många JRPG i min hylla som jag stolt visar upp i min samling, men med plasten på. Det är dags att komma över min spärr, så vad passar bättre som premiär för den här nya artikelserien än att tvinga mig själv att ta mig an ett rollspel som med största sannolikhet har väldigt lite gemensamt med Skyrim. Tiden är kommen för plasten att åka av på Eternal Sonata som Jonas varmt rekommenderade med orden ”Det är bra, rätt skruvad story och inte jättelångt”. Låter som en vinnare. Då åker vi.

Japanska rollspel kommer med en del förväntningar av mig. Striderna ska vara turbaserade, med ett visst strategiskt innehåll. Karaktärerna överdrivna med storslagna emotionella uttryck och själva storyn underlig. Jag börjar mitt äventyr som en liten blond tjej, som tycks ha vuxna funderingar och bekymmer. Lite som Dawsons Creek. Hon pratar med sin mor om varför havet har vågor och svaret hon får leder till en djup metafor som inkluderar månen, människor och dåligheter. Hennes namn är Polka. Fantastiskt.

Efter en stunds dialog flyttas jag till Paris där Frederic Chopin ligger på vad som ser ut att vara sin dödsbädd djupt sovandes och drömmandes. Tillbaka i Japan och jag får nu börja styra den lilla tjejen, hon tycks ha växt något, som är på väg hem till byn Tenuto och ganska snart får jag möta min första fiende. En pumpa. Striden är turbaserad och strategiskt. Hittar en kista, öppnar den och hittar en persikokaka. Inte det loot jag är van vid. Eternal Sonata lever upp till alla mina förväntningar, eller fördomar om man så vill, omgående.

Jag fortsätter min väg genom färgglada, lummiga, skogsstigar. Möter fler pumpor, blir förvånad när en pumpa på stigen visar sig vara två eller fler i strid. Tittar runt i menyer och känner mig förvirrad. Springer på en plats där jag får spara och inser snabbt att jag inte kommer att få spara när jag känner för det. En skön kontrast till mitt sparmissbruk i Skyrim. Lustigt, spelmissbruk finns i Words ordlista men inte sparmissbruk. Dags att bli lite mer nyanserande Microsoft. När jag nått min by äger fler djupa samtal runt och temat tycks vara utanförskap. Spelet byter nu plats till staden Ritardando och två pojkar som heter Allegretto och Beat. De snattar bröd som ska ges till stadens fattiga. Nytt tema – moralisk gråzon och politik. Anledningen till att de snattar bröd är för att priset är för högt, men inte på grund utav säljaren utan på grund av höga skatter. Åter igen, fantastiskt.

Nöter vidare, levlar upp och lär känna karaktärerna. Försöker förstå stridssystemet och blir snart bekväm. Efter någon timme börjar det dyka upp credits på skärmen, men spelet är såklart inte slut utan börjar nu på allvar. Jag är smått överväldigad av vad Eternal Sonata har visat upp så här långt, men på ett positivt sätt. Allt är väldigt japanskt, väldigt filosofiskt, färgrikt och knasigt. Också väldigt inbjudande. Hoppas innerligt att den känslan kvarstår till nästa del av den här artikeln.

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Avslutad

Under hösten har vi kört stenhårt på vår Metacritic-tävling. Inför varje stort spelsläpp har vi suttit med hållna tummar och hoppats på poäng. Att gissa på spels snittbetyg är svårt av många anledningar. Vissa spel ser väldigt bra ut på pappret men av olika anledningar klarar inte utvecklaren av att leverera. Det är lätt att bli lurad av snygga trailers och optimistiska förhandstittar, vilket vi fick lära oss den hårda vägen. Ingen av oss trodde att Bodycount skulle bli en katastrof, men så blev det. Vissa lät nostalgin ta överhanden i sina spekulationer, men Halo CE Anniversary landade på 83 och inte 89. Ibland är det recensenterna som ställer till det, speciellt när de som vill sticka ut ur mängden sågar spel för att få mer trafik till sin sida. Men nu ska vi inte ursäkta oss alltför mycket.

Till slut blev det Jonas som stod som vinnare, vilket inte direkt är bra för hans ego, eftersom han alltid tjatar om hur jävla bra koll han har. Som vinnare av tävlingen låg det spel som snittade sämst i prispotten. Men efter en del överläggningar kom vi fram till att det inte var moraliskt försvarbart att ge pengar till någon som utvecklat Bodycount, och Jonas kommer därför istället få välja helt fritt ur lista av spel vi har tävlat kring. Som avslutning ska vi säga att tävlingen gav oss blodad tand och i skrivande stund diskuterar vi vilka spel vi ska välja inför nästa tävling. Självklart kör vi tävlingen igen och redan i februari drar vi igång den igen. Första spelet ut blir Soul Calibur V. Nu avslutar vi den här tävlingen med att låta vinnaren säga några ord, förhoppningsvis ödmjuka sådana.

Jonas (total poäng 14 av 51 möjliga): ”Det rådde väl egentligen aldrig några tvivel vem som i slutändan skulle ta hemma detta. Diskussionerna kring hur många poäng ett kommande spel skulle kunna tänkas få på Metacritic har varit ett hett ämne på nästan varje redaktionsträff. Att jag vid nästan varje tillfälle träffat närmast är nog ingen som kan argumentera emot (förutom möjligtvis Fredrik, Daniel och Tompa). Tanken med tävlingen var givetvis att bekräfta detta faktum en gång för alla. Höstens segertåg borgar dock givetvis för hårdare regler inför säsong två, då jag krävt att alla måste sätta sina poäng i blindo för att inte riskera att någon kopierar min vinnarrad. Nej, men allvarligt – bra kämpat grabbar och bättre lycka nästa gång.”

Slutställning
1. Jonas (14p)
2. Fredrik (10p)
3. Tompa (9p)
4. Daniel (7p)

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Halo CE Anniversary

Halo: Combat Evolved släpptes till Xbox den nionde november i USA och dök sedan upp halvåret senare till Europa. Det går inte nog att understryka hur viktigt det spelet var för en massa parter. För Microsoft betydde det att Xboxen etablerade sig som en relevant produkt, för Bungie var det äntligen dags att få ut sitt Halo (även om spelet hade bytt form ett par gånger) och för konsolägare var skammens dagar över, det gick äntligen att på allvar spela FPS med en handkontroll. Idag är Xbox 360 en framgång i väst. Bungie har öst ur sig Halo-spel som har sålt i enorma kvantiteter och jobbar nu med något som ingen har en aning om vad det är. Modern Warfare 3 säljer tydligen ganska bra till konsol.

Tio år efter releasen är det dags för en uppiggad version av en klassiker och frågan som alla undrar över är väl – hur står det sig idag? Riktigt bra får bli svaret på den frågan. Många recensenter berömmer studion 343 för att ha lyckats föra in Halo i en ny generation och understryker att alla som missade Halo när det begav sig vore tokig att inte spela det nu. Halo: Combat Evolved Anniversary landade på 83 i snitt, vilket inte är så pjåkigt för ett 10 år gammalt spel i ny kostym.

Fredrik (gissat snitt 89): ”Jag vet inte om jag minns första Halo som bättre än det egentligen var eller om jag trodde att nostalgibetygen skulle bli högre. Jag drog till med 89 och det landade på 83, vilket spontant känns som ett betydligt rimligare snitt än vad jag gissade på. Jag förtjänar inga poäng här. Grattis Halo.”

Daniel (gissat snitt 79): ”Jag är en av dem som kan säga att jag inte skaffade Xbox på grund av Halo, även om spelets enorma framgång hade gjort en del avtryck på mig. Att de skulle lyckas väl med en remake 10 år senare är ingen direkt överraskning, trots att det har hänt mycket i spelvärlden sedan 2001. Väldigt nära den här gången, men det tycks fasen inte gå att plocka fler poäng i den här tävlingen för min del. ”

Thomas (gissat snitt 83): ”Wow. Min enda fullpoängare! Känns riktigt bra faktiskt, speciellt med tanke på att Halo var en väldigt stark anledning till att jag skaffade mig en Xbox en gång i tiden. Känns skönt att vi kunde mötas återigen med ömsesidig glädje. Typ.”

Jonas (gissat snitt 81): ”Även om jag införskaffade en (svindyr) Xbox på releasedagen, så tog det faktiskt säkert ett halvår innan jag faktiskt spelade igenom Halo första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Inte bara att Microsoft faktiskt lyckats ta fram en handkontroll som kändes naturlig för FPS – stämningen, musiken, känslan – allt fanns där. Att ett 10 år gammalt spel ändå kan roffa åt sig respektabla 83 poäng är imponerande och ett tecken på två saker; Antingen har FPS-genren utvecklats pinsamt lite dom senaste 10 åren, eller så gjorde Bungie en tidlös klassiker. Förmodligen är det en kombination av båda. Att jag dessutom i och med detta säkrade min vinst i denna tävling med en sista pinne känns såklart extra roligt.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 7 p (-) | Fredrik: 10 p (-) | Jonas: 14 p (+1) | Tompa: 9 p (+3)

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Saints Row 3

Volition var mest kända för rymdmästerverken Freespace 1 & 2 samt Red Faction, så när de sedan gjorde debut i sandlådegenren med Saints Row kom det faktiskt lite från ingenstans. Xbox 360 hade knappt funnits ute ett år på marknaden när denna GTA-klon släpptes i september 2006.Intresset var stort och höga förväntningar blandades med skepsis, att leva upp till GTA-arvet var ingen lätt uppgift. Det var förstås en enorm fördel att vara först ut med en sandlådetitel á la GTA och tack vare detta lades grunden för en, skulle det visa sig, helt urflippad spelserie.

I Saints Row 2 visade man på riktigt vilken riktning serien skulle ta och det blev klart att Volition inte längre hade en tanke på att gå i GTA:s fotspår – de hade valt sin egen väg. I den tredje delen har de gått ännu längre med allt vansinne man någonsin kan tänka sig och med ett snitt på 84 är det bara att lyfta på hatten. Hur vi gissade att spelet skulle tas emot ser du nedan.

Fredrik (gissat snitt 83): ”Saints Row 2 var ett sandelådespel av bästa sort och trean ser inte ut att förändra den saken, snarare tar Volition ett steg till och gör upplevelsen ännu mer galen. Ser fram mot att spela det här någon gång under 2012. Vem har tid nu?”

Daniel (gissat snitt 79): ”Saints Row var egentligen inte så bra som jag ville att det skulle vara och det var först i uppföljaren som de verkligen visade var skåpet skulle stå. Det blev en bit över fyrtio timmar tillsammans med Fredrik i co-op. Jag var länge rätt osäker på vad jag trodde om del tre men blev mer och mer övertygad allt eftersom releasen närmade sig. I somras visste jag inte bättre och gissade därmed för lågt.”

Thomas (gissat snitt 78): ”Nära skjuter ingen hare, så även här blir man utan poäng. Tror att jag skulle hamna närmast snittet faktiskt om man skulle summera alla spelen. Saints har jag endast läst om och har väldigt få egna erfarenheter om spelserien. Så visst gissade jag bra utifrån dessa förutsättningar, men känns ändå bittert då nära, som sagt, inte skjuter nån hare.”

Jonas (gissat snitt 81): ”Grand Theft Autos stökige lillebror verkar kanske inte växa upp, men fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Även om det kanske inte är för alla, så verkar kritikerna gilla i alla fall. Alltid lite surt att vara ett snäpp ifrån poäng, men Saints Row 3 kommer garanterat plockas upp ur en realåda inom ett inte alltför avlägsen framtid trots detta svek.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 7 p (-) | Fredrik: 10 p (+2) | Jonas: 13 p (-) | Tompa: 6 p (-)

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Need For Speed – The run

Need for Speed är en riktigt gammal räv i racinggenren och det har släppts hela 26 spel i serien sedan den gjorde debut 1994. Det måste ses som beundransvärt att Electronic Arts haft förmågan att hålla serien vid liv så pass länge, ett nästintill omöjligt uppdrag kan man tycka.

Serien har av naturliga skäl ändrat inriktning både en, två och tre gånger under årens lopp. Det började med arkadracing med exklusiva sportbilar på landsväg under en lång period för att sen övergå till fokus på racing á la The Fast and the Furious i och med Underground-spelen. Någonstans däremellan hann de även med att prova rally faktiskt, vilket inte kändes som en helt naturlig utveckling av serien.

När så den nya generationens konsoler släpptes var det snudd på givet att ett NFS-spel skulle släppas ganska snart. Den här gången blev det en öppen storstad och de berömda polisjakterna gjorde comeback igen. Följande år, 2006, blev det fokus på japansk undergroundracing i ”Carbon”, vilket följdes upp av ett mer storydrivet spel i ”Undercover”. Just dessa två får nog dock ses som de svagaste spelen på mycket länge. Det var också efter detta som serien bytte inriktning totalt och försökte konkurrera med de mer realistiska bilspelen i och med Shift 1 (2009) & 2 (2011), vilket de gjorde med ganska bra resultat.

År 2010 lät man Burnout-studion Criterion gå tillbaka till seriens rötter och leverera ett mer klassiskt Need For Speed som togs emot väldigt bra. När ”NFS: The Run” utannonserades hade man återigen bytt fokus i hopp om att kunna leverera en bättre storydriven bilspelsupplevelse. Ett snitt på 67 visar att det gick sådär, om vi ska vara snälla. Hur vi tänkte om The Run kan du ta del av nedan.

Fredrik (gissat snitt 70): ”Jag har aldrig tyckt att Need for Speed-spelen varit speciellt märkvärdiga. Jag känner varken nostalgi eller nyfunnnen lycka. Visst gjorde Criterion ett bra spel med Hot Pursuit, men Criterion brukar göra bra spel och för min del får det gärna återgå till att fokusera på Burnout. När nu Blackbox är tillbaka vid rodret blir det som vanligt mediokert.”

Daniel (gissat snitt 69): ”Need for Speed-serien har alltid haft en väldigt speciell plats i mitt hjärta ända sedan jag spelade NFS 3: Hot Pursuit första gången 1998. Ett bilspel som utan tvekan skulle kvala in på en topp tio-lista över de bästa bilspelen genom tiderna. Detta har gjort att jag alltid haft höga krav på nya spel i serien eftersom de aldrig har nått hela vägen fram till NFS 3s nivå. Närmast kom de 2010 med Criterion-utvecklade Need for Speed: Hot Pursuit som var riktigt bra. The Run har inte mycket gott att säga om även om det fanns viss potential i road-trip-racing-konceptet. Känns lite tungt att ha så pass rätt och ta poäng den här gången.”

Thomas (gissat snitt 68): ”Inte helt ute och cyklade på denna titel som jag faktiskt vet väldigt lite om. Tyckte att 67 lät som en bra summering, och kritikerkåren höll nästan med mig i alla fall.”

Jonas (gissat snitt 67): ”När jag läste om The Run första gången tänkte jag direkt på Cannonball Run. Min fantasi skenade iväg om ett fantastiskt äventyr över dom amerikanska slätterna. Det visade sig ju dock ganska snabbt att Blackbox inte riktigt delade min vision. Eller så gjorde dom det, men att budgeten var för snål. Hur som helst kan vi väl konstatera att detta inte blev någon höjdare, men jag kan väl åtminstone trösta mig med att min ledning i denna tävling känns säkrare än någonsin.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 7 p (+1) | Fredrik: 8 p (-) | Jonas: 13 p (+3) | Tompa: 6 p (+2)

Tvspelsdagboken vs. Metacritic: Assassin’s Creed Revelations

Det är lätt att förstöra en spelserie genom att släppa nya delar alltför ofta. Se bara på Tony Hawk och Guitar Hero. Många trodde nog att förra delen i Assassin’s Creed-sagan, Brotherhood, skulle bli en halvmesyr och förväntningarna på det var inte speciellt höga. Men Ubisoft chockerade och Brotherhood blev en framgång både bland kritikerna och på marknaden. Så med blodad tand försökte man sig på samma uppgift igen. Den här gången blev resultatet inte lika bra och kritiken var betydligt svalare.

Brotherhood snittade 89 på Metacritic vilket som sagt tog många på sängen. Efterföljaren Revelations hamnade exakt 10 poäng under och landade på 79, vilket såklart inte ska ses som ett enormt misslyckande men resultatet indikerar att folk börja bränna ut sig på Enzios äventyrande. Recensenter som ger spelet riktigt höga betyg menar att det bygger vidare på Brotherhoods styrkor och finslipar det som behövs, de som är mer skeptiska menar att upplägget i sig börjar bli förlegat och att många av uppdragen i Revelations är tråkiga och repetitiva. Det märks tydligt att Revelations endast tycks tilltala de riktiga fansen som inte kan få nog av italienska lönnmord. Så här trodde vi:

Fredrik (gissat snitt 86): ”Jag trodde jag var sugen på mer Assassin’s Creed när jag glatt gick och köpte Brotherhood, det skulle snart visa sig att jag hade fel. Redan en handfull timmar in i äventyret kände jag mig mer än mätt och orkade helt enkelt inte spela vidare. Men även om jag själv var ordentligt trött på serien trodde jag nog att Revelations skulle få ett varmt mottagande på samma sätt som Brotherhood, om än kanske något svalare. Så jag gissade på 86. Det var nog inte bara jag som hade börjat tröttna.”

Daniel (gissat snitt 87): ”Assassin’s Creed var något nytt och lite förtrollande med sin öppna värld och tufft lönnmördartema. Del ett var bra men inte så bra som recensenterna tyckte i genomsnitt kan jag tycka. Del två var dock helt fantastisk på många plan men sen uppstod en viss mättnad på konceptet. Brotherhood står fortfarande på ”att-köpa-listan” och Revelations lär hamna på den också. Jag trodde nog att de skulle lyckas riktigt bra ännu en gång och gissade på ett ganska högt snitt. Nu verkar det som att tiden hunnit i kapp konceptet en aning.”

Thomas (gissat snitt 84): ”Ok. Jag var alltså närmast av alla, men lyckades ändå inte få poäng. Speglar denna tävling rätt bra. Anyway, jag älskade Assassins Creed 2 och hade såklart höga förväntningar på denna utgåva. Mina förväntningar matchades nästan och man får väl vara glad för det lilla antar jag…”

Jonas (gissat snitt 85): ”Det är faktiskt lite pinsamt att erkänna, men jag har aldrig spelat ett Assassin’s Creed-spel i hela mitt liv. Jag har något av dom hemma i hyllan, fortfarande inplastat, förmodligen uppfiskat ur en realåda i ett svagt ögonblick. På något sätt tappade jag lite intresse för serien när Ubisoft beslutade sig för att pumpa ut spel efter spel i alldeles för snabb takt, och det blev helt enkelt för mycket att hålla reda på. Alla delar heter nästan samma sak, och man måste vara raketforskare för att veta i vilken ordning dom skall spelas. Kanske spelar det ingen roll, jag vet som sagt inte. Inga poäng blev det i alla fall, och det förtjänade jag nog inte heller.”

Komplett lista och regler för vår Metacritic-tävling.

Ställning just nu: Daniel: 6 p (-) | Fredrik: 8 p (-) | Jonas: 10 p (-) | Tompa: 4 p (-)

« Äldre inlägg Nyare inlägg »