Etikett: Xbox 360 (Sida 13 av 20)

Crysis 2 är utan tvekan en av de största titlarna som släpps på den här sidan om sommaren. En jättebudget, enorma förväntningar och en helt ny grafikmotor som ska få allt annat att blekna i jämförelse. Det är inte konstigt att många har haft höga förväntningar. Allt börjar på en ubåt som blir beskjuten och när du kliver in i rollen som Alcatraz handlar det bara om att ta sig ut och överleva. Det visuella är vansinnigt läckert och när jag kryper genom de trånga gångarna i den allt mer vattenfyllda ubåten känner jag adrenalinet börjar pumpa.  Inledningen är helt fantastisk.

Väl ute i friheten längs New Yorks gator händer något. Jag vet inte om det är de höga förväntningarna som spelar mig ett spratt, men jag upplever inte alls samma wow-känsla som jag gjorde inledningsvis. Det är först efter 3-4 timmar som jag hittar tillbaka till den ursprungliga känslan från inledningen och blir betydligt mer nyfiken på vad som komma skall. Det beror mycket på att storyn får sig en välbehövlig knuff framåt, utomjordingar introduceras och Crytechs grafikmotor börja jobba med mer varierade miljöer och även nattliga sådana.

Det finns en del finesser i spelmekaniken som gör att Crysis 2 skiljer sig något från sina genrevänner. Till exempel går det att modifiera nanodräkten som Alcatraz bär och beroende vilken spelstrategi man föredrar kan dräkten anpassas till den. Det går bland annat att se inkommande kulbanor, upptäcka fienders rörelsemönster, smyga tystare eller ge din dräkt bättre motståndskraft. Tyvärr är valmöjligheterna inte tillräckligt många och en del av dem riktigt trista. Samma sak gäller vapnen, det är en okej uppsättning men en väldigt klassisk sådan. Varför inte lyfta in mer originalitet?

Crysis 2 blandar taktisk valfrihet på öppna ytor med mer linjära passager i försök att bygga stämning och lyfta storyn. Berättandet lämnar emellertid en hel del att önska och är inte speciellt medryckande. Det som underhåller mig är istället de öppna ytorna och New Yorks bländande vackra stadsmiljöer.

När det kommer till flerspelarläget har jag bara provspelat det i 2 timmar. Tänk dig Cod Blops där du kan skapa klasser och låsa upp diverse uppgraderingar för både vapen och din nanodräkt. Det har blivit ett par sköna matcher online men jag funderar lite på hur balansen kommer påverkas i takt med att folk går upp i level. Med tanke på att det inte släpps några andra stora FPS-titlar under våren kommer jag nog återvända till Crysis 2:s multiplayer lite då och då men det lär inte bli någon långkörare á la Bad Company 2. Bristerna till trots måste jag ändå understryka att Crytechs actionepos, när det väl tar fart, både underhåller och imponerar.  Äntligen ett nytt science fictionspel som inte heter Halo.

Det är med små steg som EA Sports utvecklar sin golfserie. Samtidigt som mycket är sig likt från förra året, finns det precis tillräckligt med nyheter för att spelet faktiskt kan ses som relevant. Personen Tiger Woods har fått ta ett steg tillbaka till förmån för The Masters och vackra Augusta National vilket sannolikt är ett medvetet drag från EA Sports då varumärket Tiger Woods knappast är lika starkt idag som det en gång var. Går du in i en butik och letar efter ett spelfodral med Tigers nuna på får du leta i reabackarna, istället är det Mastersloggan som står i centrum.

Själva spelupplevelsen är inte speciellt annorlunda från Tiger Woods 11. Visst man har lagt till en del saker, tagit bort några och skapat en mer strömlinjeformad upplevelse. Men spelets hjärta och motor tuffar på i vanlig takt. Det finns dock en del nyheter och det är faktiskt inte bara nya kläder eller nya banor. Först och främst ska jag inte sticka under stolen med att införskaffandet av Augusta-licensen är stort – väldigt stort. Det är som att ha licensen till Champions League i ett fotbollsspel, vissa kanske till och med skulle hävda att det kan jämställas med en VM-licens. För den mest inbitne golfentusiasten kan detta faktum vara tillräckligt för ett köp men knappast för den halvintresserade massan.

Tillskott nummer två är man nu får dras med en Caddie ute på banan. Caddien rekommenderar olika slag som oftast är ett säkert upplägg inför nästa tillslag eller ett mer riskfyllt alternativ. Det tog ungefär en timme innan jag snällt tryckte på ”disable caddie” och jag är tveksam till att han får nytt förtroende senare i spelet. Intressant är emellertid att Caddien precis som din spelare går upp i level och efter ett tag blir bättre på att läsa de olika banorna. I övrigt känns det mesta igen även om själva upplägget är mer strömlinjeformat. Fokus ligger på att utveckla sin karriär och sträva mot den åtråvärda gröna jackan och helt enkelt vinna Masters.

På vägen mot Masters dyker bekanta spelmoment upp. Matchspel, eller andra varianter som Battle Golf, mot den artificiella intelligensen. Utmaningar (som döljs under sponsortävlingar) som till exempel att klara en viss mängd hål med ett visst maxantal puttar och så självklart vanligt turneringsspel. Jag gillar EA Sports nya fokus men det går snabbt att konstatera att det mest handlar om ny yta, inte nytt innehåll. Precis som tidigare är AI-spelarna tidvis galet ojämna under matchspel. I en runda försökte min motståndare putta sig över en bunker, gick sådär, för att på nästa hål sänka en till synes omöjlig eagleputt. Masters: Tiger Woods PGA Tour 12 är så här långt en stabil golfupplevelse men för 599 kronor är det absolut inte ett självklart köp om du redan äger förra årets utgåva.