Författare: Fredrik (Sida 32 av 63)

Level 24 och nu börjar det hända saker. Jag har räddat Less (eller Paula som jag tror hon ska heta egentligen) från fångenskap genom att ha satt stopp för galenskaperna som pågick i den lilla byn Happy Happy. Efter det tog jag mig tillbaka till Twoson där jag nu befinner mig. Mitt Party består nu av två personer vilket ändrar striderna något. Tidigare har jag mest tagit mig igenom strider den hårda vägen, det vill säga, slå på saker tills de går sönder. Jag har inte brytt mig speciellt mycket om att använda specialattacker. Problemet är att Less har en betydligt lägre level än jag vilket innebär att hon är ganska oduglig i strid, men mer om det senare.

En sak man kan säga om Earthbound är att det inte är förlåtande. Det är många gånger hopplöst att förstå vad man ska göra för att ta sig vidare. Man får helt enkelt gå runt och prata med alla i hopp om att någon säger något som pekar en i rätt riktning. Striderna kan vara slumpmässigt jobbiga. Ett par gånger har jag dött i vad jag trodde skulle bli en lättare batalj, för att vid nästa tillfälle leka mig igenom en liknande situation. Det är svårt att avgöra om det här beror på spelets ålder eller om utvecklarna valde att jävlas lite.

Har irrat runt ett tag i Twoson och är inte mycket klokare. Frestelsen att besöka gamefaqs är stor men jag låter det gå ett tag till innan jag eventuellt faller till föga för en faq. Lyckas ganska snabbt lista ut vad jag ska göra. Tydligen är det ett band i staden (i form av Blues Brothers-kopiorna Runaway Five) som är skyldiga någon pengar – tiotusen pengar. Av en ren slump fick jag precis den summan pengar, vilken tur. Nu ska jag bara ge bandet pengarna sen hoppas jag att komma vidare till nästa stad, som såklart heter Threed. Japp, nu sitter jag i deras turnébuss, på väg mot nya äventyr.

Threed är en riktig spökstad, vilket säkerligen förklarar att vår buss blev jagad av just spöken på vägen hit. Undersöker den nya staden och utrustar mig själv och Less med nya vapen. Mitt nya vapen är ett Minor League Baseball Bat. Det börjar ta sig. Nu till hotellet för lite vila, sen ska vi se vad dessa spöken går för. Threed är en jobbigt mörk och dyster stad. Fylld av spöken, zombies och rädda invånare. När jag nu är två i mitt party hoppas jag på lite lättare strider, men ett problem uppstår direkt. Less är som sagt betydligt lägre i level vilket innebär att hon dör hela jäkla tiden. Vilket innebär en massa besök till sjukhuset för att återuppliva henne. Vilket innebär dyra räkningar och onödigt springandes fram och tillbaka till läkaren.

Hur som helst, jag slåss som en galning och har ingen aning om vad jag ska göra. Försöker leta efter en hemlig gång som såklart blockeras av Zombies. Antar att jag ska ta mig förbi dem. Tröttnar lite och beger mig mot hotellet för att sova och spara. Utanför hotellet står en tveksamt klädd kvinna som snabbt försvinner iväg in i lobbyn. Jag följer efter och hamnar i ett rum där jag överrumplas av ett gäng zombies, tappar medvetandet och vaknar sedan upp i en grotta. Har nog kommit vidare nu. Saker att fundera på till nästa spelsession. 1. Finns det något medel att ta för att återuppliva en partymedlem? 2. Var fan är jag någonstans?

Äldre rollspel är svåra. Jag har tagit mig till Twoson men där gick det lite väl snabbt. Planen är att hitta Less (se rollista) som tydligen har blivit kidnappad och ivägsläpad till en park någonstans väster om staden. Vandrade vidare dit men fick snabbt se mig besegrad av diverse plantor, ufon och andra tokiga fiender som spelet slänger på mig. Blev dessutom förgiftad (vilket i Earthbound innebär förkyld) vilket starkt hjälpte till att få mig på fall. Detta innebär, som i många andra rollspel, att det är dags för gammal hederlig… grinding.

I mitt försök att levla upp hamnade jag i strid med ett par svampar vilket resulterade i att jag återigen blev förgiftad, men den här gången innebar det att jag fick en svamp på huvudet. Eh. I vilket fall som helst blev jag lite knasig av den här svampen, som sig bör. Kontrollen är nu helknasig och vänster är upp, ner är höger och så vidare. Visst, ganska tokigt men ack så jävla frustrerande. Förhoppningsvis försvinner den med tiden, annars måste jag hitta någon annan lösning.

Jag kommer inte vidare. Först och främst, jag lyckades bli av med svampen. Testade att gå till läkaren som inte kunde bota mig. Men utanför sjukhuset sprang jag på en man som ville köpa den fina svampen jag hade på huvudet. Så var det med den saken. Styrningen är nu tillbaka till normalt läge. Men jag kommer inte vidare. Försöker ta mig igenom parken där Less ska finnas men av någon underlig anledning blockas vägen av en stor silverfärgad penna. Japp, en penna. Och spelet uttrycker sig verkligen så. Av någon underlig anledning blockas vägen av en penna. Skrattar… frustrerat.

Äntligen lyckas jag ta mig vidare. Vågar knappt beskriva hur det gick till. Den silverfärgade pennan skulle tas bort med hjälp av en, japp ni har gissat helt rätt, pennvässare. Denna vässare fick jag av en uppfinnare i staden, eller snarare, jag fick en telefon av hans råtta. Telefonen ringde lite slumpartat och i den berättade uppfinnaren att han hade något åt mig. Smått förvirrad men glad att ha kommit lite längre. Har nu kommit till någon slags skumt religiös by där jag snabbt hyrde ett hotellrum för att vila upp mig och sen spara. Det helt sanslöst galna äventyret fortsätter.

Efter ett par timmars spelande har jag äntligen lyckats komma en bit. Jag har vandrat runt i Onett, utforskat och shoppat nödvändiga prylar. Lyckades komma upp till level sex genom att rensa staden på ligister. Med ligister menar jag medlemmar av gänget Sharks som tydligen är en plåga för invånarna i Onett. I och med detta fick jag en nyckel av stadens till synes korrupta borgmästare. Nyckeln ska leda till något slags hus en bit norröver. Jag har vilat, ätit en stek och sparat så nu kan äventyret fortsätta.

Nyckeln tog mig till ett hus och vidare till en grotta. Precis som sig bör i rollspel innebar grottan en hel del strider. Först stöter jag på den obligatoriska råttan vilket får ses som en klassiker i RPG-sammanhang. Efter det lyckades Earthbound att bräcka råttan som världens fånigaste fiende, genom att låta mig attackeras av myror. Jävligt ilskna myror för den delen. En massa strider klaras av men jag dör också ett flertal gånger, vilket känns lite pinsamt med tanke på typ av fiende. Till slut lyckas jag hitta fram till den boss som skyddar en ”sanctuary”. Jag spöar upp bossen efter ett antal försök med lite grinding mellan gångerna. Tydligen har jag nu låst upp min första sanctuary och det verkar som jag ska hitta fler sådana under spelets gång.

Tar mig sakta tillbaka till staden och belönas genom att bli utskälld av polisen. Unga pojkar ska tydligen inte springa runt i grottor. Efter att ha bevisat för polisen att jag är en pojke av det tuffare slaget (genom att vinna mot dem i strid) får jag tillåtelse att fortsätta mitt äventyr. Nu ska jag bege mig ner till nästa stad, Twoson (staden jag är i nu heter Onett, jag anar ett mönster). Enligt ryktet (personen i fråga sa det till mig i en dröm) befinner sig Less där. Det ska bli skönt med lite sällskap.

Börjar få lite bättre uppfattning om hur Earthbound fungerar nu. Att spelet beskrivs som en parodi av RPG-genren råder det inget tvivel om. Överallt dyker små lustiga kommentarer upp som än så länge inte har blivit tjatiga. Någon skulle beskriva vägen för mig och bad mig gå till vänster på skärmen, ursäktade sig snabbt och bad mig gå vänster på kartan. Lite småroligt, men man kanske måste ha varit där. Striderna är väldigt Pokémon-esque i den meningen att de utspelar sig turvis i förstapersonsvy. Dags att dra vidare till nästa stad nu, men mer om det i nästa del.

I förra delen svamlade jag mest om olika valmöjligheter och menyer. Nu har faktiskt spelet börjat på riktigt. Låt mig återge vad som har hänt så här långt. Jag väcktes på natten av en smäll, klev upp ur sängen och började vandra mot dörren. Gick in i min systers rum där jag fick reda på att hon inte kunde sova på grund av smällen men hittade även ett paket med ett basebollträ i. Känns rimligt. Pratade sedan med min mamma och då gick det upp för mig att dialogen i Earthbound har potential att vara fantastisk. Det hon sa till mig var följande: What was that noise? Charm, you don’t seem scared. Are you nuts? Som sagt, fantastisk.

Tar mig ut ur huset och pratar med lite folk som skyller smällen på en meteorit. Återstå att se antar jag. Måste bromsa lite här och återigen säga att spelets grafiska stil är helt jäkla underbar, vem behöver en Playstation 4 när det här finns? Pratar med stadens polis och får reda på att vägen är avstängd. Tydligen är Onetts poliser ökända för att stänga av vägar när nått är på gång. Det var länge sedan jag skrattade högt när jag spelade ett spel. Tar mig fram till platsen där Meteoriten har slagit ned men polisen vägrar att släppa igenom mig. Träffar en smådryg person vid namn Pokey, det hjälper inte. Går hem och lägger mig istället. Vaknar igen lite senare av en massa oljud. Dags att gå upp igen. Den här killen kan verkligen inte få en ordentlig natts sömn.

Oljudet är Pokey som knackar på dörren, han har tappat bort Picky. Allt lugnt så lång. Han gnäller om Sharks som tydligen ska vara några slags elakingar i området. Han ber mig om hjälp. Utrustad med ett basebollträ och min hund ger jag mig ut på jakt efter Picky. Får känslan av att allt kan hända. Pappan ringer och berättar på ett ganska invecklat sätt att man tydligen sparar spelet genom att ringa honom och att jag nu ska trycka på Power off-knappen snarare än resetknappen om jag vill sluta spela. Men det vill jag ju inte.

Vi hittar Picky sittandes bakom en buske där meteoriten har landat. Nu inträffar följande. Ur meteoriten kommer ett bi. Ett talande bi. Ett talande bi från framtiden. Är nu officiellt helt såld på det här spelet. Biet berättar om Giygas som inte verkar speciellt trevlig och om hur han sabbar världen vi lever i. Enligt legenden kommer en utvald pojke att rädda världen. Antar att jag är den här pojken och börjar nu förstå den parodiska aspekten av Earthbound. Legenden nämner tre pojkar och en tjej. Dags att hitta mina kumpaner och rädda världen. Biet hakar på.

Mycket som händer nu. Jag lämnar tillbaka de två dryga pojkarna till deras föräldrar. Mamman i familjen stör sig på mitt bi och slår ihjäl det. I biets sista andetag berättar det vad jag måste göra för att rädda världen. Skrattar igen, dialogen är onekligen underhållande. Jag lämnar deras hus och solen går upp, en gubbe ramlar ner från himlen och tar ett kort av mig. Vet inte riktigt vad fan som pågår men vandrar vidare hemåt i hopp om att kunna vila lite och såklart – spara.

Sticker mot Onett enligt instruktioner från det numer döda biet. Slåss mot lite hundar, levlar upp och får nya egenskaper. Börjar ana ett visst djup i själva striderna. Lär bli en hel del buffande och debuffande som det ser ut. Staden är fylld av olika butiker och matställen, köper lite hamburgare för min hälsa och ett nytt, bättre, basebollträ. Hamnar omgående i trubbel med de lokala ligisterna, dör och vaknar upp i mitt hus. I nästa del är min plan att göra om och, ni vet, rätt.

Jag kastar mig in i Earthbound utan några direkta förväntningar. Eller vänta lite, har nog ganska höga förväntningar på spelets kvalitet men vet väldigt lite om innehållet. Allt tycks handla om fyra olika karaktärer som färdas runt i en massa exotiska miljöer, i varje fall om man får tro den pixelmysiga och relativt kreativa introsekvensen (spelet är trots allt från 1994/1995). Efter introt möts jag av några intressanta valmöjligheter.

Val nummer ett är att välja om jag vill starta ett nytt spel i slot 1, 2 eller 3. Under ett par sekunder dyker den numer välbekanta batteriångesten upp. Låt mig förklara för er yngre. I äldre spel från 8- och 16-bitars-eran fanns det ibland (notera ibland) möjligheten att spara spel och på den tiden fanns inga högteknologiska minneskort eller molntjänster att spara i. Lösningen var att bygga in ett batteri i kassetterna vilket möjliggjorde sparande. Batterier dör. Så varje gång jag till exempel startar Zelda till NES dyker klumpen i magen fram och jag ber till någon slags tvspelsgud om att mina sparningar ska finnas kvar. Ångest. Sen slår det mig att jag faktiskt spelar på en ”högteknologisk maskin” i form av mitt Wii U vilket löser de flesta knutarna i magen.

Val nummer två, hur snabbt ska texten i rutorna scrollas fram. Med tanke på att det här har potential att vara en långkörare väljer jag snabbt… snabbt. Val nummer tre? Mono eller Stereo. Låt mig förklara för er yng… skitsamma. Stereo valt. Nu till det tredje valet. Vilken färg ska dialogfönster och liknande ha i spelet? Alternativen får mig att fnissa lite. Mint flavor, Banana flavor, Peanut flavor och så vidare. Faller för jordnötsstilen. Nu till dopet, det alltid lika svåra dopet. Fem bokstäver = Charm. Fnissar lite till när jag ser att alternativet ”Don’t Care” finns att välja. Kommer nog att gilla det här spelet. Åh fan, måste döpa alla fyra karaktärerna. Så här kommer rollistan i sin helhet.

– Tuff kille som tycks vara huvudpersonen: Charm
– Energisk tjej med blont hår: Less
– Nördigt geni med obligatoriska glasögon: Jeff (var tvungen att testa Don’t Care)
– Pojke med gles frisyr som ser arg ut: Poo (Don’t Care igen)
– Tydligen har jag en hund också: Ultra
– Och även favorithemlagad mat och Don’t Care ger mig: Steak
– Självklart även en favoritsak och Don’t Care ger mig: Rockin… känns helt ok.

Efter lite internettande inser jag att Don’t Care gav dem deras officiella namn. Kanske lite för mycket begärt att det skulle finnas en galen slumpgenerator i spelet. Inser sen att jag kunde trycka fler gånger på Don’t Care och få fler alternativ. Men sak samma, nu börjar äventyret.

Året är 199…x och staden jag bor utanför heter Onett. Jag vaknar upp i min säng av ett duns, hör sirener i bakgrunden och rör mig sakta runt i rummet. Den pixlade grafiken är helt underbar så jag lägger ifrån mig kontrollen och njuter ett par sekunder. Jag har 20 dollar på fickan, 30 i HP och 10 i PP. Vad mer behöver man för att påbörja ett rollspelsäventyr? Antar att jag ska ta mig ut ur rummet nu men mer om det i nästa del. Spänning!

Som den europé jag är har jag gått miste om en massa saker i livet. Ok, det där var nog århundradets överdrift. Det jag menar är att en del klassiska spel aldrig har släppts i vår region vilket jag ser som krä… trist. Earthbound (eller Mother 2 som det heter i Japan) är ett sådant. För mig är spelet lite av en legend. Jag har hört folk prata ömt om det, sett en bild eller två men aldrig riktigt satt mig in i vad det handlar om. I mitt huvud är det ett tokigt, roligt och framförallt bra japanskt rollspel som släpptes till Super Nintendo i Japan och USA någon gång i mitten av nittiotalet.

Nu är Earthbound även släppt i Europa, i nedladdningsbar form, till Wii U. Samtliga 27 ägare av Nintendos senaste konsol jublar. Eller i varje fall de två som har en aning om vad Earthbound är. Eftersom jag äger ett amerikanskt Super Nintendo började jag med att leta efter originalversionen. Hittade ett exemplar på tradera, det kostade 2098 kronor. Nu må jag vara en småtokig spelsamlare men så tokig är jag inte. 100 kronor i Nintendos e-butik lät som ett sundare erbjudande. Jag gjorde slag i saken och laddade ner Earthbound efter att ha tittat på den smått fantastiska trailern som släpptes för ett tag sedan. I teorin är jag kär men frågan är om spelet lever upp till den myt som har bildats runt det.

Det är hög tid för en ny utdragen artikelserie där jag regelbundet skriver av mig efter varje spelsession. Jag har ingen aning om vad jag ger mig in på men det är lika bra att satsa helhjärtat. Varmt välkommen till Fredrik spelar: Earthbound – en artikelserie i så många delar som behövs. Vi värmer upp med ovan nämnda trailer.