Kategori: Reflektioner (Sida 12 av 27)

Tre månader senare. Lee och Mark, ett nytt ansikte som kommit in i gruppen efter att ha haft mat att erbjuda, är ute och letar efter föda. En bössa har de med sig tänkt att skjuta djur med, men den får användas till lite traditionellt Zombie-avlivande istället. Mark och Lee hittar en skrikande främling i en rävsax, eller är det en björnsax? Sagda pys med sina två polare börjar svamla om huruvida det var Mark och Lee som raidade deras camp eller om de faktiskt kan vara till hjälp. Walkers (det blir för fånigt att översätta det ordet) börjar dyka upp och Lee får i uppdrag att rädda den klistersatte. Saxen har till råga på allt meckats med, och går inte att öppna på traditionellt vis. I vanlig ordning tar Lee liten notis om att han har bråttom och försöker med yxan peta lite på den tjocka kedjan på marken. Samtidigt misslyckas den nyss anlände Kenny med att träffa en enda zombie, trots kikarsikte. Det slutar med att Lee hugger av benet ovanför saxens grepp, men tyvärr är den räddades vän mer enfaldig än vad hans kompis är enbent. Han står som ett fån när walkers går emot honom, backar på en sten, ramlar och blir lunch. Seriöst, hur kan han vara en sämre överlevare än sin kompis som just fått benet avhugget? Tre nya ben till motellet alltså, vilket Lilly förstås blir förbannad över. Hon låter till och med Lee dela ut dagens matranson, som för att statuera exempel på att det inte räcker. Just another day in the zombie apocalypse.

Efter att ha delat ut maten till de yngsta i kollektivet – Clementine, Duck, den enbentas ännu icke zombieätne kompis samt Carley – går Lee för att hjälpa Larry och Mark med att bygga upp staketet. De behöver Lees yxa, och Lee ger den till Mark till Larrys fortsatta förtret. Maktkampen mellan Kenny å ena sidan och Larry och Lilly å den andra blir alltmer tydlig, men Lee försöker undvika att välja sida. Istället hjälper han Katjaa som vårdar den saxade nykomlingen, då patienten plötsligt hoppar upp som… *trumvirvel*… en zombie! Lee lyckas slå ifrån sig och Carley gör med sin pistol vad hon gör bäst. Alla vänder sina blickar mot den enda överlevaren från trion av främlingar, ingen av vilka jag minns namnen på. Frågan ställs hur det kommer sig att han inte berättat om att polarn blivit biten. Då kommer bomben: det här är inte infektionszombies. Det är rise of the dead-zombies. Alla kommer att bli zombies när de dör, om man inte förstör hjärnan. Jag hoppar högt av glädje i datorstolen. Trots namnet The Walking Dead hade jag inte listat ut detta. Som vi alla vet är rise of the dead-zombies oändligt mycket häftigare än infektionszombies. Fantastiskt!

Två obekanta bröder dyker upp utanför motellet och erbjuder utbyte. De påstår sig ha mycket mat men behöver bränsle. Lee går med på att följa bröderna, Andy och Danny som de heter, och får med sig Mark, Carley och new guy Ben Paul (ok, jag kollade upp det på nätet). Bröderna agerar underligt och ställer frågor om motellet och dess invånare. Lee ger inte mycket detaljer, och blir snart avbruten av ett oljud. De ser två argumenterande överlevare, som snart bara är en tack vare några hagelskott. Ben identifierar dem som några av de som attackerade deras camp. Hur som helst tar sig alla vidare till brödernas bondgård och mejeri där även deras mamma Brenda bor. Lee och Mark får i uppdrag att patrullera gränsen medan Carley och Ben hämtar resten av motellgänget, men efter att ha dragit bort några elektrifierade zombies från stängslet får Mark plötsligt en pil som sätter sig i skulderbladet. Förövarna kommer från skogen, och Mark och Lee lyckas fly tillbaka till huset där Mark blir omhändertagen av bullbakartanten Brenda. Lee och Danny beväpnar sig för att ta itu med armborstskyttarna, som tydligen brutit en deal med bönderna. Danny hittar till ett av deras camp som för närvarande är tomt. Efter att bland annat hittat en batterilös videocamera dyker en kvinna upp med ett armborst i högsta hugg. Med en instabil röst hotar hon att skjuta Lee och Danny, och yrar om att några tagit hennes dotter. Efter att allt medlande gått åt skogen känner Lee att han tappar kontrollen över situationen och återtar den genom att skjuta kvinnan i skallen. Lee och Danny återvänder till farmen.

Lee och Kenny blir mer och mer misstänksamma mot aktiviteterna kring bondgården. Kenny tyckte att han hörde ljud inifrån en låst dörr i stallet, och Lee måste lura iväg Andy som håller vakt. På gården hittar Lee ett multiverktyg med vilket han saboterar elgeneratorn för att få Andy att tänka på annat. När de andra går och äter passar Lee på att använda verktyget till att avmontera låset, och därinne hittar han en slaktbod. Samtidigt har Andy smugit sig på bakifrån och avfärdar det blodiga rummet med att det används när de ska slakta djuren. För att lugna Lee tar Andy fram en ton som skulle gjort Anthony Hopkins avundsjuk och säger ”it’s dinner time”.

Lee uppmärksammar att inte Mark sitter vid matbordet och insisterar på att han måste tvätta händerna innan middagen. Han smyger uppför trappan och undersöker övervåningen. Utifrån korridoren lyckas Lee koppla in en lampa innanför väggen, och avslöjar ett hemligt rum. Bakom bokhyllan i sovrummet hittar han Mark med avsågade ben. Förskräckt springer Lee ned och försöker stoppa kannibalismen. Helvetet bryter lös när Marks överkropp kommer krälande, Lee får en gevärskolv i skallen och allt blir svart.

När Lee vaknar upp är han, Clem, Kenny, Larry och Lilly inlåsta. Larry kan som vanligt inte hålla sina känslor i styr och går lös på dörren. Snart kippar han efter andan, tar sig för bröstet och faller ihop. Lee och Kenny minns vad Ben sade: alla som dör börjar leva igen, om man inte förstör hjärnan. Lilly börjar sakteligen inse vad som är i görningen och protesterar givetvis. Lee väljer sida och drar undan Lilly från sin far medan Kenny tar det tyngsta han hittar och smetar i en smäll ut Larrys hjärnsubstans över golvet. Allt framför ögonen på Clementine, som för första gången får visa sig användbar när hon kryper ut genom ventilationssystemet och öppnar dörren. Lee och Kenny smyger sig ut i slaktrummet och sedan ut i stallet där Danny får sig en omgång av dels Lee med sin nyfunnen skära, dels Carley med sin pistol som tillsammans med Ben lämnat motellet för att undsätta sina vänner. För att avsluta jobbet sätter Lee en högaffel i bondläppen som därmed har ätit sitt sista människoben. Kenny hör sin frus röst uppifrån huset och springer dit. Lee springer efter och hittar Brenda med en pistol mot Katjaas huvud. Efter att Lee distraherat Brenda gör den zombifierade Mark resten av jobbet när han hugger tag i kannibalkärringen och Katjaa släpps fri. Kvar återstår då bara Andy, som efter handgemäng med Lee ser sig nedslagen i en vattenpöl, och efter det gör det enda vettiga: tigger om mer stryk. Lee är inte den som är den och sparkar in Andy i elstängslet han själv lagat. Slutet gott, allting gott…

…trodde du ja, för på vägen därifrån hittar gänget, nu består av Lee, Clem, Duck, Kenny, Katjaa, Lilly, Carley och Ben, en övergiven bil med mycket förnödenheter. Clem och Lee är tveksamma till att ta något då ägaren kanske fortfarande lever och är i närheten. De andra tar för sig och Carley hittar batterier till videokameran Lee hittade tidigare. Tillsammans tittar de på de senaste filmerna där man kan höra den av Lee ihjälskjutna kvinnans röst. I bild syns motellet och Clementine, och kvinnan pratar om att hennes kidnappade dotter kan få vara där så länge hon har mat. Eftertexter.

Puh! Om den första episoden var en mjukstart så var det här det motsatta. Lee har nu fått sina händer rejält blodiga när han skjutit Clementines mamma och även bidragit till att slå in skallen på Larry. Dessutom avrättade han de båda bröderna. Tanken på hur relationen med Lilly ska utveckla sig och om Clem ska få reda på vad som hände hennes mamma får mig att längta efter fortsättningen. Se fram emot det under den kommande veckan.

En afroamerikansk man, dryga 30 år kanske, sitter bakom en medelålders polis med skyddsglas emellan. Polisen börjar undra huruvida hans fångst är skyldig, men får inget svar. Istället börjar han rabbla upp gamla fall med våldsamma galningar, den ena mer sinnesförvirrad än den andra. Han är så inne i sin berättelse att han glömmer att titta framåt. Fången förblir tyst, ett dunk, slirande däck, nya smällar, svart.

När fången, Lee Everett som han heter, vaknar är han kvar i bilen som strandat i en skogsdunge nedanför vägen. Polismannen ligger ett tiotal meter bort, orörlig. Lee kämpar sig ut ur bilen som, turligt nog, inte verkar brinna eller läcka farliga mängder bensin. Lee däremot har ett djupt sår i ena benet, och går långsamt fram mot polismannen. Denne svarar inte på tillrop, utan visar sig snart ha blivit en zombie. Lee lyckas komma undan, plocka upp hagelgeväret som tjänstemannen lägligt tappat vid sidan av bilen och skjuter huvudet av den krälande och stönande polisen. Givetvis tar det inte lång tid innan fler zombies dyker upp, och Lee haltar iväg så gott han kan åt ett civiliserat håll.

Framme vid ett en tomt söker Lee hjälp i huset som visar sig vara tomt. Efter att ha rotat runt en stund och lyssnat på några inspelade meddelanden (tre, givetvis) står det klart att det finns en dotter i familjen vars föräldrar har blivit drabbade av apokalypsen. Sagda dotter tar kontakt med Lee genom en Walke Talke i köket, presenterar sig som Clementine och från sitt gömställe i trädkojan ser hon Lee genom fönstret. Zombies har smugit sig in i huset (ni vet, zombies smyger) och hoppar på Lee bakifrån. I kraft av huvudrollen klarar sig Lee, och tillsammans med Clementine söker de bättre skydd. De träffar två män på gatan, hjälper dem att flytta på en bil och följer med till deras bondgård för att vila över natten. Lee får sitt sår omplåstrat och den i övrigt bittra gårdsägaren Hershel försäkrar gästerna om att zombies inte kommer till hans farm. Jojo.

Nästa dag spenderar Lee alldeles för mycket tid med att gå varv efter varv runt huset och stirra på saker, tills jag äntligen kom på att man kunde välja att interagera också. Kenny, bilägaren från kvällen innan, meckar med sin kärra och Clementine verkar ha det trevligt med Kennys fru Katjaa. Shawn, gårdagens andra medhjälpare, spikar upp plankor medan Kennys efterblivne son Duck sitter på en traktor. Allt är frid och fröjd – tills det dyker upp zombies som inte kunde bry sig mindre om det så kallade staketet Shawn satt upp. I tumultet där både Shawn och Duck blir attackerade väljer Lee det enda vettiga och försöker rädda den mindre efterblivne av de två, det vill säga Shawn. Kenny får fatt i sin son Duck, Lee är mindre lyckosam och Shawn blir skråvmål för de infekterade. Militärveteranen Hershel dyker upp med, just det, en hagelbössa och gör slarvsylta av de gående döda. Han blir sugen på att göra detsamma med Kenny som struntade i att försöka rädda Shawn, tackar Lee för att han försökte men misslyckades och ber de alla att dra åt skogen. Skogen fick bli Macon city, dit Kenny lovat att köra Lee och Clem.

Väl där dyker det upp horder av… ja ni fattar, en nyfunnen kvinna skjuter två-tre stycken av dem i skallen med en pistol och de alla söker skydd i lokalen som kvinnan kom ifrån. Kvinnan, vars namn är Carley, möts av stor irritation över att hon öppnat grindarna och satt de inbunkrade i fara. Larry, ytterligare en militärveteran, och hans dotter Lilly, tycker att Carley skulle lämnat främlingarna åt sitt öde. Dessutom tycker de att Duck ser ut att ha blivit biten, och Larry vill vara gentleman och avliva honom. I argumentationen mellan Kenny och Larry står Lee mest tyst men ställer sig till sist på Kennys sida. Innan någon hinner döda någon får Larry hjärtproblem, och Lee blir ombedd att hitta medicin, och det är bråttom. “Ok”, säger Lee och spenderar en halvtimme med att gå runt och mållöst klicka på saker.

Efter ett sidoäventyr vid ett motell där några zombies fick sätta livet till och Lee fick tag i en yxa återvänder de till skyddslokalen som passande nog tillhört Lees familj. Ute på gatan lurar han iväg zombiemassan och hittar sin klämda och infekterade bror. Lee säger några fina ord, ger brorsan några yxhugg som farväl och tar nycklarna till familjens apotek. Givetvis går ett larm när Lee och Carley ska hämta medicinen, och svärmar av infekterade (i serien benämda “walkers”) bankar på dörren. Kompaniet lyckas hålla dem ute en stund, men snart är har de brutit sig in och Lee får ett nytt val: rädda Carley eller Doug? Det vill säga, rädda den unga tjejen som skjuter zombies i huvudet eller grabben som… kan programmera fjärrkontroller? Efter att ha lämnat Doug åt sitt öde lyckas alla övriga fly till motellet där de bestämmer sig för att stanna med motiveringen “vi har ju i alla fall ström”. Gatan blir med ens totalt nedsläckt och den första episoden är slut.

Mina första intryck är av blandad karaktär. Å ena sidan älskar jag att Lee kan ta en betraktarroll och vara tyst i konversationer, å andra sidan blir det för stor kontrast när han väl öppnar munnen och låter helt övertygad i frågan. Å ena sidan är Lee en intressant karaktär med egna intressen utan att vara varken god eller ond. Å andra sidan är inte Clementine det, utan någon som man båste bry sig om för att hon är barn, tjej, svart och ensam. Jag kommer givetvis att tänka på Ellie i The Last of Us, som till skillnad från Clementine påvisade väldigt mycket personlighet utöver vad som förväntades. Jag hoppas att även Clem blir mer aktiv i sitt agerande istället för att vara ett objekt att bry sig om, utan att för den skull bli mer hjältemodig än vad som känns troligt för en liten flicka.

Håll utkik efter nästa episod i mellandagarna.

Någonstans i mitt undermedvetna har jag hela tiden haft något emot The Walking Dead. Metakognitiv som jag ofta försöker vara har jag grubblat lite över hur det egentligen kan komma sig. Spelet, eller spelserien som man borde kalla det då det är en serie i spelformat (och ett spel i serieformat), har fått enastående kritik från alla möjliga håll. Ändå har jag lyckats intala mig själv att The Walking Dead: The Game är klart överskattat och inte på långa vägar förtjänt av den Game of the Year-trofé som delades ut på Spike Video Game Awards 2012. Jag tror mig ha hittat 3 huvudsakliga anledningar till detta:

The Walking Dead
Jag ogillar per definition TV-serier. För mig är en TV-serie som en film, fast med hälften så stor budget och utspridd över 15 timmar eller mer. Skådespelarna och kringarbetarna siktar alla på att nå filmindustrin då de som lyckas inom TV-serier oftast tar steget upp till stora skärmen – som att de själva sätter filmduken långt ovanför TV-skärmen (eller Netflix) i den cinematiska rangordningen. Dessutom fortsätter TV-serier allt som oftast tills de inte längre drar in pengar, vilket kvalitetsmässigt brukar vara alldeles för länge. Att målet är att tjäna pengar skiljer givetvis inte filmen från TV-serien, däremot kan man som konsument lättare avstå ifrån uppföljare eller prequels som luktar illa (oftast heter dem de del 2 eller 4). Man vet aldrig på förhand när en TV-serie börjar tappa kvalitet och man märker det först när det är tre avsnitt för sent. The Walking Dead är en TV-serie, och ett spel därikring känns motbjudande. Ja, för mig alltså.

Sam & Max
Att kalla mina fördomar mot The Walking Dead för välgrundade är ungefär så mycket av en lögn det kan bli, och min historia med Telltales titlar är oerthört skral. Jag har dock testat Sam & Max, jag tror det var episod ett av The Devil’s Playhouse, och det föll mig verkligen inte i smaken. Jag gillar torr humor, men vad jag minns av Sam & Max var det inte torrt nog… eller så var det för torrt… eller för torrt men ändå inte så extremt torrt så det blev dubbelironiskt…

Telltale Games
I snart 10 år har Telltale huserat på marknaden, och har under den tiden gjort ett tydligt avtryck med sin episodiska stil och flera väl mottagna titlar. Ändå har Telltale aldrig förut varit i närheten av den publicitet och det konstnärliga erkännande som hörts till följd av The Walking Dead, vilket i mina öron låter suspekt. Vad som gör det värre är att inte heller The Walking Dead fick så fantastisk kritik förrän efter det att alla episoder släppts. Märklig nog är metascore för samlingen av säsong ett högre än de för alla enskilda episoder. Känslan efter episod 5 och fram till årsskiftet 2012-2013 var att The Walking Dead och av bara farten hela Telltale Games fick ett rejält uppsving i anseende, utan att något nytt material släpptes. Mitt intryck var att man i efterhand snackade upp betyget på The Walking Dead som ett pretentiöst och elitistiskt sätt att särskilja bra konst från halvbra.

Under hösten har min inte varningslampa börjat blinka igen. Telltale Games har legat i med att annonsera spel med välkända titlar. Utöver The Wolf Among Among us och säsong två av TWD, där de första avsnitten nu släppts, är ytterligare spel planerade för 2014 – Tales from the Borderlands och Game of Thrones. Det betyder inte två, inte tre, utan fyra spel under utveckling. Detta från en studio på 125 personer. Det känns orimligt att alla skulle leverera, övermodigt att försöka sig på fyra stora projekt samtidigt. Det lilla jag sett av Telltales spel skulle visserligen kunna övertyga mig om att de har skapats på kort tid, då gameplay och grafisk kvalitet verkar i simplaste laget.

Det är dags för mig att sluta förmoda och döma utan underlag. Säsong två har precis sparkat igång, och jag har ännu inte ens givit The Walking Dead en ärlig chans. Det duger inte. Välkommna till Pelle spelar: The Walking Dead där jag, förmodligen episodvis inom spelets ramar, plitar ned mina intryck och tankar under äventyrets gång. Jag som älskar synlig karaktärsutveckling genom skickligt skådespeleri och regisserande kanske till och med kommer gå därifrån med en ny personlig favorit. Håll utkik efter del ett nu i helgen.