Fotbollsspelare med rötterna i PlayStation-familjen blandat med Pokémon. Kan inte motstå samlarutgåvor och har platinum-troféer på fem God of War-spel. Sedan hösten 2013 skriver han om nyheter, heta släpp, floppar och personliga tankar på Tvspelsdagboken.
Yoshi’s Island till Super Nintendo är en av konsolens patenterade klassiker, och såg för första gången hjälten Mario som den som behövde räddas. Yoshis uppdrag var att ta Baby Mario genom nivåer fyllda med svamprikets fiender och fällor. Efter en uppföljare, Yoshi’s Island DS, är det nu återigen dags för den lilla draken att undsätta bebisen. Frågan är: är det värt besväret?
Yoshi’s New Island till Nintendo 3DS verkar inte vara något dåligt plattformspel. Kärnan i vad som gjorde serien populär på 90-talet finns kvar, och är fortfarande lika omtyckt av kritiker. Men spelet saknar karaktär, delvis på grund av att de få nya spelmekanikerna inte levererar. Det är inte en remake, och som uppföljare är det inte tillräckligt mycket nytt och inte tillräckligt bra för att göra Yoshi’s New Island till en hit. Metascore ligger på blygsamma 64, men oavsett betyg verkar ett konsensus finnas att Yoshi’s New Island gör vad det ska göra som plattformspel, men inte mycket mer. Den enformiga musiken ska vi inte prata om.
Igår spreds ordet från IGN att Amy Henning lämnat Naughty Dog. Under den gångna generationen har Henning framför allt jobbat med Uncharted-serien med titeln ”Creative director and writer”, och har vunnit flera priser för sitt arbete med Uncharted 2: Among Thieves och Uncharted 3: Drakes Deception. Hon har länge räknats som en av de främsta kvinnorna inom spelindustrin.
Det är förstås alltid tråkigt att höra om avhopp av skickligt mannskap. I det här fallet vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Efter Uncharted 2 delades studion Naughty Dog i två team – ett lett av Henning m.fl. som fortsatte med Uncharted, ett lett av Neil Druckmann och Bruce Straley som började arbeta med The Last of Us. Jag var på många sätt besviken på Uncharted 3. Dialogen och den intima storyn var förvisso den klart bästa i serien, men det sattes inte i något vettigt sammanhang. Spelet var mycket kortare än dess båda föregångare, och medan miljöer var fantastiskt förverkligade så lämnade karaktärsanimationerna en del i övrigt att önska. Vad som verkligen drog ned upplevelsen var spelkänslan. Uncharted 3 var aldrig roligt att spela, bara att titta på. AI var en absolut katastrof och man hade inte gjort några framsteg med att få gameplay och berättande att hänga ihop. Man sade till och med i en intervju att de först kommer på spelsekvenserna och hittar på storyn kring det i efterhand, vilket är övertydligt i Uncharted 3.
Hur mycket av detta som var Amy Hennings fel kan jag inte säga. Hon gjorde absolut sitt jobb när det kom till manusskrivandet, men som en person i chefsposition får jag intrycket att hon haft ett större ansvar än så. The Last of Us var på intet sätt en besvikelse, så det går uppenbarligen att göra ett bra spel med ett mindre team. Det låter även som att det är just Druckmann och Straley som tar över ansvaret för Uncharted till PS4 för nu, och att det releasedatum som inte finns inte heller skjuts upp. Hemskt som det låter har jag svårt att se en märkbar kvalitetssänkning till följd av att Henning lämnar Naughty Dog. Däremot är jag säker på att hon kan göra mycket nytta på annat håll.
Castlevania: Lords of Shadow var spanska Mercury Steams försök att återinföra Castlevania till spelindustrins finrum. Resultatet var inte alltför pjåkigt. Som många gånger i seriens historia lånade man tidigare testade system. Symphony of the Night, det första Castlevania till PlayStation och femte generationens hårdvara, ofta prisat som ett av de bästa spelen genom tiderna, var det första att kallas Metroidvania på grund av sitt spelupplägg och bandesign. Lament of Innocence som introducerade serien till sjätte generationen och PlayStation 2 hade ett stridssystem väldigt snarlikt Devil May Cry. När så Lords of Shadow nådde butiker under 2010 var det influerat av God of War i nivåstruktur och combat. Spelet mottogs bättre av kritiker än Castlevania-spelen till PS2, och fans hittade mycket att gilla i denna nya version av Castlevania. Innan del två hann Mercury Steam släppa en mellanakt till 3DS med det smidiga namnet Castlevania: Lords of Shadow: Mirror of Fate, som ansågs vara alldeles för spretigt. Hjärtat satt på rätt ställe med många referenser till alla möjliga spel i serien, men som äventyr kom Mirror of Fate aldrig samman. Idag släpps Castlevania: Lords of Shadow 2, den sista delen i Lords of Shadow-serien.
Ambitionerna verkar ha blivit för stora. I ett försök att få till intensiva och avancerade strider, en öppen värld, stealth och fina röstskådespelare har kvaliteten sjunkit överlag. Ointressanta karaktärer, fruktansvärda stealth-sekvenser och osmidig mini map är exempel på det ofokus som Lords of Shadow 2 plågas av. Åsikterna varierar om den grafiska kvaliteten, men combat-systemet är överlag uppskattat. I jämförelse med det superlinjära Lords of Shadow faller dock nummer två platt, då man inte lyckats ta med sig den unika känslan ut i den öppna världen. Tyvärr verkar det som att Dracula skulle stannat i kistan den här gången. Castlevania: Lords of Shadow 2 släpps till Xbox 360, Playstation 3 och PC.
Äntligen börjar spelåret på riktigt, och vilken veckodag är bättre att börja det på än en fredag? Donkey Kong Country: Tropical Freeze är ett alldeles för långt och krångligt namn på uppföljaren till Donkey Kong Country Returns till Wii, rebooten av serien Donkey Kong Country som givetvis är separat från huvudserien Donkey Kong. Å andra sidan ligger det lågt jämfört med föregångaren Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble.
Tropical Freeze har fått ett gott mottagande, med metascore på 81 i skrivande stund. Svårighetsgraden har trappats upp ytterligare, vilket uppskattas från de flesta håll. Den snötäckta djungeln ser lockande ut, utan att tänja på hårdvaran. Nytt är två spelbara karaktärer: Dixy Kong och Cranky Kong, som ackompanjerar Donkey och Diddy. Med något olika egenskaper ökar de omspelsvärdet och behöver utnyttjas för att samla alla bokstäver, äggdelar och andra godsaker som finns utspridda över nuvåerna. Överlag låter kritiken att denna uppföljare inte är riktigt lika fräsch som sin föregångare (något som också kan ha att göra med att 2D-plattformspel är heta igen) men att det icke desto mindre är ett lika roligt som utmanande plattformspel och en titel fullt värdig namnet Donkey Kong. Om inte annat är det ett av få spel till Wii U.
Personligen väntar jag med Tropical Freeze. Jag är uppe i en rad andra spel, och har fortfarande både Pikmin 3 och Wind Waker HD på kö till Wii U. Dessutom har jag ännu inte spelat Country Returns, något det snart ska bli ändring på – 198:- fraktfritt hos Spelbutiken.se måste utnyttjas. Det spelet har även en bärbar version: Donkey Kong Country Returns 3D. Mina intryck är att det ska vara en schysst port, men att Wii-utgåvan fortfarande är att föredra. Tropical Freeze finns tillgängligt från 395:-.
Releasefredagarna börjar så smått hopa sig. Nästa vecka ser vi fram emot Thief och Castlevania: Lords of Shadow 2. Tills dess, ha en skön helg och, för vissa, ett gött sportlov!
Igår hölls en sådan där Nintendo Direct igen. Det är Nintendos sätt att kommunicera med sin publik, en ytterst enkelriktad kommunikation där Saturo Iwata pratar väldigt långsamt och ber oss att vara exalterade, bokstavligen. Ibland är de fyllda med nyheter som faktiskt är av intresse, men för det mesta läggs väldigt mycket tid på titlar och uppdateringar som ingen, och då menar jag ingen, bryr sig om.
Det var inte så att det inte visades något intressant igår. Monster Hunter 4 kommer till U.S.A. om ett år. Kirby Triple Deluxe släpps 2 maj till 3DS. Yoshi’s New Island, en månad från releasedatumet 14 mars, fick även det en ny trailer. Bayonetta 2 har fortfarande inget satt släppdatum, bara ett löst 2014… i japan, inget sagt för oss i väst. Men i alla fall en ny trailer! Om en vecka är det årets första releasefredag värd att nämna, då Donkey Kong Country: Tropical Freeze släpps till Wii U. Såhär såg det ut igår. Mario Kart 8 släpps 30 maj och kommer innehålla alla sju Koopalings, d.v.s. Bowsers… barn(?).
Visst fanns här lite nya videos värda att titta på, och det var ju trevligt att veta ett datum för Mario Kart 8, även om det känns märkligt att det spelet tar sådan tid på sig. Men sändningen varade över 40 minuter. De trailers jag nämnt täcker inte ens tio av dem, och i övrigt var det inget att hänga i granen. Jag vet att ni, Nintendo, finns till för att man merparten av året ska vara förbannad på er och sedan förälska sig i erat senaste spel, men om ni ändå hade den goda seden att inte slösa vår tid och vårt engagemang så förjordat. Visa bara det viktigaste i Directs, resten postar ni ju på YouTube ändå. Om ni har ett releasedatum för ett spel, visa det i trailern istället för att låta Iwata säga det och jag kan garantera att fler får samma info under betydligt kortare tid. För både Nintendo och läsare kan jag därmed rekommendera det senaste avsnittet av trailer academy.
Ett kortare dagboksinlägg får rapportera lite om de senaste nyheterna om Sony. Om vi ska börja med de goda nyheterna så har man i senaste kvartalsrapporten kunnat visa upp fina siffror för speldivisionen, mycket tack vare PlayStation 4. Detta kommer knappast som någon överaskning då konsolen passerat 4.2 miljoner sålda enheter redan för en månad sedan.
Dock har industrianalytikern och citatmaskinen Michael Pachter kritiserat Sonys nya PlayStation Now-tjänst, som kommer lanseras i USA i sommar. I ärlighetens namn förstår jag inte riktigt var skon klämmer för honom… för mig känns det som att det är vårt nätverk som ännu inte står pall för att strömma spel som kommer vara PS Nows största problem.
Vad gäller spelen har mer info kommit angående The Order: 1886 som släpps senare i år. Via twitter har vi fått veta att det inte kommer finnas något flerspelarläge. Utvecklarna har även sagt att de prioriterar visuella effekter framför hög bilduppdatering, och The Order kommer därför gå i 30 fps. Personligen påverkar detta inte mig, 30 fps är fine om det ser coolt ut. Och jag spelar ändå mest själv. I’m so ronery.
Nu till Metal Gear Solid: Ground Zeroes, som ser ut att bli ett väldigt kort kapitel. Game Informer rapporterar om att de klarade huvuduppdraget på under två timmar, inklusive cutscenes. Utöver detta finns 5 sidouppdrag, men hur långa de är totalt är ännu ovisst. Ground Zeroes kommer kosta 200-400 kr beroende på generation och digital/fysisk utgåva. MGS V: The Phantom Pain ska enligt Kojima vara många hundra gånger större.
Man hade kunnat hoppats på en bra releasefredag imorgon, men tyvärr ser det bara ut att vara Fable Anniversary som är nytt för oss svenskar. Håll till godo. Håll ut.
För 105 dagar sedan pratade jag lite om Elder Scrolls Online och dess utsikter. Drygt tre månader närmare lansering är det en hel del som hänt, så låt oss titta lite närmare på vad som faktiskt väntar de som är villiga att betala det höga, oförändrade priset.
En rad stängda betatester har hållits och efter att ha läst några slumpade intryck om spelet (på Gamertech, IGN, The Viking Frog och Hardcore Casual) samt lyssnat på en betatestande god vän verkar några slutsatser gå att dra:
Inledningen är väldigt linjärt utformad. Detta innebär att quests och liknande främst är knutna till huvudberättelsen. Många hoppas att detta ändrar sig på högre nivåer, så att man får större anledning att utforska världen.
ESO är likt Skyrim… Zenimax är väl medvetna om att Skyrim är seriens största succé, och att det är den titeln som Elder Scrolls Online kommer jämföras med när själva Elder Scrolls-bitarna ska utvärderas. Striderna fungerar liknande ur ett spelarperspektiv, där händerna är styrda med varsin knapp. Istället för ett liten karta i hörnet finns en navigationsbar uppe i mitten.
…men ändå inte. Här kommer klassiska MMO-aspekter in, något gamla rollspelare kan fasas åt. Online är uppdelat i zoner, vilket innebär att man inte kan gå fritt över hela världen. I spel som Star Wars: The Old Republic sker uppdelningen mer naturligt där det ändå handlar om olika planeter, men i The Elder Scrolls har man tidigare kunnat traska helt fritt. Icke sa Nicke.
Online är snyggt. Ungefär som Skyrim, fast lite mer tecknat.
Igår kom en ny cinematic trailer. Det är den typen av trailers som inte visar något gameplay alls, utan mest är till för att vara påkostade och häftiga. Döm själva:
Nu till det problematiska i kråksången. Ett MMO är inget jag tänkt ge mig på att spela, än mindre betala för, utan att ha riktigt bra anledningar. I fallet Elder Scrolls Online har jag inte kännt mig särskilt orolig för varken tids- eller pengabrist. Men så igår visade man upp något nytt. Ni gissade rätt, det handlar om samlarutgåvor igen. Ta bara en titt på Imperial Edition:
Rejäl staty? Check. Vrålhäftig bok? Check. Karta? Absolut. Och till sist, stilren design på spelfodral och övrig paketering? Minst sagt! Givetvis hänger en hög fördelar med in-game. Det värsta av allt är att den inte är så fasansfullt dyr heller – 1295:- hos Webhallen. Själva spelet måste i färdig form vara riktigt uruselt för att jag ska få något argument mot att köpa denna skönhet. Då kanske det är lika bra att det blir bra? Vi får väl se när The Elder Scrolls Online släpps till PC den 4:e april och till PS4/XB1 någon gång i juni.
Vilken torka kan spelsajterna bjuda på ida… vänta, vad är det här?
Jag hade förberett mig på ett dagboksinlägg om att jag plöjer Far Cry 3 och samtidigt påbörjat Skyward Sword, men nu slipper jag det. Middle-Earth: Shadow of Mordor annonserades i höstas, och var väl lite småspännande i några timmar innan man glömt nyheten. Men när jag nu får se denna första trailer är jag faktiskt lite exalterad.
Jag vet vad ni förmodligen säger, och om ni säger det har ni helt rätt. Det finns en rad anledningar att vara skeptisk:
Det är (nästan) Lord of the Rings. De två actionspel i Tolkiens värld som gjordes under den gångna generationen, Conquest och War in the North, var som bäst mediokra.
Tekniskt är det för likt Assassin’s Creed
Det är Monolith Productions som ligger bakom, som inte har mycket erfarenhet av actionspel. Och även om de mot förmodan skulle lyckas så kvarstår faktum:
Det är inte i samma division om The Witcher 3: Wild Hunt.
Men alla dessa argument går att vända på:
Det är faktiskt Tolkiens värld vi pratar om, och om EA och Turbine kunde lyckas så kan banne mig…
Monolith Productions. De har för alltid min respekt efter F.E.A.R, som är ett fantastiskt spel. F.E.A.R 2 och Condemned-serien var knappast titlar att skämmas över de heller. Monolith och Mordor känns som en klockren kombo.
Ok, jag kommer inte på någon bra argument som har att göra med Assassin’s Creed, men utav videon framgår tydligt en rad intressanta mekaniker vi inte sett förut. Parallellerna kan absolut dras till klättringen i AC och även Arkham-seriens stridder, men man behöver inte alltid uppfinna nya hjul.
Christian Cantamessa står för manus, Cantamessa som bland annat agerade lead writer och lead designer för Red Dead Redemption
Vad som framför allt glädjer mig är hur man valde att visa upp spelet – genom att spela skiten, om än i klippt form. Det påminner mig om Far Cry 3 som hade en liknande visning på E3 2011. Far Cry 3 som förövrigt gjorde en *spoiler* favorit i repris av just F.E.A.R 2: Project Origins barnförbjudna slutsekvens. Jag håller på att plöja Far Cr… förlåt, det var ju inte nyhetstorka idag.
Något säger mig att detta nya Lord of the Rings som ju inte alls heter Lord of the Rings faktiskt kan vara något att kika på. Man verkar inte ha satsat stort på att göra det ultimata Middle Earth-spelet, utan väljer istället ett mer fokuserat äventyr i öst. Tyvärr är det ännu ett cross-gen-spel, så vi kan inte förvänta oss maxade PS4- och XB1-versioner. Middle-Earth: Shadow of Mordor väntas mot slutet av 2014, och släpps även till PC.
Walkers är påväg från rälsen. I stora horder. Medan Lee försöker hitta en väg ut från källaren börjar han känna sig yr, och faller ihop. Han får hjälp upp och lyckas bända isär hissdörrarna med en tving. Samtidigt ekar den där rösten i huvudet. Tiden är knapp, minst sagt.
This is not a kidnapping. It is a resque.
De klättrar uppför stegen i hisstrumman. Lee är nära på att falla till sin död på grund av sitt tillstånd, men lyckas hålla sig kvar. Uppe på taket ser de sig omkring, och bestämmer sig för att ta sig tillbaka till huset och Ben – Clementine är inte här i alla fall. Med hjälp av en förlängd stege lyckas Lee klättra över till kyrktornet och ringa i klockan. Med en nedfallen stege tvingas han att hoppa tillbaka, vilket kunde slutat värre. Med walkers distraherade av kyrkklockan tar de brandstegen ned och tar sig tillbaka till huset.
Båten är borta. Ben berättar om hur Vernon och gänget väntade på honom i garaget och överföll honom. Kenny blir inte glad. Inte det minsta. Men för första gången står Ben faktiskt på sig. Inte för att det gör honom mindre värdelös, men ändå.
När de ska börja barrikadera huset är det redan försent och walkers börjar bryta sig in. Lee tar en slaktkniv från köket och lyckas hugga av några lemmar som sticker in genom dörren, men snart måste de fly till övervåningen. Ammunitionen räcker inte för att hålla alla zombies tillbaka och de lyckas precis smita uppför vindstrappan och stänga luckan. Efter en stunds tjatande om Lees sår och Ben och Kenny och gud vet vad lyckas de slå sönder en vägg och tar sig sig in i nästa radhus. När de sedan ska hoppa från balkongen till taket bredvid lossnar den lite för varje för varje avstamp, och vem drar det kortaste strået om inte Ben. Ett rejält fall följt av tystnad. Han måste vara död. Kenny klättrar ned med alla sina skuldkänslor och Lee följer efter. Än lever Ben men inte länge till – han har en järnbit genom magen. Kenny har en kula kvar, Lees magasin är tomt Lee försöker få Kenny därifrån, men den här gången säger det stopp – Kenny stannar med Ben och några dussin walkers medan Lee flyr tillbaka uppför stegen. De hör ett skott, men inte mycket mer. Nu är det bara tre kvar.
Med walkers kryllande på gatan försöker de klättra vidare på en vägskylt, ja en sådan som hänger ”i taket” ni vet. Omid kommer över, men när Christa klättrar går den sönder. Hon lyckas ta sig upp med nöd och näppe, men Lee blir kvar på andra sidan. Han vet att det snart är slut för honom i alla fall, men han måste hitta Clementine först. Om han bara kan få henne tillbaka till Omid och Christa så ska allt ordna sig. Han säger åt dem att ta sig vidare på egen hand, samtidigt som han själv klättrar ned mot marken. Han har slaktkniven kvar och det ligger några glasskärvor på marken. Vänsterhanden är biten och blodig som den är – vad kan några extra jack göra för skada? Lee plöjer sig igenom zombiehorden och slår in en dörr till ett lägenhetshus.
Lee lyssnar på dörrarna och tycker sig höra något svagt innanför en av dem. Lee öppnar dörren och möts an en pistolsmynning. Rösten är bekant – Clementine måste vara i närheten. Lee tvingas lägga ifrån sig sina vapen, och han får sätta sig i en fotölj. Clem frågar vem som har kommit, men blir tillsagd att stanna där hon är – två av dörrhandtagen i rummet sitter ihop med ett rep, där är hon nog. Främlingen med walkie-talkien visar sig vara ägaren till den där skattgömman way back i episod två, eller var det tre? Den där bilen i skogen i alla fall. Medan han babblar på om hur han hört vad Lee gjort genom walkie-talkien och hur han själv förlorat sin familj händer något bakom hans rygg. Clementine lyckas få upp dörren och smyger ljudlöst fram. Snart får han en liten knytnäve i tinningen, vilket är tillräckligt för att Lee ska kunna hoppa ur sätet och flyga på kidnapparen. Efter lite tumult får Lee händerna om hans hals, och när han ligger still avslutas hans misär med hans egen pistol.
Dags att fly. Lee öppnar dörren, och ser ett zombienylle rakt framför nästan. En zombie som inte attackerar. Det gör däremot Lee, och avfyrar den sista kulan i pistolen. Det måste varit allt blod som hindrade Lee från att bli attackerad, menar Clem. Bara en sak att göra, alltså. Lee skär upp kroppen och smetar in Clementine med inälvor och annat smått och gott. Tillsammans går de längs gatan och trängs bland walkers, men utan att få en skråma. Men som sagt, tiden är knapp, väldigt knapp. Samtidigt som Clementine får syn på sin mamma i full zombie-outfit svartnar det långsamt framför ögonen på Lee, och han faller ihop igen.
Clementine har lyckats ta dem in i något slags verkstad eller kontor eller vad det nu är när Lee vaknar. De försöker få upp dörren för att fortsätta, men Lee orkar inte. En fastspänd men fortfarande aktiv walker sitter i en stol. Han ser ut att ha varit någon typ av vakt i ett tidigare liv, för han har en pistol i ett hölster och en nyckelknippa som kan hjälpa dem ut bakvägen. Lee stöder sig på disken och tar sig långsamt framåt, men snart förmår inte hans ben bära honom längre och han faller ihop mot väggen. Han förklarar för Clem att hon måste få tag på nycklarna och pistolen och sedan ta sig härifrån. Hitta Christa och Omid, och fortsätt röra på er så ni inte blir villebråd. Bakom disken i rummet finns en basebollträ. Lee pekar och ger order, Clem lyder. Hon slår sönder fönstret till dörren och flyttar stolen så hon kan sträcka sig in och öppna för att komma till vakten. När hon sträcker sig efter pistolen hugger den tag i henne, och när hon försöker ta sig loss får den fatt i hennes fot. Lee sträcker sig och lyckas sparka basebollträet till Clem, som tar det och slår. Hon slår och slår och slår och slår och slår. Det blir tyst. Clementine går fram till Lee. Clem försöker streta emot, men egentligen vet hon vad som komma skall. Tiden är ute. Eller, tiden är inne. Hon höjer vapnet och vänder bort huvudet.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller känna efter säsong ett av The Walking Dead. Någonstans är jag trött på att orsak-verkan alltid formar sig till någon typ av karmamätare, där ”dåliga”, ”elaka” och framförallt ”oärliga” handlingar garanterat får någon typ av negativ effekt, den ena mer långsökt än den andra. Man har ännu inte lyckats hinna balansen där handlingar får trovärdiga konsekvenser. Samtidigt måste jag väl ge med mig en aning och erkänna att det inte är ett dåligt spel. Det finns en del starka karaktärer, och Telltale är inte rädda att ta oväntade svängar och turer på vägen. Men i slutändan är målet ändå alltid detsamma. Det var väl så här det alltid skulle sluta. Det var väl alltid på det här sättet. Telltale har delvis vunnit min respekt, men absolut inte övertygat mig om att 2012 års bästa spelupplevelse var en peka och klicka-spinoff i episodisk form.
Ask not for whom the bell tolls – it tolls for thee.
Savannah. Clementine vill ha tillbaka Walkie-Talkien. Kanske hon kan kontakta sina föräldrar, menar hon. Christa poängterar att den ju faktiskt inte ens fungerar – vad skadar det att låta Clem bära den? Lee bara muttrar till svar, och frågar istället om Omid och hans ben, och svaret bådar inte gott. Värre blir det när gatan fylls av walkers. I tumultet som uppstår vägrar fegisen Ben att hjälpa Clem när hon är i fara, och det blir Lee och Chuck som får agera hjältar. Chuck vevar sin spade och ger de andra tid att fly. Hoppas inte att han dör, även om han inte är intressant är han i alla fall bra mycket coolare än Ben. Omid och Christa har hittills verkat rätt jobbiga. Fan också.
Gänget hittar in på en tomt via en bakgata och försöker ta sig in i huset. Efter att ha uteslutit de igenspikade fönstren är det husdjursluckan i dörren som pikar intresset. Hundkojan på gården och gravkorset bredvid antyder att här bott en hund. Omid berättar att luckorna ofta är automatiskt styrda, och öppnas när chippet på hundens halsband kommer nära. Lee hittar en spade vid ett uthus och börjar gräva graven. Clem får inte titta på. Mycket riktigt ligger det en förruttnad hund där, vars huvud faller av när Lee ska ta bort halsbandet. Christa spyr. De öppnar luckan och Clem kryper in för att öppna dörren.
Efter att ha säkrat alla rum på nedervåningen kallas Lee upp till övervingen av Ben. Kenny har hittat upp till vinden, och kommer inte ned när Ben ropar. Lee går försiktigt upp för att kolla läget. Kenny sitter på knä med ryggen mot Lee. Framför honom ligger en kropp, en liten en. – It kinda looks like Duck, doesn’t it?, säger han. Pojken rörde sig sakta och gjorde kvidande ljud. Han hade uppenbarligen dött av uttorkning och/eller svält. Kenny kunde inte förmå sig att göra det som behövde göras, så Lee använde skiftnyckeln han hittat tidigare på tåget. Pojken fick begravas tillsammans med hunden.
Kenny har tröttnat på huset och vill sticka till vattnet för att skaffa en båt och lämna fastlandet. Omid’s ben säger emot, men Kenny låter inte vänta på sig. Lee förhandlar fram en kompromiss där han och Kenny försöker fixa en båt medan de andra tömmer huset på allt vad som kan användas. När Kenny och Lee kommer ned till hamnen finns där ett dussintal båtar, olåsta, fulltankade och redo att köras av den som är i nöd. Helt tomt med andra ord. Vad de dock hittar är en stor likhög med skyltar: ”Keep out!” Det hela förklaras inom kort när en figur dyker och med en bergshacka klättrar nedför en närliggande höghus. Kenny och Lee försöker gömma sig och sedan smyga sig på akrobaten, vilket förstås går åt skogen och snart ligger de båda på marken. Tur då att det inte var ägaren av den manliga röst de hört på walkie-talkien, utan en ung tjej som bara inte bryr sig något vidare om dem. Hon berättar om Crawford – samhället där den starkaste överlever och där alla som ses om en börda behandlas som en sådan. Detta är vad som finns bakom muren av lik. Hon presenterar sig även som Molly, och mjuknar aningen i sin attityd när Clementine plötsligt dyker upp. Det är dock inte bara Clementine som dyker upp, och flykten från walkers lyckas alla utom Lee ta sig upp på en brandstege. Lee försöker söka sig ned i en brunn, och i sista sekunden kastar Molly ned sin hacka med vilken Lee kan bända upp brunnslocket och hoppa ned.
Nere i kloakerna får Lee lura zombies genom att sätta på och stänga av vattenflödet, vilket tydligen fångar deras uppmärksamet. Han hittar även Chuck, som efter ha gömt sig här nere uppenbarligen sparat sin sista revolverkula till sig själv. När Lee försöker göra en wall-run för att nå en stege river han ned en skylt som täckt ett stort hål i väggen. Där bakom verkar det finnas ett skyddsrum – ett Fallout Shelter, och ni kan gissa om jag hör de rostiga gångjärnen från dörren till Vault 101 eka i huvudet. Bakom nästa dörr finns fem-sex förvånade ansikten, och snart en revolver riktad mot Lee. Det visar sig att dessa flydde från Crawford när man började isolera området och gömmer sig nu nere i det här skyddsrummet. För att vinna förtroende ljuger Lee om att det finns läkemedel i deras hus, och en åldring och läkare vid namn Vernon hjälper Lee att hitta tillbaka för att sedan få byta till sig medicinen… som inte finns. Jag bör notera att det där skrev jag mest för att det skulle låta autentiskt – egentligen råkade jag bara klicka på det översta alternativet vilket blev heltokigt.
Tillbaka i huset förstår Vernon snart att det inte finns några mediciner, och Lee får ursäkta sig. Vänligt nog går Vernon ändå med på att ta en titt på Omids ben. Under tiden försöker Lee hitta Clementine som verkar ha försvunnit i huset. Förutom att tappa bort Clementine har Ben inte heller hindrat Kenny från att dricka ur whiskyflaskan som fanns i huset, och är aspackad vid det här laget. Suck. Med ökad oro går Lee ut på tomten för att leta, och hittar till sist Clementine i uthuset. Och inte bara Clementine, utan en fungerande båt. Eller tja, inte fullt fungerande visar det sig efter att Kenny nyktrat till och inspekterat läget, men det saknas bara bränsle och batteri. Saker som finns i Crawford, och bara i Crawford. Allt av värde som funnits i staden har redan länsats och förts dit. Vernon har hämtat Brie, en dam från deras grupp som vet var man håller mediciner i Crawford. Med deras kunskap, Mollys parkourande, Lees pricksäkerhet och Kennys… öhm… ilska… så ser chanserna goda ut för en lyckad stöldräd.
Som väntat går inget som väntat. I tron att de skulle stöta på organiserat med oförberett motstånd kryllar istället Crawford av walkers. Ben börjar gnälla som vanligt, och Christa vänder sin hårda attityd mot honom. Skönt. Brie visar på en karta var de bäst hittar medicin, bränsle och ett batteri. Dessutom har de råkat stöta på en låst dörr med skylten ”armory”. Gruppen delar upp sig för att hämta allt som behövs. Lee och Molly går för att leta efter ett batteri. Molly har sprungit i förväg i gränden. Efter att hon kastat ned en walker från taket framför fötterna på Lee och huggit den ett tjugotal gånger med sin hacka. De hittar in i ett garage där de även hittar ett fungerande batteri i en bil. Lee skjuter ut ett fönster ovanför dem och de flyr takvägen. På vägen tillbaka stöter de på Kenny och Brie som fått tag på bensin. Efter lite trubbel med ett lås lyckas Lee även hjälpa Christa och Vernon att få tag på mediciner, och några hagelhylsor senare har alla lyckats fly relativt oskadda. Förutom Brie som fick sina inälvor utdragna. Sånt händer.
Ben erkände till sist till Kenny att det var han som dealat med banditer, och Kenny blev förstås förbannad. Båda två börjar gå mig på nervena. Vernon som annars vart helt ok kom NU dragandes med de där gamla medicinerna som inte fanns. Han föreslog också att de skulle ta hand om Clementine i hans pensionärsklubb, eftersom att Lee ”uppenbarligen inte kunde ta hand om henne”. Telltale, kom igen nu! Han fick förstås fingret av Lee och gick sin väg. När även Molly säger adjö känns sällskapet inte så roligt längre. Lee får nog hålla sig till Clementine.
…som förstås är försvunnen när Lee vaknar nästa morgon. Han hittar Clems keps och walkie talkie på marken, men när han ska plocka upp den hoppar en walker fram och biter honom i handleden. Denne får givetvis sin skalle instampad, men bettet är det värre med. Lee visar upp såret för de andra men insisterar på att Clementine är första prio. Alla utom Ben följer med till Vernons skyddsrum för att leta efter Clem, men det är tomt. Episoden slutar med att Clementines röst i walkie talkien, men byts sedan ut mot mannen de hörde sist – en man som förklarar för Lee att med Clem i sina händer är det han som har övertaget.
Jag blev lite trött på episod 4. Vernons agerande känns väldigt irrationellt och alls inte trovärdigt. Att han blir sur för att Lee inte hade några mediciner känns fullt rimligt, men att låta det vänta tills det att han väl FÅTT mediciner efter några äventyr tillsammans känns jättemärkligt. Jag tyckte mig höra Telltales röst genom skärmen: ”kolla här, dina val gör skillnad i storyn, intellektuellt va?”. Ibland känns det som att de där valmekanikerna sätts in för sakens skull på ställen där det skär sig med karaktärernas motivationer. Dessutom hände inget av större intresse – några överlevare kom och gick, och att Ben skulle börja ligga risigt till kändes mest som en tidsfråga. Jag får hoppas på att avslutningen i nästa episod tar berättelsen back on track.
