När jag tittar ut genom fönstret ser jag bara mörker och regn. I tider som dessa känns det livsnödvändigt med spel som lyser upp vardagen. Tyvärr är december inte den bästa månaden när det kommer till nya releaser. Skulle gissa att Daniel helt skippar månadens fem hetaste. Men som tur är var förra månaden betydligt mer intressant. Super Mario 3D World släpptes till Wii U, Zelda till 3DS och just ja, det kom en ny konsol till vårt land.
Jag trodde nog inte att jag skulle köpa en Playstation 4. Min budget sa ifrån, min hjärna likaså och när jag insåg att min förbokning inte var mycket värd försökte jag helt stänga av begäret. Men det var svårt och i förrgår dök det upp ett mail från webhallen som fick begäret att flyga tillbaka. Tydligen hade tillräckligt många valt att inte hämta ut sina PS4or vilket gjorde att jag faktiskt kunde köpa en. Så jag lät mitt hjärta tala, bet ihop och hämtade ut konsolen. Det där Resogun är ju i varje fall bra. Med lite tur dyker även Pinball Arcade upp snart vilket känns som ett givet köp med tanke på mottagandet från kritiker. Ja just ja, får ju inte glömma bort att spela mer Mario också. Vintern är med andra ord räddad.
Jag hoppas inte ni har missat alla våra videoinspelningar. Pelle har börjat testat PS4ans inspelningsmöjligheter och jag och Daniel har jobbat vidare med ”första 10 med”. Jag tänker nu avsluta dagen med lite Resogun och med det rädda mänskligheten. För er som behöver lite underhållning i vinterrusket så rekommenderar jag en titt på denna video. Giant Bomb-magi muntrar alltid upp.
Efter nattreleasen torsdag-fredag har PS4, föga förvånande, tagit upp en stor del av min tid. Jag har hunnit bekanta mig med menyer, inhandlat diverse material från PS Store, klippt och laddat upp videos till Facebook och, förstås, lirat en hel del spel. Här är mina tankar om Sonys senaste bidrag i konsolkampen.
PlayStation 4 är en ståtlig men samtidigt blyg pjäs. Diskretare än den tjocka PS3an, vackrare än slim-versionen och långt ifrån plastigheten hos super-slim. Skivläsaren sitter mitt i enheten, vilket bidrar till att hålla ljudnivån nere. PlayStation 4 drar inte mycket uppmärksamhet till sig, men den som väl tar en närmare titt finner högklassig arkitektur och smakfull design.
Det har spekulerats i hur stor skillnad det egentligen är mellan den nya och den gamla generationen. Med alla cross-gen-titlar och småljumma förstapartsspel kan next-gen kännas mer som en placeboeffekt än något stort tekniskt kliv. Efter denna första tid med PlayStation 4 står en sak helt klart: det här är en maskin och en plattform som inte är av nuvarande generation. Att flyga genom menyerna när man hoppa in och ut ur tungt krävande spel samtidigt som ett annat laddas ned och en video laddas upp har inte funnits på kartan tidigare. Användarvändligheten är kort sagt utomordentlig, vilket känns ovant för oss som ägnat mycket tid med PlayStation 3. Intrycket av att Sony gjort rätt från början i sitt plattformsbyggande består. Tyvärr har jag ännu inte sett någon mjukvara som låter PS4 svettas eller ens sträcka på benen.
Spelen jag framförallt ägnat tid åt är Resogun, Assassin’s Creed IV: Black Flag och, något jag inte trodde på förhand, War Thunder. Det senare av dem verkar ha ersatt Blacklight Retribution som free-to-play-alternativ, och är gjort av utvecklarna bakom World of Tanks. I War Thunder ställs konsolspelare och PC-gamers på samma nivå vilket fungerar oerhört väl. F2P-marknaden och spelande över plattformsgränserna är något som Microsoft tagit avstånd ifrån vad gäller Xbox One, men som Sony uppmuntrar. Free-to-play-spelandet är det jag hittills är mest exalterad över, för av vad jag testat hittills fungerar det utmärkt och med fler högkvalitativa spel som War Thunder kan det bli ett av PS4ans stora trumfkort.
Next-gen har åtnjutit en mjukstart första veckan på marknaden. Några G-prov har delats ut, och PS4 har klarat de utan problem. Känslan är att det är en stabil och stark plattform, prestandamässigt och socialt, och att det är en kraft att räkna med när The Witcher 3, Metal Gear Solid V och titlar vi ännu inte hört om ställer generationen på svårare prov. So far, so good, Sony!
En ny familjemedlem väntas anlända ikväll, strax efter midnatt ungefär. 9 månader efter vi fick veta den stora nyheten är vår nya skönhet äntligen påväg, och förväntningarna är på topp. Även den där första tiden – den där kommunikation, intelligens och funktionalitet inte ännu nått sin fulla potential – har sin charm, och jag är därför glad att jag kommer få vara med från första början. Men den nya ängeln måste känna sig välkommen, och efter en titt i den tänkta barnkammaren såg där imorse alldeles för ostädat och oplanerat ut, som om där inte fanns utrymme för ytterligare tillskott. Det duger inte. Dagens projekt: att förbereda för nattens händelser, och efterföljande familjeökning. Nu kör vi!
Först och främst, ut med allting ur hyllorna, torka av varje maskin och hylla med trasa samt dammsuga golvet. Sedan börjar pusslandet. Det fanns en plan på hur den färdiga bilden skulle se ut, där en tom plats åt nykomlingen ingick. Tyvärr innebar detta att någon fick flytta ut. Det tog emot, men det fick bli den äldsta generationen som nu fick bo på vinden. Sladdhärvor är ett alltid lika återkommande problem, ett som man alltid tror att man kan lösa men när projektet är färdigt inser att man absolut inte har löst. Min approach den här gången var lite mindre optimistisk. Det fick bli trångt, fult och jobbigt bakom hyllan, men strömlådorna gick i alla fall att smussla undan respektabelt.
När allt ska kopplas in igen kommer det alltid upp idéer om hur man kan förbättra upplevelsen ytterligare när det kommer till ljud och bild. Den här gången gällde det att få surround-ljud från alla maskiner utan att använda den manuella, halvt fungerande switchen jag har i ägo. Resultatet var inte fläckfritt, och för nu återgår jag till den gamla uppsättningen – huvudsaken är att saker fungerar som det ska för den nya. Jag flyttade i alla fall på vår internet-gateway, vilket underlättar för ethernet-dragning. Dessutom är hela uppsättningen gjord för att ytterligare ett tillskott ska få plats, men det är en historia för våren.
När jag serslutresultatet nickar jag belåtet. Den slitna och delvis hemmagjorda TV-bänken är väl inte den vackraste eller mest funktionella, och kanske inte heller att den gamla hörnsoffan eller dess bord ser mycket ut för världen. Men det känns som att det är så det ska vara. Titta bara på reklamerna nedan – det här krafthuset behöver inte en kliniskt ren och symmetrisk miljö för att uträtta storverk, utan trivs som bäst när den är en del av ett levande rum där det slängs väskor, töms chipspåsar, skrattas och skojas. Oavsett om det smäller inatt eller inte (vilket helt ligger i händerna på Webhallen) finns här ett tomrum att fyllas och en inbiten spelare att bli älskad av. PlayStation 4, du är mer än välkommen!
På fredag är det dags för Europa- och Sverige-release för Playstation 4. Nu när betygen trillat in är det dock tydligt att Sonys fjärde konsol saknar de där riktiga toppspelen. Flower som ligger i toppen är en gammal hyllad PS3-titel och strax därefter kommer ett par multiplattformstitlar från Electronic Arts. Som inte det vore nog så består listan av åtta så kallade cross-gen-titlar. Nej, det här känns inte helt hundra.
När jag kikar igenom listan hittar jag ett par intressanta spel men det är främst titlar jag skulle plocka upp när de sjunkit i pris. Killzone verkar vara en teknisk visuell fest, men samtidigt lite ihåligt och en upplevelse som lätt glöms bort. Personligen behöver jag åtminstone 2-3 titlar som kan klassas som ”systemsäljare”, men hur jag än vänder och vrider på detta lyckas jag inte hitta dem. Vill så gärna hitta en ursäkt för att försöka köpa en konsol på fredag. Listan nedan borde få mig att tänka mer rationellt och invänta topptitlar värda att köpa en konsol för.
Jag måste erkänna att jag är svag för traditioner, men ibland måste man uppmärksamma de traditioner som inte bara är bra för att de är just traditioner, utan som är trevliga och till synes välgenomtänkta idéer som fungerar lika väl idag som när de kom. En sådan är att släppa spel och filmer på fredagar. Att efter en studie- eller arbetsvecka gå förbi sin favoritförsäljare och plocka upp en kopia av ett efterlängtat spel med vetskap om att helgen är räddad ger en underbar tillfredställelse. Att kombinera detta med känslan av att skaffa något på lanseringsdag fullbordar upplevelsen. På grund av vissa distributionsekonomiska anledningar, som Michael Pachter redogör för i detta avsnitt av Pach-Attack, är det inte längre lika självklart att nya titlar släpps på fredagar. Det är därför trevligt att november månad är fylld av fredagssläpp, och idag är knappast ett undantag.
The Legend of Zelda: A Link Between Worlds är en uppföljare till Super Nintendos A Link to the Past. I full 3D-grafik men med ett klassiskt kameraperspektiv vill A Link Between Worlds spela på nostalgisträngarna och utmana seriens designmässiga fundament på samma gång. Tempel, eller dungeons, kan nu bli avklarade i valfri ordning. Detta innebär i sin tur att alla vapen och verktyg finns tillgängliga tidigt för att rätt verktyg ska kunna användas till rätt pussel. Detta innebär dock inte att endast ett verktyg fungerar i ett visst tempel – det finns stora möjligheter att testa sig fram och pröva nya kombinationer. A Link Between Worlds släpps idag till Nintendo 3DS, och själv är jag väldigt nyfiken på om jag kommer lida av att inte ha spelat A Link to the Past. Time will tell.
Tearaway är den senaste titeln från Media Molecule, utvecklarna bakom LittleBigPlanet. i sedvanlig kreativ anda är Tearaway skapat för att bryta konventioner och charma spelaren. Världen är uppbyggd av kartong, en värld som med Vita:ns olika funktioner kan manipuleras för att hjälpa huvudkaraktären Iota eller Atoi (beroende på kön) att utföra sina uppgifter och utforska miljön. Tearaway är ett av få exklusiva spel till PS Vita, och har dessutom bemötts med mycket fin kritik. Ett givet köp.
Xbox One, inte att förglömma. Här i Sverige får vi vänta ett bra tag till, men 13 länder har nu fått se den gröna sidan av nästa generation. De främsta lanseringstitlarna är Forza Motorsport 5, Dead Rising 3, Killer Instinct och Ryse: Son of Rome. Givetvis finns även multiplattformspel såsom Assassin’s Creed IV, Call of Duty: Ghosts, Battlefield 4, FIFA 14 med flera. Trots det svaga intryck som Microsoft gjorde på Gamex måste jag säga att Xbox One:s release-titlar ändå bär mer tyngd än de för PS4. Där finns ett påkostat bilspel, en etablerad zombieslaktare och ett fightingspel. Dessutom kan man vara en soldat av Romarriket och hugga av lemmar.
Vi stackars svenskar får hålla oss från Xbox One till i vår, men nästa vecka kommer next-gen hit i form PlayStation 4. Hos Tvspelsdagboken väntar vi fortfarande på besked om vi kan få maskiner dag 1, samtidigt som vissa ännu inte bestämt sig om chansen väl dyker upp. Men för den som bokat sitt exemplar i tillräckligt god tid finns det gott hopp om ett lyckat slut på november. Super Mario 3D World når butiker samma dag, ett ytterst välbehövligt tillskott till Wii U:s klena bibliotek. När var dessa släpp? Fredag, förstås.
På fredag släpps The Legend of Zelda: A Link Between Worlds som av allt att döma kommer bli ett tungt nedslag i spelvärlden och i zeldavärlden. Spelet har fått ett fantastiskt mottagande av recensenter och vissa menar till och med att det slår A Link to the Past på fingrarna i vissa avseenden. Hur som helst är det ett givet köp och det är riktigt glädjande med ett nytt Zelda som inte verkar trött. Vi får hoppas att Nintendo väljer att lägga samma krut på ett eventuellt Zelda till Wii U i framtiden.
På tal om Wii U. Nästa vecka släpps höstens givna köp nummer två för min del – Super Mario 3D World. Även om Nintendo verkar lägga stort fokus på tokigt kooperativt spelande verkar nästa del i 3D-serien (för det är väl en serie nu?…) bli smått fantastiskt. Försöker verkligen att dämpa mina förväntningar något för att inte bli alltför besviken. För er som missade senaste Nintendo Direct så pratas det en hel del om båda ovanstående spel och även en del annat intressant.
Sen har vi såklart släppet av Playstation 4 nästa vecka som jag fortsätter vara något ambivalent inför. Spelsamlaren i mig säger att det är ett givet köp, men samtidigt finns det inga spel jag verkligen vill spela vid release. Webhallen har berättat för mig att jag inte kommer att få en konsol på releasedagen vilket gör mig förbannad eftersom jag i varje fall vill ha alternativet att tacka nej. Argh, vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Den 29:e vet jag att det kommer att krypa i kroppen och det återstå att se om Super Mario 3D Land räcker som konsumtionströst.
Veckans fynd faller på Deus Ex: Human Revolution – Director’s Cut, om inte annat för den smått jobbiga titeln. Om du faller in i den galna kategorin ”jag har inte spelat Deus Ex: Human Revolution och jag äger ett Wii U” så borde du ta och köpa det här.
Igår släpptes Ratchet & Clank: Nexus i Europa, som av någon anledning heter R&C: Into the Nexus på andra sidan Atlanten (vad är poängen med namnskillnader mellan regioner om det är inom samma språk?). Namntvetydigheter till trots införskaffades sagda rymdäventyr under dagen. Min personliga Ratchet-historia ser ut som så att jag helt missade PS2-eran men lånade Tools of Destruction när det var aktuellt (dock utan att spela mer än fåtalet timmar). När det var dags för A Crack in Time var jag dock på hugget, ett fantastiskt trevligt spel. Först i efterhand har jag även skaffat och klarat ut ToD. Into The Nexus är en epilog till Future-serien och med alla fysiska exemplar får man en gratis nedladdning av Quest for Booty – perfekt för mig som inte spelat det tidigare. Future-serien inom Ratchet & Clank innehåller alltså Tools of Destruction, Quest for Booty, A Crack in Time och Into the Nexus, och med pusslets två sista bitar kan jag nu köra allihop i rätt ordning – en perfekt avslutning på PS3:ans livscykel för min del. HD-trilogin känns oundviklig, men får skjutas på tills den faktiskt ska spelas igenom. Men låt oss prata lite om Insomniac Games, en tidigare stensäker studio som på senare år varit på en kvalitetsmässig berg-och-dalbanefärd.
Först, lite historia. Efter sin väl mottagna debut med Disruptor till PlayStation skapade Insomniac Spyro the Dragon och dess två första uppföljare. Spyro-spelen blandade action med third person platforming och är en av de mest ikoniska serierna från sin era. Ratchet & Clank till PS2 fick fin kritik för grafik och gameplay. När man till uppföljaren Going Commando förbättrade allt från kameravinklar till vapen hade man skapat ett flaggskepp för Sony. Nummer 3, Up Your Arsenal, fortsatte med samma trend. Dreadlocked, även känd som Gladiator, fokuserade mer på combat än platforming och gjorde inte lika stora tekniska framsteg som sina föregångare. Detta kan ha berott på att Insomniac började rusta för en ny generation.
Resistance: Fall of Man var en av lanseringstitlarna till PS3 och är en personlig favorit som även fick gott mottagande av kritiker. Även om spelet hade en härligt dyster estetik fick det knappast några priser för sin grafiska kvalitet. När det drog ihop sig inför ett nytt Ratchet & Clank däremot var det en annan femma. I New York Times kunde man om Tools of Destruction läsa ”…the first game to truly deliver the long-sought ’You are playing a Pixar movie’ experience”, och det går inte annat än att hålla med. 2008 var det dags för Resistance 2, och det är här man kan se några tidiga varningsindikationer. Medan Resistance: Fall of Man var ett unikt spel lämnade uppföljaren en initiala stigen till förmån för den upptrampad av Call of Duty 4. Vapenhjulet byttes ut mot den nu sedvanliga tvåvapenuppsättningen, en sprint-funktion tillkom och den nya melee-atacken var till synes en helt kopierad animation från CoD 4. Nivåerna var trängre och den gråa och mörka stilen från Fall of Man ersattes av färgrika miljöer. Det kändes som att Insomniac själva inte inte tyckte att Resistance: Fall of Man var ett bra spel, och till uppföljaren försökte laga aspekter som aldrig var trasiga. Ratchet & Clank stod stolta än i Quest for Booty och Crack in Time, men snart skulle det bli värre även för Sonys Lombax och hans robotvän.
2011 såg två spel från Insomniac – Resistance 3 och Ratchet & Clank: All 4 One. Till Resistance 3 hade Insomniac lyssnat på sina fans och tagit tillbaka några av mekanikerna som försvann till nummer 2. Den grafiska stilen var bitvis mörk (fast brun istället för grå), men använde sig av på tok för överdrivna färgfilter som byttes ut när spelaren gick i ett nytt område. Det stora problemet med Resistance 3 var dock kvar från slutet av Resistance 2 (spolier): Nathan Hale var död. Fastän Hale aldrig blev en ikon likt Master Chief var han ändå en stark huvudkaraktär som särskilt i Resistance 2 klev fram ordentligt. Till trean lämnade Insomniac de större händelserna för att istället berätta en personligare historia kring Joseph Capelli och hans familj. Det passade inte Resistance och det passade inte Insomniac, en utvecklare som är som bäst när de låter spelaren möta många och stora fiender med många och stora vapen. Vad gäller All 4 One kändes det som ett halvhjärtad co-op-spel som skulle leva på sitt namn. Grafiken var långt ifrån den som visats upp i Future-serien. Året därpå kom Full Frontal Assault eller Q-Force, ett kapitel i Ratchets historia som de flesta fans vill glömma så snart som möjligt. På tal om spel som är för dåliga för att prata om, F.U.S.E. var Insomniacs första multiplattformspel och var likt All 4 One (och hundratals andra spel som släpps de senaste åren) co-op-fokuserat. Men som sagt, det ska vi inte prata om.
Insomniacs signum är stora vapen med mer eller mindre tokiga effekter. Men om spelvärlden och Insomniac själva har något att lära från de senaste årens titlar är att det inte är tillräckligt för att skapa kvalitativa spel. Vad som framför allt saknats från Insomniac och deras spel de senaste åren är identitet och kreativitet – att släppa fram nya idéer och tro på dem fullt. Nexus marknadsförs som ett klassiskt Ratchet & Clank-äventyr, vilket kan vara vettigt för en småskakig studio, men till nästa generation vill jag se Insomniac i gammal kreativ form. Sunset Overdrive har inte övertygat mig hittills, men ett namnbyte till ”Overdrive in the Sunset” skulle göra susen, då är man i linje med alla sexrelaterade Ratchet & Clank-titlar: Going Commando, Up Your Arsenal, Tools of Destruction, Quest for Boo(bies) och, min favorit, Size Matters (PSP).
Det är nära nu – Playstation 4 släpps om endast några få dagar på andra sidan Atlanten och Xbox One bara någon vecka senare. För min del har ett köp av en ny konsol blivit allt mer avlägset av flera orsaker.
Den mest uppenbara är att jag faktiskt inte har någon reserverad utan står på kölistan, och då bokade jag ändå den 22 augusti i år. Den andra orsaken är att jag inte är helt nöjd med släpptitlarna. Det finns inga riktiga systemsäljare helt enkelt. Visst finns det intressanta spel, men de allra flesta är vad jag kallar sekundära titlar. Spel som egentligen blir intressanta först efter att konsolen redan är inköpt.
Något jag däremot ser fram emot väldigt mycket är Castlevania: Lords of Shadow 2. Jag hoppas att Mercurysteam hittar pricken över i:et i sin uppföljare.
Veckans fynd blir Castlevania: Lords of Shadow, ett personligt guldkorn, men se till att köpa PS3-versionen för att undvika framedrops.
Metal Gear Solid: Peace Walker släpptes till PSP år 2010 och fick ett särdeles gott mottagande. Trots att jag förvisso nyligen skaffat mig ett PSPgo (som väl idag borde vara värd miljoner) var jag inte superintresserad. Jag ville tycka om Metal Gear Solid och spelade därför demot, men fastnade knappast. När MGS HD Collection annonserades året därpå bestämde jag mig för att ge serien en ärlig chans och börja från början (i ordningen de gavs ut). Efter att ha plöjt igenom originalet två gånger, ett spel som jag ofta återkommer till och gärna uttrycker mina känslor över, gav jag mig senare på MGS 2. Planen var att spela de i ordningen Metal Gear Solid, Sons of Liberty, Snake Eater, Peace Walker, Guns of the Patriots (1, 2, 3, PW, 4). Men efter att ha blivit frustrerad över nummer 2 och 3 började jag längta till det utvecklade combat-systemet i del 4, ett spel jag halvdant och utan bakgrundsinfo givit mig på två gånger tidigare. Efter bara någon halvtimme i Peace Walker gav jag vika för frestelsen, och vad vissa anser vär det bästa MGS-spelet av de alla blev förbisett i mitt långdragna maraton.
Delvis på grund av The Phantom Pain, som är en direkt uppföljare till Peace Walker, och delvis på grund av mitt dåliga samvete tog jag så småningom tag i det upphottade PSP-spelet. Efter en på många plan smygande start fick The Boss ett nytt item. Ett helt orealistiskt, fullkomligt orättvist och på alla möjliga sätt underbart verktyg – Fulton Recovery System. Genom att gå fram till en medvetslös fiendesoldat med Fulton aktiverad kan Snake skicka hem denne till sin bas genom en blixtsnabb ballongflygtur. Självklart fungerar den inomhus också. På liknande sätt, exempelvis genom strukturen med korta, återspelbara uppdrag som närsomhelst kan avbrytas, är Peace Walker snällt mot mig på ett sätt jag inte är van vid från tidigare Metal Gear-spel. Dessa lustiga spelmekaniker rimmar dessutom väl med alla de tokigheter serien är känd för. Peace Walker undviker även de onödigt komplexa berättelse-element som är vanliga i Kojimas skapelser. Metal Gear Solid: Peace Walker HD har gjort backlogg-plöjandet till något roligt snarare än ångestfyllt.
Över till en tanke jag slogs av igårkväll. Jag bor i ett svart hål i familjen Duveblads WiFi-rymd. Det är inte förrän den senaste tiden, efter att jag ställt min halvt bärbara dator i mitt rum, som jag faktiskt lidit av nätverksproblemen. Tanken som slog mig var att byta rum till nedervåningens nuvarande gästrum. Det skulle drastiskt minska min personliga boyta och mångdubbelt förlänga vägen till köket och det ofta lockande kylskåpet. Men allt det är sekundärt. Gästrummet ligger vägg-i-vägg med TV-rummet, och därmed bara några meter från alla spelkonsoler i min ägo med en utmärkt WiFi-signal. Dessutom, och det är här prioriteringarna blir riktigt skruvade, skulle det möjliggöra spelande med Wii U gamepaden i sängen. Men det tar inte slut där. Den 29 november anländer en ny familjemedlem: PlayStation 4. Den ska kunna strömma sina spel direkt till min hittills klent använda PS Vita. Det innebär två next-gen-konsoler tillgängliga inom armlängds avstånd från sängen, utan att flytta dem från den stora TV:n (och jo, Wii U är visst next-gen). Problemet är bara mina gedigna samlarhyllor – Alduin, Rytlock, Songbird, Ganondorf, Adam Jenssen, Sarah ”Queen of Blades” Kerrigan, Marcus Fenix… hur ska alla få plats? Fortsättning följer.
Vi är nu en bra bit in i höstmörkret, Gamex har precis avslutats och vi inleder en väldigt spännande period i spelvärlden. Är du nyfiken kan du läsa mer om mina och Pelles intryck av Gamex 2013.
Det är exakt 25 dagar kvar till dess att Playstation 4 släpps. Jag har fått reda på att jag inte kommer att få en konsol på releasedagen och får vänta på mitt exemplar. Om jag nu tänker köpa en direkt. Har just nu svårt att motivera ett köp, speciellt med tanke på att det inte släpps några spel vid releasen som direkt har fångat mitt intresse. Jag och Daniel har haft långa diskussioner kring köp av konsol och på senare tid har dessa diskussioner innehållit uttryck som ”men jag har så många ospelade spel i hyllan” och ”retro känns som mitt stora intresse just nu”. Men självklart blir det en Playstation 4 förr eller senare.
I helgen gav jag mig ut och köpte en Elgato Game Capture HD för att kunna lägga mer fokus på vårt videoinnehåll. Har börjat med en serie jag kallar ”Första 10 med” vilken fokuserar på de 10 inledande minuterna av olika spel. Nu under uppstarten handlar det mycket om att få till balans i ljudbilden och andra tekniska problem. Dessutom att inte känna sig som en extrem idiot när jag sitter och kommenterar spelet. Global Gladiators fick inleda.
På trailerfronten då? Ja, ett par intressanta har dykt upp. Vi börjar med en från The Legend of Zelda: A Link between worlds. Årets kanske mest givna köp.
En annan från South Park-spelet som nu har blivit framflyttat (igen) till 7:e mars 2014. Men underhållande är den.
Plus en sista bonus. En av de bättre trailers jag sett.
